Elof Herrström: Gränslöst rike?

Min kompis tillika västra Sveriges coolaste präst Elof har skrivit en riktigt bra essä i Tidsskriften Evangelium om hur kristna ska förhålla sig till gränser. Nedan är lite utdrag:

”De kristna skiljer sig inte från annat folk genom nationalitet, språk eller sedvänjor. De bor ju inte i egna städer eller talar någon underlig dialekt eller har någon egendomlig livsstil. Vad de lär ut är inget påfund genom mänskliga spekulationer eller uppfinningsrikedom, och de propagerar inte för enbart mänskliga läror, som somliga gör. De bor varhelst ödet leder dem i både grekiska och utländska städer. De följer inhemska seder ifråga om kläder, mat och andra levnadsomständigheter.

Men samtidigt demonstrerar de för oss sin fina och i sanning ovanliga form av medborgarskap. De bor i sina egna fosterland men som främlingar. De delar vad de har med andra, men som främlingar måste de uthärda alla slags umbäranden. Varje utländskt land är för dem som ett fosterland och varje fosterland som ett utländskt land.”

– ur Diognetosbrevet från ca år 130 e Kr.

Skapelsen är både en gåva och ett ansvar. När människan får i uppdrag att (med orden i Bibel 2000) härska över jorden, är det inte i betydelsen av att ”göra vad vi vill” utan i betydelsen att vårda och förvalta världen. Den skapelseberättelse som började i en trädgård kulminerade i ett torn. Från något som vårdats av människan, till något som konstruerats av människan. Berättelsen om Babels torn (se 1 Mos 11) är en kritik mot imperiebyggande: här är arbetarkraften centrerad, såväl som ekonomin och religiositeten. I Babel talas dessutom samma språk, man är ett imperium och ett folk.

När berättelsen går över till att tala om hur Gud skingrar människosläktet och sprider ut det över hela världen är det inte ett mytologiskt sätt att förklara hur det kom sig att människan började tala massa olika språk, det är ett teologiskt statement mot en mänsklighet som tror att allt är möjligt. I hebreiskan finns en ordlek med i fråga om Babels torn. I 1 Mos. 11:9 läser vi att platsen kallas Babel, som på akadiska betyder ”gudarnas port”; sedan står det att Gud förvirrade dem – på hebreiska är ordet för förvirring ”balal”. ”Människorna tror att de kan bygga en port till gudarna, men de är egentligen förvirrade”, verkar texten vilja säga.

Det som händer när Gud skingrar folket och förvirrar dem ses ofta som ett straff från Gud, men jag tror att vi snarare skall läsa det som att Gud fortsätter sitt skaparverk genom att göra mänskligheten till det den är tänkt att vara. Det är en motrörelse mot imperiebyggande, Gud verkar inte vilja ha monokultur i sin skapelses trädgård utan en mosaik.

Senare i berättelsen kallas Abram ut från metropolen Ur, vidare befrias Israels folk från det Egyptiska imperiet ut i öknen. Därefter följer en lång berättelse om hur detta folk längtar tillbaka till imperiet, hur de själva önskar bli ett imperium fast Gud varnar dem för konsekvenserna, och slutligen är vi framme vid Jesus och de tidiga kristna på pingstdagen och hur var och en hör sitt språk talas. Ibland tolkas detta som att Gud ”helar” den språkförbistring som skedde vid Babels torn, att Gud ångrat sig och rättat till sitt misstag. Men egentligen är det precis detsamma som hände vid Babel som händer vid pingsthögtiden i Jerusalem: Gud bekräftar återigen sin förkärlek för pluralismen och sitt avståndstagande från monokulturen. Ville Gud att alla skulle börja tala samma språk hade det bara varit att fortsätta snacka grekiska, som det var det rådande allmänna språket. Istället vill Gud att evangeliet skall förkunnas på flera språk, och inte bara ett. Gud gillar olika kulturer, gillar att världen inte är en färg utan många, inte en smak utan flera. Jorden ges som en gåva, vilket innebär att ingen av oss egentligen kan sägas äga en bit mark som vår, utan vi får (i bästa fall) endast förvalta marken. (Inte konstigt att Jesus framställer människan som vingårdsarbetare i sina liknelser om Guds rike).

När så Sverigedemokrater och andra försöker skapa enhet genom att upprätthålla (en påhittad) monokultur som kallas den svenska, kan vi kristna inte säga något annat än att det är en enhet som rimmar illa med hur Gud skapat världen. När Paulus talar om de kristnas enhet med varandra är det just deras olikhet han tar upp som den största gåvan. Nu skulle säkert flera Sverigedemokrater och andra som vill upprätthålla den ”svenska identiteten” påpeka att de inte alls är emot olikhet, utan bara vill ha ”var sak på sin plats”. Men inte heller detta håller eftersom evangeliet är att vi nu samlas kring Sion i Kristus, folk av alla länder, stammar och språk. Att leva tillsammans, i vår olikhet, som en mosaik, är Guds estetik. Eftersom jorden är en gåva och ingen äger den, är den inte heller vår att sätta gränser på. Eller som bandet Gogol Bordello uttrycker det: ”Borders are scars on the face of the planet.” Kyrkans vi är alltså ett vi som ska ge rättvisa åt Guds estetik.

”Här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma”, skriver Hebréerbrevets författare och pekar på hur vi kristna lever i ett ständigt pilgrimsskap i världen. Petrus skriver till de kristna som ”lever skingrade som främlingar”, ”Ni som förut inte var ett folk, är nu Guds folk” och ”Jag uppmanar er som bor här som främlingar”. Paulus skriver om att vi i Kristus inte längre definieras utifrån vår etnicitet, klass eller kön, utan att vi är ett i Kristus, han skriver också att vårt ”hemland är himlen!”.

[…]

Få har så koncist formulerat kyrkans förvirring i frågan om vilka som är vi som Alisdair Mcintyre när han påpekar att dö för nationalstaten är som att dö för telefonbolaget. Att tro att nationalstaten på något sätt är mer given eller heligare än andra mänskliga sammanslutningar är verkligen att syssla med mytologi. På samma sätt som vi visserligen kan sägas vara ett visst telefonbolags kunder, kan vi självklart kalla oss själva för svenskar eller AIK:are. Men det vore absurt att ge alla dessa tillhörigheter samma lojalitet, därför behöver vi som kyrka vara klara med vilket rike vi först och främst har vår lojalitet till.

När Jesus säger att “mitt rike är inte av denna världen” säger han inte att hans rike inte är ett rike eller att det inte skulle vara verkligt, tvärtom är det mer verkligt än våra nationalstatsgränser, eftersom gränserna för det rike Jesus predikar är grundade på Guds rikes inbrytande i världen. Att inte vara av världen är att säga att Jesus rike fortfarande är ett rike men av ett annat slag. Det riket är med nationalstatens sätt att se ett gränslöst rike, men det är bara för att man inte känner igen dess gränser och sättet de upprätthålls på. Kyrkan har gränser, dopet är en sådan gräns, att älska sina fiender är en annan, att välkomna främlingen en tredje. Pacifisten William Lloyd Garrison, amerikansk abolitionist och agitator, skriver år 1838:

”Vi kan inte vara lojala till någon mänsklig regering. Inte heller kan vi bekämpa en sådan regering med fysiskt våld. Vi erkänner bara en kung och en lagstiftare, en domare och en härskare över mänskligheten. Vi är bundna till lagstiftningen i ett rike som inte är av denna världen. I det riket är vi förbjudna att strida. Där är nåd och sanning uppfyllda och rättfärdighet och fred har kysst varandra. Det är ett rike som inte har några statsgränser, inga nationella barriärer, inga geografiska gränser. Där finns ingen skillnad mellan rang eller kast, eller ojämlikhet mellan könen. Dess officerare är Fred, dess förkämpe Rättfärdighet, dess murar Räddning och dess portar Lovprisning. Det riket kommer krossa och smula sönder alla andra riken.

Vårt land är hela världen och våra landsmän hela mänskligheten. Vi älskar det land vi föddes i endast som vi älskar alla andra länder. De intressen, rättigheter och friheter som vi kämpar för i det land där vi bor är lika viktiga för oss som hela mänsklighetens. Därför kan vi inte lyssna till några patriotiska vädjanden, eller hämnas någon nationell förolämpning. För Fredsfursten, under vars banér vi samlas, kom inte för att förstöra utan för att rädda –även den värsta av fiender. Han har lämnat oss ett exempel, så att vi kan följa i hans fotspår. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Som sagt, läs hela texten här.