I måndags publicerades min debattartikel i Dagen där jag kritiserade KD för att förespråka militär upprustning och svensk tillväxt medan Jesus och den tidiga kyrkan förespråkade pacifism, enkelhet och ekonomisk jämlikhet. Jag har idag fått svar från Kristdemokraten Per Landgren, som argumenterar för att Jesus skulle stödja olika principer i den kristdemokratiska ideologin. Varken pacifism eller ekonomisk jämlikhet kommenterar han dock i debattartikel, det gör han istället på sin blogg där han i fem punkter menar att jag missuppfattat både Jesus och kyrkofäderna. Detta blogginlägg tänkte jag svara på här, så försöker jag svara på debattartikeln via Dagen.
1. Landgren frågar sig om jag utifrån mina hänvisningar till Joh 6:15, 18:36 och Matt 20:25-27 menar att kristna inte får engagera sig politiskt för mänskliga rättigheter, en ren miljö med mera. Men politisk makt är inte det enda sättet att förändra samhället på. Politikens maktmedel är, som jag tidigare skrivit, en våldsmakt eftersom en stat per definition är en organisation med våldsmonopol. Och Jesus kallar oss inte till att förändra samhället genom att härska utan genom att tjäna. Det var de tidiga kristnas pacifism som gjorde att de vände sig emot tanken att regera politiskt – det är synligt i citaten av Tatianus och Tertullianus som jag delade i min debattartikel, och även i den Apostoliska Traditionen från 200-talet ser vi att kristna förbjuds vara soldater, officerare såväl som ”män med ledande positioner” pga kopplingen till det svärd som Jesus, med Tertullianus ord, ”avskaffat”.
2. Därefter ifrågasätter Landgren att den tidiga kyrkan var pacifistisk och menar att mina citat från Tatianus och Tertullianus inte bekräftar detta. Citatens syfte var faktiskt att visa att dessa fäder var kritiska till politisk makt snarare än militärtjänst, för pacifismen hänvisade jag till Ron Siders bok The Early Church on Killing. Dock berör Tatianus citat både och, han säger: Landgren menar att detta sägs i polemik mot de grekiska gudarna och bara beskriver Tatianus personliga uppfattning, men på vilket sätt skulle det säga emot att den tidiga kyrkan var till övervägande delen pacifistisk?
Vi har ju också den Apostoliska Traditionen som förbjuder soldattjänst för kristna; Justinus, Ireaneus och Origenes som skriver att kristna kollektivt inte strider eller använder våld utan smider svärd till plogbillar, och så förstås Tertullianus som tydligt argumenterade för pacifism i De Idolatria och Corona Militis. Landgren menar felaktigt att Tertullianus far var soldat och att han skulle ha stött tanken på rättfärdiga krig (som i kristendomen formulerades först på 400-talet av Augustinus), och allt jag kan göra är att hänvisa till mitt grundligare arbete om Tertullianus och militärtjänsten.
3. När det gäller rikedom och ojämlikhet skriver Landgren att han tror jag håller med honom om att det är hjärtats inställning som är det viktiga och inte rikedomen och fattigdomen i sig, men det gör jag inte. Jag har kritiserat sådan inställningsteologi för att den rättfärdiggör ekonomisk ojämlikhet och de lidande de fattiga genomgår med hänvisning till att de rika upplever sig ha en tillfredsställande ”inställning” till sina pengar. Jesus pekade på att där vår skatt här är vårt hjärta också – vi kan inte ha en skatt på jorden och vårt hjärta i himlen – och Han uppmanade sina lärjungar att sälja allt och ge till de fattiga (Luk 12:33), något de också gjorde (Apg 2:44-45). Jesus vill ha ekonomisk jämlikhet så att både fattigdomen och rikedomen utjämnas.
4. Landgren undrar vad jag menar med att våld förhärligades efter Konstantin och pekar på att gladiatorspel och utsättande av barn avskaffades under de kristna kejsarna. Det jag syftade på var att kyrkan gick från att vara till största del pacifistisk till att förespråka krig och våld som ett godtagbart medel för att nå vissa mål. Kristna engagerade sig i arméer och dödade andra människor, inte sällan andra kristna, och Jesu undervisning om att älska sina fiender och vända andra kinden till var som bortblåst. Denna konstantinska förändring i hur kristna såg på våld är väldokumenterad i exempelvis Siders bok eller C. John Cadoux’ klassiker Early Christian Attitude to War, som också visar hur kyrkan var pacifistisk under de första tre århundradena.
5. Slutligen undrar Landgren vad jag har att säga om kyrkofädernas kommentarer till Romarbrevet 13:1-7, som handlar om att underordna sig överheten. Cadoux ägnar ett kapitel åt detta och hans slutsats är att de flesta fäder ansåg utifrån Rom 13 att staten hade en funktion som till och med innefattade svärdsmakten, men denna makt var enligt Bergspredikans etik förbjuden för kristna: ”there was nothing in the relative justification which Christians accorded to the ordinary functions of government, including even its punitive and coercive activities, which logically involved them in departing from the ethics of the Sermon on the Mount and personally participating in those activities… None therefore of the various forms in which Christians may be said to have ‘accepted’ war necessarily committed them to participation in it.” (ss. 220f.). De tidiga kristna bad för och underordnade sig överheten, men ville inte liera sig med den. Så tycker jag vi ska göra idag också.
Hela Pingsten 
Hur enig är forskare i kyrkohistoria att Den Apostoliska Traditionen var erkänd som renlärig av den tidiga kyrkan?
GillaGilla
Hej Daniel!
Bra fråga: Man trodde länge att skriften var skriven av Hippolytus, något som på senare tiden dock har blivit kraftigt ifrågasatt. Min f.d. lärare Anders Ekenberg översatte Apostoliska Traditionen till svenska och hänvisade då den till Hippolytus – det gör han inte längre idag. Många olika teorier finns idag om hur välkänd skriften var, var den hade sitt ursprung osv. Dock vet man att det fanns varianter av den och liknande kyrkoordningar som spreds, som alla hade samma pacifistiska budskap, se http://www.compassionatespirit.com/Cadoux/Chapter-11.htm Pacifismen var ju inte heller ifrågasatt av de flesta stora kyrkofäderna utan tvärtom argumenterade de själva för den.
Gud välsigne dig!
GillaGilla
Tack, har Anders Ekenberg lagt sin översättning på nätet? Jag översatte en del av en engelsk översättning av Apostlarnas Tradition till svenska. Tydligen onödigt arbete då.
GillaGilla
Roligt Micael att du svarar på det jag skrev i min blogg. Synd bara att du inte nämner något om innehållet i min artikel i Dagen. Den var ju också ett svar på din artiekl. Jag har ju den föreställning att politisk filosofi kommer före politiska tillämpningar ungefär som på samma sätt en livsåskådning kommer före dess konsekvenser. Men kanske du skriver något ytterligare i Dagen. Tycker för övrigt att det är gott och fint samtal och vill gärna behålla det fina samtalsklimatet.
Kärnan in min kritik, Micael, är att jag tror du tolkar Tatianus fel och att du övertolkar Tertullianus. Övriga kyrkofäder som du nämner ger du inga referenser till, men jag misstror dig inte. Kan dock bara inte kommentera dem. Om min kritik stämmer, så hjälper det dock inte att hänvisa till auktoriteter. Vad gäller Tatianus är det ju bara att läsa innantill, så ser man att sammanhanget är ett annat än vad tycks utåg ifrån. Ta bara meningen just före det du citerar i Dagen-artikeln. Jag citerar också på engelska. Du citerar ”I do not wish to be king etc.” Innan skriver samme författare: ” How, then, shall I admit this nativity according to Fate, when I see such managers of Fate? “ Sammanhanget är ett annat. Tatianus adresserar inte pacifism. Du absolutifierar hans yttranden, som om det handlade om något helt annat än vad det faktiskt gör.
Utifrån en en vanlig tolkningsmetod, som bl. a. går tillbaka på Quintin Skinner, bör man också se varje text som en handling utifrån ett sammanhang, som gör texten/handlingen i sig begriplig. Detta sammanhang skulle ju kunna vara att den motsatta hållningen till såväl Tatianus och Tertullianus var den motsatta i den kristna kyrkan. Eller menar du att de bara skulle upprepa de hela kyrkan redan stod för? De tidiga exempel på inställning till stat och våld, som du referar, bör också i min mening kontextualiseras. Utan sammanhanget med den romerska militärdiktaturen, som krävde lojalitet och dyrkan av kejsaren blir de kristnas inställning svårbegriplig. I ett helt annat sammanhang, låt oss idealisera ett bara för exemplets skull, ta kristna presbyterianer i 1600-talets New England, skulle det vara absurt att hävda att kristna inte ska vara en del av den politiska makten, eftersom det var just kristna som byggde samhället och organiserade staten. Att hävda utifrån Tertullianus att det skulle vara fel i alla lägen och i sig att vara en del av den politiska makten blir, som jag ser det, absurt.
Så det krävs långt mer av minutiös argumentering för att leda dina teser i bevis. Du menar uppenbarligen att andra redan har gjort detta, men då åligger det ju dig att visa det och kunna försvara det. I din tidigare bloggpost ”Tertullianus och militärtjänsten” ta du ju upp författaren Morey som problematiserar Tertullianus inställning och menar att den inte är genuin pacifism. I slutsatsen landar du till synes godtyckligt på en annan slutsats, men jag kan ju inte med bästa vilja i världen säga att du skulle ha visat det. Du stöder Cadoux.
Vad gäller frågan om Tertullianus pappa var centurion, så backar jag lite. Är hellre agnostiker här. Du skriver dock att jag hävdade något felaktigt när jag skrev så. Hur kan du veta det? Tänk om det finns goda skäl att lita på Hieronymus? Att han levde två hundra år senare har ju inte nödvändigtvis något med tillförlitligheten i vad han skriver att göra. Nej, här tycks du lita alldeles för mycket på Barnes.
Så vad gäller hjärtats inställning är vi således oense. Jag kan hålla med om att den iställningen kan rättfärdiga på ett felaktigt sätt ekonomisk ojämlikhet, men vår Herre ser detta och avgör.
Märker för övrigt att min diskussion blir mer och mer med dina auktoriteter än med dig, dvs. med Sider, Cadoux m. fl. Eftersom jag inte har deras arbeten framför mig här kan jag heller inte granska deras referenser och citat av kyrkofäderna. Misstänker dock att att en bristfällig kontextualisering gör att de beskriver skillnaden före och efter Konstantin. Men för min del är det blott en misstanke och inte en slutsats.
För övrigt liknar din inställning den som Amish people eller rent av Jehovas vittnen har. Du vill underordna dig överheten, men du anser inte en sådan överhet kan vara kristen (vad gäller individerna). Så kristna ska således lämna det politiska fältet fritt för andra. Delar inte den ståndpunkten, men det torde ju ha framgått, så eventuella läsare får avgöra vad som verkar bibliskt och rationellt.
GillaGilla
Det jag skrev nedan var delvis tänkt som ett svar på detta inlägg..
Allt gott!
GillaGilla
Hej Per! Ja, som jag skriver ovan tänkte jag besvara din Dagenartikel i själva Dagen.
Du har inte lyckats presentera varför Tatianus uttalande om att han inte vill vara kung eller soldat skulle motsäga den fornkyrkliga pacifismen. Menar du att han påstår något han egentligen inte tycker, eller att han uttrycker en privat åsikt som inte nödvändigtvis har pacifistisk grund? Det första är enligt mig uteslutet – han nämner ju direkt efter att han tar avstånd från otukt, att han inte räds döden etc vilket ju är tydligt kristna uppfattningar, och det senare är visserligen teoretiskt möjligt, men eftersom alla andra kyrkofäder under denna period också uttryckte sig pacifistiskt är det osannolikt. Tatianus stod i en bred pacifistisk tradition.
Du efterfrågar citat från andra kyrkofäder, och sådana finns förstås, jag har gjort en lista på sådana här http://www.graceground.com/sweden/holy-spirit-activism/early-christian-pacifism/ Anledningen till att jag mest hänvisat till verk av Sider och Cadoux är att de har större källmaterial, läser citaten i dess sammanhang och nyanserar bilden (alla kyrkofäder var inte pacifister, särskilt inte när vi närmar oss 400-talet). Cadoux bok finns helt tillgänglig online, så du kan läsa för dig själv. Den anses fortfarande vara en av de bästa på området: http://www.compassionatespirit.com/Cadoux/TOC.htm
Sen tror jag att du läst min artikel om Tertullianus slarvigt. Jag tar mig an två teser från Morey: att Tertullianus inte tog avstånd från arméer på grund av pacifism utan på grund av risken för avgudadyrkan, samt att han skrev sina avståndstaganden från soldatyrket som ”heretisk” montanist och inte som katolik. Sen pekar jag på att i stycket från Corona Militis som jag diskuterar så säger Tertullianus uttryckligen att det är svärdet som är problemet:
”Shall it be held lawful to make an occupation of the sword, when the Lord proclaims that he who uses the sword shall perish by the sword? And shall the son of peace take part in the battle when it does not become him even to sue at law? And shall he apply the chain, and the prison, and the torture, and the punishment, who is not the avenger even of his own wrongs?”
Vidare skrevs De Idolatria, där Tertullianus också argumenterar för pacifism (han säger bl.a. att Kristus har avskaffat svärdet) innan Tertullianus blev montanist. Slutligen hänvisar jag till hur Cadoux visar att flera andra ”katolska” fäder var pacifister, exempelvis Origenes, vilket också motsäger Morey. Så att jag skulle avfärda hans teser godtyckligt stämmer inte alls, jag motbevisar dem.
Sen är min teologi mycket riktigt anabaptistisk, liksom Amish eller mennoniter. Det är den protestantiska inriktning som mest påminner om fornkyrkan. Många anabaptister har gått tillbaka till fäderna och inspirerats av deras pacifism, även om den främsta källan förstås är Jesus och Hans Bergspredikan. Anabaptismen vänder sig emot statskyrkosystem och att man tänker sig att ”alla” i ett land är kristna (vilket aldrig är fallet) – kristendomen handlar om lärjungaskap och lärjungaskapet handlar om att inte befatta sig med svärdet.
Guds välsignelse!
GillaGilla
Copy-paste från facebook: ”Vill bara få flika in att jag uppskattar samtalet som förs mellan er båda, Per och Micael, med god och respektfull ton! Det är vägen att mötas och kunna vara överens, även om man inte kommer överens eller till samma slutsats! Keep up the good work!”
Och ett litet PS: ”Glömde en sak till: Uppskattar också vetenskapliga klimatet! Men, en liten reflektion, ganska ofta har man inom akademin fastnat i teoretiska resonemang och därmed enbart bidragit till abstraktioner som bara ”de invigda” tycks förstå värdet av. Jag tror att många i den yngre generationen (där jag snart inte längre kan klassas inom) efterlängtar konkretisering, applicering och praktik. Det är troligen därför många av mina vänner känner sig trötta på politik att den antingen förs på en så abstrakt nivå där ingen som är insatt i sakfrågan förstår eller så hamnar man i anklagandet av varandra för att inte ha gjort något bättre förut (lite som pajkastning i bästa fall).
Jag håller med dig, Per, om att grunderna (livsåskådningen, tror jag du sade) måste läggas först, men låt oss inte glömma tillämpningen av den samma och hur vi var och en kan bidra till helheten!
Lite luddigt och (”lite”) långt kanske.. :)”
GillaGilla
Min åsikt: De kristna ska delta i samhället och inte isolera sig i klosterordnar. Men de bör då verka mer som Greenpeace eller påven Franciskus eller som pannkakskyrkan. Genom att som solen utöva gravitation och ge ifrån sig värme och genom att öka klarsyn och vidga perspektiven från ego och kortsynthet. Mer liksom som biten syrat bröd som successivt syrar hele brödet, mer inifrån (samvete och sanning) och mer underifrån (tjänarskapet).
Vad de kyrka och kristenhet definitivt INTE ska ge sig in i är det politiska spelet, mediaspelet, som korrumperar på så många olika sätt.
Bara en sådan sak som politiska partiers fiskande efter ”marginalväljaren” denna ryggradslösa individ som aldrig tycks bry sig om annat än plånboksfrågor. Det fiskeriet närmast förutsätter att man tar bort allt salt och kommer långt från ”ditt tal ska vara ja eller nej”.
Jag förkastar inte kompromisser, parlamentarism och annat. De är nödvändiga så länge världen och människorna är som de nu är, och kanske är det bra att kristna individer deltar, men inte att kyrkan i stort och på världens villkor deltar.
Kyrkan ska leva *i* samhället, men inte *av* samhället.
GillaGilla
Jag är upprörd över Isaksson slaktande. Gud kan inte ha med detta att gör
”Du är en hemsk pastorn just nu, hur skall du kunna rättfärdiga allt det här hos dig och påstå att det är Gud. Gud måtte hjälpa dig Bernt.
Jag har sett under en lång tid och jag känner mig ledsen och arg ibland. Hur har du kunnat bli så själättfärdig? Något är fel.
Kvinnorna här har rätt
http://regentags.wordpress.com/2014/07/13/bed-for-pastor-bernt-isaksson/”
GillaGilla