Bloggarkiv

Den radikala fornkyrkan

Nytt avsnitt av Jesusfolket! Visste du att under de första 300 åren var de flesta kristna ledare undergörare, pacifister och förespråkare för ekonomisk utjämning? Micael föreläste på Tonårsbibelskolan i Götabro för några veckor sedan om bland annat kyrkohistoria, och i detta avsnitt får vi höra om flera av fornkyrkans gömda skatter.

Ladda ner MP3-filen här.

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!

Anders Gerdmars missade tillfälle att vederlägga katolicismen

gerdmar_omslag_print2

Boken Guds Ord räcker av teologen Anders Gerdmar har skapat en del rubriker, Ulf Ekman tycker att det är ”lite tråkigt” att den ges ut och den flitiga bloggaren Mikael Karlendal håller på och sågar den i tusen blogginlägg. Båda dessa är fd evangeliska kristna som konverterat till katolicismen, och anledningen till att de är upprörda är förstås att Gerdmars bok argumenterar för varför evangeliska kristna inte ska bli katoliker. På hans sida står många av landets frikyrkliga ledare, inklusive Joakim Lundqvist, Stanley Sjöberg och vår egen Hans Sundberg.

Jag är naturligtvis enig med dem om att Gerdmar har rätt: romersk-katolska kyrkan har fel teologiskt och evangeliska kristna behöver absolut inte bli katoliker utan katoliker behöver snarare bli evangeliska. Gerdmar uttrycker detta sakligt och kunnigt i boken och är noga med att inte gå till överdrift eller spekulationer utan återge romersk-katolsk lära på ett korrekt sätt.

Dock så tycker jag att boken har en allvarlig svaghet, nämligen att grundtesen som gett boken sin titel inte försvaras tillräckligt. Att Guds Ord räcker är det väsentligaste som måste slås fast för att bemöta romersk-katolska efterbibliska läror som illegitima. Men till stor del ägnar sig Gerdmar åt cirkelresonemang genom att utgå från det han vill leda i bevis – att Skriften är den högsta auktoriteten – och försvara det genom att hänvisa till Bibelord. Det finns istället bra historiska och filosofiska argument för varför vi inte kan lita på att läror som i skriftlig form dyker upp först på 300- eller 1100-talen (såsom lärorna om Marias himmelsfärd eller att det finns just sju sakrament) är apostoliska. Gerdmar nosar på de argumenten men utvecklar dem inte tillräckligt. Read the rest of this entry

Hur Konstantin förstörde kyrkan – inblick i min kommande bok

charismactivism draft

Boken!

Precis innan jul blev jag klar med bokmanuset för Charismactivism: Combining Miracles, Evangelism, Peace and Justice. Det här är boken som jag skriver för ett amerikanskt kristet förlag och som förut hade arbetsnamnet Ancient Miraculous Jesus Hippies. Den handlar om det som den här bloggen handlar om – hur frälsning, mirakler och aktivism hänger ihop – och utforskar detta med både Bibelstudium och en rejäl dos kyrkohistoria.

Mer info om boken kommer släppas allteftersom utgivningen närmar sig, men jag skulle redan vilja bjuda på ett liten inblick i boken, översatt till svenska av författaren själv:

Konstantin var inte så intresserad av teologi – han tillbad det som funkade och hade från början inga problem med att dyrka både Jesus och de romerska gudarna. Han var ett stort fan av solguden Apollo, och Konstantinbågen som byggdes efter hans seger över Maxentius är fullspäckad med avgudar. Detta hindrade dock inte kyrkohistorikern Eusebius att kalla kejsaren ”en segerrik erövrare i Guds tjänares församling”. Read the rest of this entry

Mikael Karlendals bristfälliga argument för katolicismen

Mikael Karlendal. Bild från Twitter

Mikael Karlendal. Bild från Twitter

Den före detta pingstpastorn Mikael Karlendal gör en Ekman och konverterar till katolicismen efter ett snabbt uppehåll som pastor i EFS. Det är inte alls förvånande utifrån mycket av det han skrivit det senaste året, artikelserien om Maria i Världen idag uttryckte vart han var på väg väldigt tydligt. Medan jag och Karlendal tycker olika på flera punkter har jag uppskattat hans kamp mot liberalteologi och sekularism, något han säkerligen kommer fortsätta med som katolik, och jag hoppas att han också kan få positiv inspiration när det gäller miljö och rättvisa av Franciskus, och möjligtvis en än mer välkomnande attityd gentemot egendomsgemenskap som vi hade en bloggdust om för några år sen (om han inte redan fått det).

I blogginlägget där han annonserar konverteringen så anger han också massa skäl till varför katolska kyrkans lära är sann och varför egentligen alla evangeliska kristna ska bli katoliker. Flera av hans argument lider av deduktiva och historiska brister, och jag skulle vilja som god restorationist bemöta några av dem:

Hur länge är traditionen muntlig?

Karlendal kritiserar idén om Sola Scriptura inte för att han ifrågasätter Bibeln som Guds Ord, utan för att Bibeln ska vara ”Kyrkans bok som ska läsas i Kyrkan och med Kyrkan och under ledning av Kyrkans läroämbete”. Han pekar på det Paulus skriver i 2 Thess 2:15: ”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.” Karlendal skriver: ”Bibeln är inte tänkt att vara högsta auktoritet – en bok kan nämligen inte prata och svara på frågor om hur den ska tolkas. För det behövs en levande röst.” Read the rest of this entry

Dags för frikyrkan att praktisera egendomsgemenskap!

Holy Treasure, en av Jesus Armys kommuniteter

Holy Treasure, en av Jesus Armys kommuniteter

Debattartikel i Dagen.

Jag och några vänner har precis kommit tillbaka från en resa till Jesus Army i Storbritannien, en karismatisk och evangelikal församlingsrörelse som har praktiserat fullständig egendomsgemenskap i 40 år.

Drygt 400 lärjungar bor i sammanlagt 40 kommuniteter runtom i England, där de har allt gemensamt. Alla inkomster och utgifter går via den lokala kommunitetens konto, och överskottet går till en nationell fond som sköter större inköp och renoveringar samt ser till att det råder jämlikhet mellan kommuniteterna.

Inspirationen till detta har Jesus Army fått från de första kristna i Jerusalem: ”Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde” (Apg 2:44–45).

Denna egendomsgemenskap var välspridd i den tidiga kyrkan: Justinus Martyren i Rom beskrev i mitten av 100-talet hur de lade pengar i en gemensam pott där och delade ut åt var och en som led nöd, och Terrullianus i Karthago skrev 50 år senare: ”Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur!” Den utomstående betraktaren Lukianos beskrev kristna på följande sätt: ”De föraktar egendomar, och delar dem inbördes.” Read the rest of this entry

Den tidiga kyrkans syn på rikedom och egendomsgemenskap

En vanlig missuppfattning jag möter är att den egendomsgemenskap som praktiserades i apostlarnas församling i Jerusalem (Apg 2:44-45) endast praktiserades i denna församling, och att den radikala syn på ekonomisk utjämning som Jesu första lärjungar hade var ett naivt ideal som inte krävdes av efterkommande generationer kristna. Detta stämmer inte alls.

Följande är en liten sammanställning av vad flera viktiga fornkyrkliga auktoriteter sa om rikedom, fattigdom och att ha allt gemensamt, som jag skrev när jag läste en kurs i patristik på Newmaninstitutet. Jag har redan publicerat här på bloggen andra PM som jag skrev i samma kurs, nämligen de tidiga kyrkofädernas syn på försoningen samt Tertullianus och militärtjänsten. Nedanstående text finns också på PDF, Den tidiga kyrkans syn på rikedom.

Den tidiga kyrkans syn på rikedom och egendomsgemenskap

Micael Grenholm

Pachomius tar emot sin klosterregel från en ängel

Pachomius tar emot sin klosterregel från en ängel

De tidiga kristna levde i ett samhälle som kännetecknades av djup ojämlikhet. I Romarriket tillhörde 3 % av befolkningen den rika eliten, ytterligare 7 % hade mer än det nödvändiga medan resterande 90 % låg knappt över, på eller under existensminimum (Longenecker 2010, ss. 329-32). Ca 25 % av dessa var i behov av gåvor för att överleva: tiggare, änkor, funktionshindrade, fångar.

Hur förhöll sig de kristna till rikedom och egendomsgemenskap i en sådan kontext? Det är vad detta PM mycket kortfattat vill försöka svara på, genom att göra nedstamp hos några av de viktigaste kyrkofäderna och kristna skrifterna under 100- till 400-talet. Vad samma fäder säger om de fattiga och fattigdom, samt vad Nya Testamentet säger, hade gett en kompletterande bild men faller utanför ramen för denna studie – till detta rekommenderas litteraturen i referenslistan.

De apostoliska fäderna

När rika och rikedom nämns i de apostoliska fäderna, de skrifter som tidsmässigt är närmast Nya Testamentet, är det i regel i negativa ordalag, och de rika uppmanas ofta att göra sig av med sin rikedom genom att dela med den till de fattiga. Didaché som brukar dateras till omkring år 100 uppmanar till ekonomisk jämlikhet: ”Du skall inte vända dig bort från den som behöver utan ha allt gemensamt med din broder och inte säga, att det är ditt eget. Ty om ni har gemenskap i det oförgängliga, hur mycket mer bör ni inte ha det i det förgängliga!” (Did. 4:8). Nästan samma formulering finns i (det förmodligen senare) Barnabasbrevet (Barn. 19:8). Vad som i praktiken åsyftas med denna egendomsgemenskap är svårt att svara på, kanske något i stil med det som utmålas i Apg 2:44-45 och 4:32-37, men det är tydligt att Didachés ideal är att de rika inte har mer än de fattiga. Read the rest of this entry

Karismatisk aktivism genom kyrkohistorien

Idag har jag anlänt till fantastiska Frizon där jag är funktionär i det nystartade fantastiska Laboratältet. Imorgon kommer jag och fantastiska Frida Lindberg hålla ett seminarium på temat Aktivism i Andens kraft. Jag kommer tala om hur tecken och under har förenats genom kyrkohistorien, och nedan är mina anteckningar. Observera dock att på grund av tidsbrist och lathet har jag inte varit kreativ nog att skriva eget material, så mycket av det nedan är kopierat från tidigare blogginlägg, Wikipedia eller andra bloggar.

Fornkyrkan

Goe gamle Justinus

Goe gamle Justinus

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om hur både pacifism och egendomsgemenskap var utbrett i den tidiga kyrkan. Samma sak gäller Andens gåvor. Här är tre citat från tre inflytelserika kyrkofäder som illustrerar hur tankegångarna gick hos apostlarnas arvtagare:

Justinus Martyren (100-160) skrev i sin Första apologi:

”Många av vårt folk, oss kristna, har helat och fortsätter än idag hela i varje del av världen, och även I vår stad (Rom) blir flera som är besatta av onda andar helade. […] Profetiska gåvor finns också hos oss även idag. Du må se hos oss både kvinnor och män som har gåvor från Guds Ande.”

”Vi som värdesatte rikedomens och ägodelarnas vinst, lägger nu vad vi har i en gemensam hög, och delar ut till alla som lider nöd.”

”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.”

Irenaeus av Lyon skrev i Adversus Haereses:

”Några har sannerligen och säkerligen kastat ut demoner, så att människor om och om igen blir renade från onda andar, tror och tas emot i kyrkan. Andra har fått kunskap om saker som ska ske, genom syner och profetiska meddelanden; andra botar de sjuka genom handpåläggning och ger dem hälsan tillbaka. Och, som sagt, har även döda blivit uppväckta, och fortsätter leva med oss i många år.”

”Istället för tionde, som Lagen beordrade, sade Herren att vi ska dela allt vi har med de fattiga.”

”Men det som predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem, över hela jorden förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan när de blir slagna vänder de andra kinden till.”

Och Tertullianus skrev i sina verk Ad Scapulam, Apologicum och De Corona Militis:

”Hur manga män av rang, för att inte tala om vanligt folk, har blivit befriade från demoner och botade från sjukdomar!”

”Vi som är ett hjärta och en själ tvekar självklart inte att leva i egendomsgemenskap. Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur.”

”Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.”

Read the rest of this entry

Svar till Per Landgren (KD) om Jesus, kyrkofäderna och Konstantin

Per Landgren (KD)

Per Landgren (KD)

I måndags publicerades min debattartikel i Dagen där jag kritiserade KD för att förespråka militär upprustning och svensk tillväxt medan Jesus och den tidiga kyrkan förespråkade pacifism, enkelhet och ekonomisk jämlikhet. Jag har idag fått svar från Kristdemokraten Per Landgren, som argumenterar för att Jesus skulle stödja olika principer i den kristdemokratiska ideologin. Varken pacifism eller ekonomisk jämlikhet kommenterar han dock i debattartikel, det gör han istället på sin blogg där han i fem punkter menar att jag missuppfattat både Jesus och kyrkofäderna. Detta blogginlägg tänkte jag svara på här, så försöker jag svara på debattartikeln via Dagen.

1. Landgren frågar sig om jag utifrån mina hänvisningar till Joh 6:15, 18:36 och Matt 20:25-27 menar att kristna inte får engagera sig politiskt för mänskliga rättigheter, en ren miljö med mera. Men politisk makt är inte det enda sättet att förändra samhället på. Politikens maktmedel är, som jag tidigare skrivit, en våldsmakt eftersom en stat per definition är en organisation med våldsmonopol. Och Jesus kallar oss inte till att förändra samhället genom att härska utan genom att tjäna. Det var de tidiga kristnas pacifism som gjorde att de vände sig emot tanken att regera politiskt – det är synligt i citaten av Tatianus och Tertullianus som jag delade i min debattartikel, och även i den Apostoliska Traditionen från 200-talet ser vi att kristna förbjuds vara soldater, officerare såväl som ”män med ledande positioner” pga kopplingen till det svärd som Jesus, med Tertullianus ord, ”avskaffat”.

2. Därefter ifrågasätter Landgren att den tidiga kyrkan var pacifistisk och menar att mina citat från Tatianus och Tertullianus inte bekräftar detta. Citatens syfte var faktiskt att visa att dessa fäder var kritiska till politisk makt snarare än militärtjänst, för pacifismen hänvisade jag till Ron Siders bok The Early Church on Killing. Dock berör Tatianus citat både och, han säger: Landgren menar att detta sägs i polemik mot de grekiska gudarna och bara beskriver Tatianus personliga uppfattning, men på vilket sätt skulle det säga emot att den tidiga kyrkan var till övervägande delen pacifistisk?

Vi har ju också den Apostoliska Traditionen som förbjuder soldattjänst för kristna; Justinus, Ireaneus och Origenes som skriver att kristna kollektivt inte strider eller använder våld utan smider svärd till plogbillar, och så förstås Tertullianus som tydligt argumenterade för pacifism i De Idolatria och Corona Militis. Landgren menar felaktigt att Tertullianus far var soldat och att han skulle ha stött tanken på rättfärdiga krig (som i kristendomen formulerades först på 400-talet av Augustinus), och allt jag kan göra är att hänvisa till mitt grundligare arbete om Tertullianus och militärtjänsten.

Read the rest of this entry

Klassiskt objektivt: De tidiga kyrkofädernas syn på försoningen

Jag läste en kurs i patristik, läran om kyrkofäderna, tidigare i vår och skrev några PM, bland annat ett om Tertullianus syn på militärtjänsten. Här är ytterligare ett sådant PM, om hur den tidiga kyrkans teologer såg på Jesu död på korset och försoningen mellan Gud och människa. Håll till godo!

Fyra fäder med sina änglakompisar

Fyra fäder med sina änglakompisar

De tidiga kyrkofädernas försoningssyn

Micael Grenholm

1931 publicerades Gustaf Auléns banbrytande bok Christus Victor, som internationellt sett förmodligen är en av de mest inflytelserika teologiska böckerna skriven av en svensk författare. Auléns tes var att det lite förenklat finns tre försoningsläror: den objektiva, den subjektiva och den klassiska. Medan debatten i Sverige sedan Missionsförbundets bildande hade handlat mycket om den objektiva kontra den subjektiva försoningsläran, menade Aulén att kyrkofäderna (och även Luther) hade stått för ett tredje alternativ, nämligen den klassiska försoningsläran, som primärt ser försoningen som Kristi seger över djävulen och mörkrets makter. Den objektiva försoningsläran, som primärt ser försoningen som att Kristus tar mänsklighetens straff på sig för att tillfredsställa Guds rättvisa, har sitt primära ursprung hos Anslem av Canterbury på 1100-talet enligt Aulén, och utvecklades senare av både katolska och reformerta teologer. Den klassiska försoningsläran är dock mer utbredd i ortodoxa kyrkan, då ofta i form av tanken på människans gudomliggörande genom Kristi människoblivande.

Auléns idéer har fått stor internationell spridning som sagt, så att såväl många teologer som internetbaserade encyklopedier skriver att den klassiska Christus Victor-synen var den som rådde bland kyrkofäderna. Mitt syfte med detta PM är att undersöka om så var fallet bland de tidigaste kyrkofäderna, närmare bestämt de som levde på 100- och 200-talen som berörde ämnet: flera av de apostoliska fäderna, Justinus Martyren, Irenaeus av Lyon, Tertullianus, och Origenes. Teologerna från 300-talet och framåt skrev förvisso mycket om försoningen, och Aulén hänvisar framför allt till dem när han argumenterar för sin tes, men jag har valt att begränsa mig till de första två århundradena dels av utrymmesskäl och dels för att undersöka om den påstådda betoningen på Christus Victor är något som oavbrutet kan spåras tillbaka till Bibelns tid eller om det är något som växte fram efterhand. Vissa författare som levde under samma period har exkluderats på grund av att de inte berör ämnet särskilt mycket, som till exempel Hermas Herden och Klemens av Alexandria. Read the rest of this entry

Tertullianus och militärtjänsten

Baserat på besöksstatistiken så verkar ni fantastiskt nog gilla mina skoluppgifter så här kommer en till – ett PM om kyrkofadern Tertullianus syn på militärtjänsten (spoiler alert: han var likt de flesta andra kyrkofäder pacifist). Enjoy!

Tertullianus är en av de viktigaste antenicaenska fäderna sett till hur inflytelserik han har varit, med sin banbrytande och normsättande användning av latin och med sin utveckling av treenighetsläran har han varit väldigt viktig för framför allt västlig men också östlig teologi. Han benämns ofta som frispråkig och radikal, och i detta PM ska vi se närmare på hans åsikter om militärt våld, något han utvecklar i skriften De Corona Militis, Om den militära kransen. Hur ska vi förstå Tertullianus motstånd mot kristen soldattjänst – ville han avskaffa hela armén? Var det ett resultat av hans montanism? Var det en udda åsikt eller hade han stöd i traditionen? Det är några av de frågor detta PM kortfattat vill svara på.

Tertullianus liv

Den gängse biografiska beskrivningen av Quintus Septimus Florens Tertullianus såsom den exempelvis presenteras i Peter Halldorfs 21 kyrkofäder, ser ofta ut på följande sätt: Tertullianus föddes omkring år 155 e.Kr. i Karthago, Nordafrika, som son till en romersk soldat; han studerade till jurist i Rom innan han sedan blev kristen och ordinerades som präst i Karthago, där han sedan författade sina kända teologiska verk som en av de första latinska fäderna, först som katolik och sedan som montanist, innan han dog omkring år 225 (Halldorf 2000, s. 52). Många av dessa uppgifter ifrågasätts dock av dagens patristiker och Tertullianuskännare. I sin bok Tertullian pekar Timothy Barnes av att Tertullianus själv lämnar ytterst få biografiska uppgifter om sitt liv, många av uppgifterna ovan kommer istället från Hieronymus som levde 200 år efteråt (Barnes 1971, ss. 1-12).

Read the rest of this entry

Avskaffa sakramenten

Nattvarden, bild av John Snyder

Nattvarden, bild av John Snyder

Om vi skulle fråga Petrus, Paulus eller någon annan av apostlarna vad ett sakrament är och/eller hur många av dessa som finns skulle de förmodligen titta frågande på oss. Förutom det faktum att sakrament är latin så existerade ingen sakramentskategorisering. Även om dop, nattvard och smörjande av de sjuka praktiserades i urkyrkan så placerades de inte i samma fack, och teologin bakom handlingarnas signifikans och betydelse var outvecklad.

Termen ”sakrament” och sakramental teologi uppstod istället i 200-talets Nordafrika, när Tertullianus valde att översätta grekiskans mysterion med sacramentum. Nya Testamentet nämner mysterion flera gånger men då aldrig med åsyftning på kyrkliga handlingar utan på Guds frälsningsverk i Kristus (Kol 1:27, 1 Tim 3:16). Tertullianus menade att detta frälsningsmysterium konkretiseras och förkroppsligas genom vissa liturgiska handlingar.

Augustinus, också han nordafrikan, kom att utveckla denna tanke och skapade sakramentsdefinitionen ”ett synligt tecken på osynlig nåd”. Med ”tecken” menades inte en symbolhandling, utan nåden verkar i själva sakramentet samtidigt som Guds nåd står över och är oberoende av sakramentet. Augustinus definition är bred, och själv inkluderade han saker som i princip ingen idag anser vara sakrament, såsom trosbekännelsen och Herrens bön.

Read the rest of this entry

Hur mycket kan man lita på kyrkofäderna?

Jag har länge haft ett stort intresse för kyrkofäderna, de tidiga inflytelserika teologerna som formade kyrkan efter apostlarnas död, inte minst efter att jag upptäckte att många av dem var pacifister och argumenterade för rikedomsbekämpning och ekonomisk jämlikhet. Kyrkofäderna tycker jag ofta kastar ljus på hur vi ska förstå Nya Testamentet, ju tidigare kyrkofader desto bättre, och inte minst är det ögonöppnade att många av de teologiska debatter som är heta idag existerade redan då och tuggades igenom ofta på ett mer genomtänkt sätt än i modern tid. Därför läser jag nu min andra kurs i patristik, läran om kyrkofäderna, med fokus på hur fornkyrkan tänkte om rikedom samt karismatik.

I slutet av förra året fick jag dock ett recensionsexemplar av en bok som utmanar denna positiva syn på kyrkofäderna. Kyrkofäder, mystiker och evangelium av Christer Svensson pekar på att fornkyrkan inte bara inspirerades av Bibeln utan också av grekisk filosofi, i synnerhet platonism, vilket gjorde att flera kyrkofäder gled ifrån det bibliska i vissa frågor, i synnerhet de senare kyrkofäderna. Svenssons tes är att den kristna mystiken som utvecklades av ökenfäder, klosterväsendet och många katolska och ortodoxa teologer har väldigt starka paralleller med grekisk filosofi medan kopplingen till Skriften är väldigt tunn.

Boken känns framför allt som en motbok mot tre svenska teologer som är mycket inspirerade av både kyrkofäder och mystik: Peter Halldorf, nyss framlidne Wilfrid Stinissen och Martin Lönnebo. Den känns dock onödigt polemisk. I inledningen citeras 1 Joh 4:1 om att pröva om andarna är från Gud, och genom boken argumenterar Svensson för att det mesta dessa tre herrar står för är hedniskt, inte bibliskt. Min bloggkollega Lennart Jareteg som argumenterar för att största delen av kristenheten inte är kristen älskar boken. Jag är dock mer kritisk. Read the rest of this entry

Treenigheten – vatten, is och ånga?

Vi blev ombedda att skriva lite om Treenigheten i plugget och här är delar av vad jag knåpade ihop. 🙂

Treenigheten i Skriften

Andrei Rublev's Treenigheten

Andrei Rublev’s Treenigheten

Den mest kända formuleringen i Skriften som tolkats trinitariskt är förmodligen Matt 28:19: ”Döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.” Andra bibeltexter som nämner Fadern, Sonen och Anden är 2 Kor 13:13, Gal 4:6, 2 Thess 2:13-14 och 1 Petr 1:2. Särskilt det förstnämnda har varit viktig i trinitarisk teologi då man ser det som det första exemplet på hur en treenighetsliknande formel har använts i liturgisk välsignelse, något som senare blivit standard i många kyrkor.

Inga av dessa Bibelställen säger dock uttryckligen att Fadern, Sonen och Anden är Gud, än mindre uttrycker de formuleringar om treenighetens väsen, såsom att det är en natur men tre personer som är distinkta utan att vara oberoende och separerade, etc. Dessa komplexa resonemang utvecklades istället under den patristiska perioden.

Det har gjort att vissa radikala protestanter argumenterat för att treenighetsläran är obiblisk. Dess framväxt bör dock ses som en konsekvens av att läran om Kristi gudomlighet accepterades (McGrath s. 235f.), något som har starkare bibelstöd (Joh 1:1-3, 20:28). Läran om den Helige Andes gudomlighet kom som en konsekvens av detta trots att Skriften inte explicit säger att Anden är Gud utan bara Guds Ande, men teologer som Basileios av Caesarea argumenterade väl för att dopformuleringen ”I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”, som konsekvent använts sedan fornkyrkan, blir orimlig om endast de två förstnämnda är gudomliga (McGrath s. 240).

Read the rest of this entry

Fred och rättvisa i Andens kraft – mitt föredrag på Kingdom Culture

Presentationen

Presentationen

Kingdom Culture-konferensen i Örebro fick jag möjlighet att hålla ett seminarium om mitt favoritämne: att förena tecken och under med fred och rättvisa, med hjälp av denna snygga prezi-presentation. Hela härligheten filmades och ni kan se de första 40 minutrarna ovan (del 2 håller på att laddas upp på youtube as we’re speaking och jag kommer bädda in det ovan så snart det är klart).

Det här är vad jag talade om:

Apg 2 – den första kristna pingsten innehöll både tungotal och ekonomisk utjämning.

Apg 6 – Stefanus gjorde tecken och under medan han hjälpte änkorna, och han älskade sina fiender in i slutet.

Luk 6 – Jesus botar mängder med sjuka och kastar ut demoner samtidigt som Han predikar om att de fattiga är saliga och att vi ska vända andra kinden till.

Det är helt enkelt ganska tydligt i Bibeln att tecken och under ska förenas med fred och rättvisa.

Ändå har detta varit separerat ibland – vissa karismatiker jobbar inte särskilt mycket för fred och rättvisa, och vissa kristna aktivister är inte så karismatiska av sig. Dock ser vi att detta går alldeles finfint att förena om och om igen i kyrkohistorien:

Read the rest of this entry

Hur många av kyrkofäderna var européer?

Jag har länge intresserat mig för kyrkans tidiga historia eftersom den på många sätt, trots fel och brister, var väldigt Kristuslik: karismatiken var brinnande, många praktiserade egendomsgemenskap, och pacifism och ickevåld var utbrett.

Vi ska nu läsa dogmatik på Johannelund där jag pluggar, vilket inkluderar en hel del historisk teologi, och till våren ska jag förhoppningsvis läsa patristik, dvs. läran om kyrkofäderna, kyrkans tidiga teologer. För att få en överblick om dessa gubbar tog jag och ritade en karta i paint och placerade ut de jag kunde komma på. Plötsligt slogs jag av att väldigt många var ickeeuropéer:

kyrkans stora lärare

Därtill visste jag att exempelvis Justinus var född i Palestina, och beslöt därför att rita om kartan efter födelseort. Och plötsligt blev kyrkans ickeeuropeiska rötter än tydligare: Read the rest of this entry