Vem vågar vara som Lewi Pethrus idag?

Idag är det 40 år sedan pingstaposteln Lewi Pethrus gick hem till Gud, och både Dagen och Svenska Dagbladet har publicerat minnesreportage som jag varmt rekommenderar. Lewi drabbades av pingstväckelsen direkt efter att den bröt ut på Azusa Street, och jag minns hur jag läste i hans självbiografi om när han beskrev den norske pingstledaren Thomas Baratts andedop: tungor som av eld dök upp ovanför hans huvud när han började tala i tungor för första gången. Som jag skrivit om många gånger förut kännetecknas den tidiga pingstväckelsen av mängder med mirakulösa vittnesbörd – folk som talar i tungor på existerande språk, övernaturliga helanden, profetiska syner och uppenbarelser, med mera.

Lewi brann för att fler både inom kyrkan och utanför skulle uppleva andedopets mirakulösa kraft. Han var inte den svenska pingströrelsens grundare, men utan tvekan dess mest inflytelserika ledare under många decennier. Dock motsatte han sig samfundsbildning och centralisering och betonade hur pingströrelsen måste vara kongregationalistisk och gräsrotsbaserad för att behålla väckelseelden. Ironiskt nog blev han ändå i praktiken som en biskop.

Förutom betoningen på andedopet och tecken och under så är Lewi ihågkommen för hans stora samhällsengagemang och aktivismen för missbrukare och andra nödlidande. LP-verksamheten, som har sitt namn efter Lewis initialer, finns kvar än idag, liksom nyhetstidningen Dagen som Lewi initierade och som i mitt tycke är Sveriges i särklass bästa kristna tidning – ja bästa tidning överhuvudtaget. Och så var Lewi förstås också en av initiativtagarna till Kristen demokratisk samling, senare Kristdemokraterna, som förstås påverkat samhället oerhört.

Det senare är jag som flera av er vet kritisk till. Jag och Lewi är inte överens om kristnas förhållningssätt till politisk makt och till våld. Lewi var, till skillnad från de flesta andra tidiga pingstledare, inte pacifist. Men han tycks ha värdesatt en enkel livsstil i förhållanden till pengar. Joel Halldorf skriver i SvD: ”vid hans död beräknades värdet av hans tillgångar till den blygsamma summan av 3 000 kronor. Han tog ingen royalty för de drygt 50 böcker han författade, ingen ersättning för sina predikoresor och ingen lön för många års chefredaktörskap för tidningen Dagen.”

Även om jag inte tror på att skapa fler kristna partier behöver vi mer pionjäranda, väckelsehunger och samhällsengagemang i såväl pingströrelsen som i hela kyrkan. Vågar vi följa Lewi Pethrus exempel, snarare än att bara stillsamt beundra hans outtröttliga passion för Jesus medan vi inte ens vågar drömma om att bege oss på en liknande resa? Lewi gjorde väldigt många uppoffringar, han blev kallad för galning många gånger om och fick vara med om stora motgångar och konflikter. Men som han skrev i sin mest kända sång, Guds löften står kvar mitt i stormen, så länge vi tror och har tillit till Honom.

Igår skrev jag i Uppsala Nya Tidning om hur EU-migranters barn nonchaleras, hur de inte får gå i skolan och hur de tvingas sova i bilar medan deras föräldrar tigger ihop till deras mat på gatorna. Lewi Pethrus hade med sitt samhällsengagemang inte blundat för dem, tvärtom hade han glatt sig över att de flesta av dessa rumänska tiggare är pingstvänner som älskar Jesus och Andens dop. Vågar vi bryta vår komfortzon, sträcka ut en hand till våra östeuropeiska syskon och ta dem ur fattigdomen genom att dela med oss av allt vi äger, så att vi vid vår dödsbädd inte heller har mer än 3000 kronor? Det hoppas jag verkligen.