Münsterupproret och den självmotsägande våldsamma anabaptismen

Burar längs med S:t Lamberti kyrka som katolikerna hängde upp Münsterrebellerna i efter att de torterats

Burar längs med S:t Lamberti kyrka som katolikerna hängde upp Münsterrebellerna i efter att de torterats

I mitt förra blogginlägg kontrasterade jag de medeltida katolikernas och magisteralprotestanternas statskyrkoteologi som motsatte sig religionsfrihet och tvingade människor till lydnad genom våld, med anabaptisternas frikyrkoteologi som förespråkade religionsfrihet, frivilligt lärjungaskap och pacifism. En person kommenterade: ”Så ”frikyrkan” är helt oskyldig? Det här är vad dina anabaptiska vänner ställde till med”. Länken går till Wikipediaartikeln om Münsterupproret 1534-1535, när ett gäng radikala och apokalyptiska kristna tog kontroll över den tyska staden Münster med våld, införde kommunism, tvångsmässigt troendedop och polygami, och besegrades till slut av katolska arméer som torterade och avrättade upprorsmakarna.

Händelsen tas upp i de flesta historiska verk om anabaptismen, och Jonas Melin som är kontaktperson för Nätverket Anabaptist har kallat det för anabaptismens Knutby. Flera katoliker och lutheraner som jag diskuterat med, inte bara killen skrev kommentaren ovan, har tyckt om att hänvisa till detta för att på nåt sätt visa att vi anabaptister är lika goda kålsupare vi. Här ska vi inte försöka framställa det som att vår kyrkosyn är bättre, för även pacifistiska och statskyrkoförkastande biblicister kan tydligen upprätta våldsamma, obibliska stadskyrkor… eller?

Det kan tyckas aningen självmotsägande att en teologi som avvisar våld och religionstvång skulle kunna använda våld och religionstvång. Och så är det, därför att Münsterupprorets ledare, Jan Matthys, förkastade anabaptismens pacifism och statskyrkokritik. Det var därför han upprättade an apokalyptisk, auktoritär stadsstat med våld och kallade den för det Nya Jerusalem, och menade sig själv vara Gideon.

Detta var sju år efter att ledande schweiziska anabaptister hade samlats i Schleitheim och kommit överens om sju gemensamma principer, vilket inkluderade ickevåld och att inte engagera sig i statens aktiviteter. Schleitheimbekännelsen kom att bli det viktigaste anabaptistiska trosdokumentet. Alla dagens anabaptister – mennoniter, hutteriter och amish – härstammar från den pacifistiska Schleitheimrörelsen. De använda själva inte begreppet ”anabaptister” eller ”wiederteufer” – vilket betyder omdöpare – utan kallade sig generellt för bröder eller kristna.

”Anabaptism” var ett begrepp som deras våldsamma kritiker använde sig av, och dessa klumpade dem samman med andra grupper som inte behövde ha något med dem att göra. Som min vän Tyler Tully skriver: ”One must understand that the term “Anabaptist” was coined as a pejorative term–a label that was forced upon anyone who did not toe the Lutheran, Calvinist, Zwinglian, or Catholic lines… On a purely simplistic basis, I suppose we could say that an “Anabaptist” during the Protestant Reformation, was anyone who decided to become re-baptized as an adult.”

Münsterrebellerna hade dock ironiskt nog en koppling till den pacifistiska anabaptismen, i och med att Matthys med vänner hade inspirerats av den apokalyptiske predikanten Melchior Hoffmann. Hoffmann var framför allt intresserad av anabaptismens karismatiska öppenhet, och han profeterade flitigt (och felaktigt) om Jesu återkomst. Han accepterade pacifismen på köpet, men som vi såg tidigare förkastade hans lärjunge Matthys denna när han ville göra slag i saken och upprätta det Nya Jerusalem här och nu. Hoffmann hade profeterade att Strasbourg skulle vara det Nya Jerusalem, men med en ny ”profetia” sa Matthys att det var Münster.

Det går möjligen att kritisera Hoffmanns eskatologiska kokobäng för att bädda för Münsterkatastrofen, men att säga att anabaptistisk teologi och kyrkosyn orsakade Münsterupproret blir en självmotsägelse, eftersom de förkastade anabaptistisk teologi och kyrkosyn. Därför är jag skeptisk till att kalla Münsterrebellerna för anabaptister. En sådan beskrivning funkar egentligen endast om man menar att det enda som definierar anabaptister är kristna med en baptistisk dopsyn, men ska då anabaptister, baptister och pingstvänner idag ställas till svars för de tokigheter som mormoner håller på med, eftersom de också är troendedöpare?

Att ställa pacifistiska, statskyrkoavvisande kristna till svars för vad några våldsamma, statskyrkobejakade terrorister gjorde på 1500-talet, är lite som att ställa kristna generellt till svars för islams läror. Muhammed var tydligt påverkad av kristendomen och hade till och med kristna släktingar, men medan han bevarade vissa läror (som att Jesus är Messias och kommer återkomma till jorden) förkastade han andra (som att Jesus är Guds Son och dog på korset för våra synder). Om jag säger ”Jag tror att Jesus är Guds Son för att jag är kristen” funkar det inte att någon invänder ”Men Muhammed då! Han trodde ju inte det!!”

På samma sätt blir det bara löjligt att peka på Münsterupproret som något argument för att pacifistiska anabaptister inte skulle vara pacifistiska. Som Tyler Tully skriver: ”Many who use the Münster Rebellion to promote a misinformed view of Anabaptist theology often fail to mention that prominent Anabaptist leaders (the Swiss Brethren, and others including Menno Simmons–a follower of Hoffman who split from the violent faction of the group) condemned the Münster Rebellion and its leaders on several occasions, both before and after the episode.”

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Author of Charismactivism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 15 oktober, 2015, in Pacifism och politik and tagged , , , , . Bookmark the permalink. 10 kommentarer.

  1. No true Scotsmen alltså? Kan man inte ungefär använda samma argument åt andra hållet? ( Även om de flesta andra kristna inte är pacifister, men ändå?)

    Gilla

    • Katolsk och luthersk våldsanvändning legitimerades av katolska och lutherska teologer, de stod för en statskyrkoteologi som krävde att alla inom deras territorium skulle tro som dem, dvs. de motsatte sig religionsfrihet. Därför förföljde de exempelvis anabaptister och brände dem på bål, dränkte dem och så vidare. Anabaptistisk teologi som den formulerades i Schleitheim och utvecklades av exempelvis Menno Simons, Jakob Hutter m.fl. tog avstånd från våld och förespråkade religionsfrihet.

      Som jag skriver ovan tog Münsterrebellerna avstånd från anabaptismen och upprättade ett polygamiskt skräckvälde med våld. Att säga att de var anabaptister är som att säga att Muhammed var kristen. Muhammed var till viss mån influerad av kristendomen men tog ju avstånd från den. Kristna kan därför inte ställas till svars för vad islam säger. Det är inte true scotsman fallacy, det är att påpeka att fransmän inte är skottar, och att påståendet ”Skottar bor i Skottland” inte kan kontras med ”Men den där fransmannen bor ju i Frankrike!”

      Gilla

      • Alla traditioner har sina lik i garderoben, man kan välja att se det eller förneka det.

        Gilla

        • Absolut, men det är skillnad på legitim kritik och kritik som säger mot sig själv. Man kan kritisera den pacifistiska anabaptismen för sekteristiska tendenser och avskärmande från världen (som amish och vissa hutteritiska gemenskaper) eller möjligtvis att pacifismen leder till passivitet och naivitet. Men att beskylla den för det våld som några terrorister som avsade sig anabaptismen stod för blir bara konstigt. Det är som att kritisera kristendomen för dess ateism eller moderaterna för deras upphöjande av Lenin och Stalin.

          Gilla

          • Jag kan förstå att du inte vill associera dig med dem. Tycker ändå att du gör det lite väl lätt för dig. Jag tror att få katoliker och luteraner m.fl. Skulle hålla med om att våldsbejakande trossyskon står för en autentisk tolkning av tron. Historien är komplex och människans synd kan korrumpera de bästa sammanhang utan att trossatserna i sig måste ifrågasättas.

            Gilla

  2. Trot det smugit in sig ett litet dateringsfel i inledningen på din text, 1934 – 35 syftar nog troligen snarare på 1534 -35.

    Gilla

  3. Som jag ser det är det historiskt helt fel att knyta anabaptistiskt våldet bara till Münster. Och det säger jag som (post?)anabaptist. Hübmaier förespråkade en statskyrkoanabaptism och argumenterade för våldet, flera ledande anabaptister som Hans Hut (inte bara Hoffman) var interrimspacifister ungefär som Jehovas Vittnen, och beredda att ta till våld när det eskatologiskt var dags. Grebelgruppen hade brevkontakt med revolutionären Müntzer och verkade tycka att hans revolutionära drag bara var ett problem bland andra (som att han accepterade sången…). Efter Münster fanns David Joris, Batenburgarna mfl som drog runt och skövlade kyrkor och utförde terroristdåd.

    Stora delar av anabaptismen kom ur samma mylla som bondeupproret och överlappade med den rörelsen. Dessutom förespråkade de flesta en traditionell och väldigt våldsam helveteslära. Dessutom finns en långtgående acceptans i de flesta grenar av anabaptismen för statens våld.

    Idag är dessutom de allra flesta mennoniter INTE pacifister, och Amishar röstar ofta höger.

    Det är klart att anabaptismen över lag varit mer pacifistisk än andra traditioner, och det är ju fritt för var och en att använda begreppet helt ahistoriskt, men jag menar att det är vilseledande och sorgligt och leder till en självgodhet utan grund.

    Det här säger jag som någon som kom in i anabaptismen via det här idealiserande spåret, men upptäckte andra saker genom historiska studier. I min nya bok Jesus eller kyrkan – Ett anabaptistiskt sökande efter kristen radikalitet finns både historiska nedslag i anabaptismen, ett försök att göra kyrkokritisk neoanabaptistisk teologi och en problematisering av samma teologi. Jag skickar gärna boken gratis till dig Micael om du är intresserad (och till andra).

    Gilla

    • Detta är min personliga uppfattning. Jag tror att anabaptister försöker ta genväg och hitta en ideal perfekt rörelse, som inte är präglat av kyrkans våldsamma och motsägelsefulla bagage, som jag iofs inte ser som ett problem yta snarare det som förväntar sig av syndiga människor under hundratals år. Istället för att våga se att det aldrig har funnits en perfekt kristendom, utan bara glimtvisa ljus, väljer man ut en speciell rörelse som ser ut att vara fritt ifrån ovan nämnt bagage, men det kanske inte är så enkelt…?

      Gilla

  1. Pingback: Den icke-existerande radikal-reformistiska kristendomen? | Rebella undrar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: