Att se på sig själv med Guds ögon

Jag har varit tvungen att ta ett steg tillbaka. Inte bara ett steg utan många. Saker i mitt liv har påverkat mig så starkt att jag inte orkade mer.Jag har ”gått in i väggen” eller som det heter på finare språk ”utmattningsdepression”.

För en aktiv och driven människa är det hemskt. Det hjälper inte att förståndiga ”förstås-sig-påare” säger tröstande: ”Du vet väl att det är bara brinnande personer som kan bli utbrända?. Det som händer dig nu är ett tecken på att du är hängiven, driven, duktig!”

Jag vet att det är den tröst som dessa välmenande människor vill förmedla. För mig känns det helt fel. Jag brinner , ja det gör jag, jag brinner för Gud och Hans rike men jag tror mig veta att Gud inte vill att jag ska bränna ut mig i Hans tjänst. Alltså har jag gjort något fundamentalt fel i mitt arbete för Honom.

Det är inte första gången detta händer mig, utmattningsdepression. Första gången det drabbade mig var jag inte frälst. Då hamnade jag i ett svart hål där jag ansåg att den enda vägen ut var att ta mitt liv. Jag hade ingen fast punkt. I kampen och ivern att hitta den där fasta punkten, hoppet, fick jag hjälp på traven av många specialister och ECT-behandling. Det räddade livet på mig då, men följden blev ett ändlöst sökande efter frid. En frid som jag sökte inom new age och österländska övningar. Men det slutade ju illa, det vet alla ni som känner min historia.

Nästa gång jag brakade ihop arbetade jag i en församling, var frälst, älskade Herren, min församling och mitt arbete, men barkade ihop ändå. Denna gång inte så djupt att jag behövde läggas in men ändå tillräckligt för att jag inte skulle orka göra någonting mer än att sitta i soffan och titta ut genom fönstret och gråta.. Det blev en lärorik tid. Jag fick reda på vem och vilka som var mina riktiga vänner, som brydde sig, låt mig säga så här: det var inte många från församlingen som hörde av sig. Rättare sagt INGEN.

Jo en.. Församlingsprästen, men inte för att fråga hur jag egentligen mådde utan för att uppmana mig att komma till kyrkobyggnaden på söndagarna för som han uttryckte det: ”det var viktigt att jag SYNTES i kyrkan, så folk kunde se att jag inte lämnat församlingen.”

Jag grät bittert över att jag inte hade några vänner, att alla var falska, men Gud påminde mig. Han viskade stilla i mitt öra:”Se på mig! Jag är kvar! Jag lämnar dig aldrig!”

Då såg jag.

Jag hade ”piskat” mig själv med skuld över att jag inte klarat av arbetet i församlingen. Att jag på det sättet svikit Gud. Att jag svek Hans kallelse över mig.

Så fel jag hade!  Gud hade inte sagt åt mig att jobba så mycket! Det var ju i stället så att jag trodde att jag gick i Hans kallelse. Allt jag gjorde, alla dessa timmar, alla dessa samtal,allt jag gjorde, det trodde jag var för Hans skull.

Men Han ville inte ha mig så. Jag gick i egen kraft. Jag hade så mycket att göra att jag inte hade tid att söka Guds ansikte, att fråga Honom vad och hur jag skulle göra saker och ting. I stället frågade jag min församlingspräst, han som anställt mig vad han trodde min kallelse var, och trodde på hans ord. Jag jobbade nästa ihjäl mig i jakten på ”duktighetspriset”: Berömmelse av människor.

Och det fick jag! Alla tyckte att jag var duktig, kompetent och fantastisk. Det var bara det att det de sa var ju inte sant, för när jag arbetat mig halvt ihjäl fanns de inte där och bar mig, så som kristna syskon ska göra. De vände mig ryggen, eller mer; brydde sig inte. Det var då jag förstod. Att det enda som fanns kvar var Gud och Hans kärlek, allt det andra var bara ”fake”.

Sist jag skrev på bloggen och varnade människor för meditation, ändlöst rabblande av Jesus, Jesus ,Jesus som ett mantra, andas på ett speciellt sätt för att hitta lugnet(vilket stänger av hjärnan lika mycket som vilket mantra som helst, funktionen blir den samma; stänger av hjärnan och får dig att fly in i tomhetens välde) fick jag skarpa påhopp från många människor som trodde sig veta att jag aldrig haft ångest, aldrig känt hopplösheten och att jag aldrig saknat ord att formulera till Herren. Att jag inte vet vad jag talar om när jag varnar för österländska influenser som andningsövningar och annat.

”Du kan aldrig ha haft en riktig ångetattack!” Var det någon som ilsket skrev till mig när jag påstod att andningsbön och rabblande av ett och samma ord inte skiljer sig från att österländsk meditation och att vi som kristna inte ska gå in under det. Jag valde att inte besvara det då, jag ansåg att det var för utlämnade. Visst haft jag haft ångestattacker nu som kristen. Senast då efter förra ”dykningen” efter att ha jobbat åt kyrkan och inte Gud.

Nu befinner jag mig på botten igen .Ett par tråkiga händelser har fullständigt fått mig att tappa fotfästet ännu en gång.  Alla föreläsningar alla planer är lagda på is. Min ork är obefintlig. Ångest och panikångest är dagliga inslag.

Så jag vet vad jag talar om och kommer att skriva om detta på bloggen. Psykisk ohälsa hos en kristen medmänniska. Ångest, frustration, oändligt ledsen, sömnlösa nätter och denna totala avsaknad av hopp. Att inte kunna formulera orden i bön. Bara kunna viska ”Gud hjälp mig”, ”Gud bär mig genom denna dagen”. Bara det. Inget rabblande. Bara dessa enkla meningar och vetskapen om att Gud  begär inget mer av mig. Han känner mig  utan och innan och kan läsa mina tankar och mina känslor. Han VET.

I ett par veckor har jag inte orkat mer än just detta. Ingen bibelläsning, ingen mer bön, bara dessa meningar i början på dagen. Kanske någon mer gång. En handfull kristna syskon ber för mig då de fått veta vad som drabbat mig. Det är deras böner som burit mig, tillsammans  med Guds kärlek. Hans villkorslösa kärlek.

Jag har fått proffesionell hjälp. En psykolog. Redan från start pratade hon om vikten av avspänning. Naturligtvis mindfullnessmeditation. Jag sa nej. Inte det. Jag fick berätta vad som drabbat mig senast jag använde mig av det och vart det ledde mig.

Hon förstod. Hon uppmanade mig till att ta det lugnt med pressen och jäkten över att hitta en ”rätt” återhämtning för mig.

Så jag har bara suttit. Tittat ut genom mitt förnster från min soffhörna. Fullständigt tom i huvudet och helt tömd på tårar. De finns inga tårar kvar.

Sakta har Gud närmat sig mig. Men bara för att jag själv vill.

Plötsligt en dag fanns lusten att öppna Bibeln.

Plötsligt en dag började jag läsa efter min bibelläsningsplan. Bara för att upptäcka att vad jag än läste påminde Gud mig om sin nåd och villkorslösa kärlek. Vare sig det är i GT eller NT finner jag bara nåd och åter nåd och fantastisk kärlek.

Det ger mig kraft, tillsammans med nyttiga och vansinnigt jobbiga övninga som min psykolog ger mig. Och buren av Guds kärlek och äkta kristna syskons förböner.

Jag har varit frestad, frestad till att ta till meditationen. Bara för att slippa känna alla dessa känslor, all ångest, men jag vet vart det leder. Jag vet att det inte är från Gud.

Gud vill att vi ska vara vakna och medvetna. Vi ska inte fly in i tomheten och få våra hjärnor att somna. De uppmaningarna kommer från någon helt annan. Mörkrets härskare anar svaghet hos Guds barn. Direkt kommer han med sina viskningar att det inte är farligt, att det harmlöst. Precis som en gång för länge sedan i Lustgården.

Det är gott att vi har lite av ett facit i hand. Vår älskade Bibel. Vår överlevnadsbok. Där står allt vi behöver veta. Dyk ner i den och inte i den österländska grumliga källan med förorenat vatten.

Drick i stället från den klara källan! Guds ord och den helige Andes ledning.

När du läser Ordet förstår du hur Gud ser på dig. Det är genom Hans ögon du ska se på dig själv. Det är Hans åsikt om dig som räknas. Då kommer du att finna att du är så älskad, att det övergår ditt förstånd. Då spelar det ingen roll vad andra tycker och anser. Det är bara Guds åsikt om dig som håller i slutändan. Från evighet till evighet. Du är så oändligt älskad. Mer behövs inte. Det är med den insikten du kan gå vidare i frihet.

All välsignelse!

/Désirée

Kategorier:

8 Comments

  1. Ta det med ro desiree och vila, jag brukar resonera så att gudsrike går mot sin fullbordan vare sig jag orkar eller inte orkar vara med på grund av att problem och tråkigheter ibland tar ut sin rätt och man själv behöver vila. Tråkigt med sådana vänner som du beskriver att man måste synas i kyrkan så dom inte tror man lämnat. Riktiga vänner bryr sig väl först och främst hur man mår tycker jag, inte hur mycket närvaro man har i kyrkan. Hjärtat viktigare än snygg andlig fasad , kan man också säga.

    Kram på dej

    Gilla

  2. Tror att boken ”ett hjärta större än världen” av Magnus Malm skulle kunna vara av värde för dig. Han skriver bl a om hållbarhet (psykologisk i en kristen kontext). Många bra iakttagelser som jag upplevde det.

    Gilla

  3. Te det lugnt och vila i Guds nåd. Han älskar dig lika mycket även när du inte orkar mer. Jag kan också tipsa om Magnus Malms bok Vägvisare, som handlar om kristet ledarskap. Han skrev den efter att han själv hade gått in i väggen som kristen ledare och gör många intressanta och kloka reflektioner omkring detta utifrån sina egna erfarenheter.

    Gilla

    1. Tack för dina ord.De värmer. Har boken Vägvisare hemma. Har läst den för länge sedan men inte tänkt på den förrän du nu tog upp den. Ska leta fram den i bokhyllan.Tack för din omtanke!
      Gud välsigne dig!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s