Evangelisation i EFK – då och nu

Den här terminen har jag gått kursen Evangeliska frikyrkans historia och teologi på Örebro Missionsskola. Mitt avslutande PM är en analys av hur man såg och ser på evangelisation i EFK:s modersamfund respektive i dagens EFK. Min slutsats är att EFK till stor del har övergivit de evangelistutbildningar och väckelsemöten som lade grunden till modersamfundens framväxt, och jag tycker – likt Mikael Hallenius och Rickard Cruz som jag har intervjuat – att det borde återuppväckas. Här kan du ladda ner PM:et som PDF: Evangelisation i EFK – då och nu. Jag skriver ut hela texten nedan också (källor finns dock endast i PDF:en).

Evangelistutbildningarna i EFK:s modersamfund

I sin begynnelse var både Örebromissionen (ÖM) och Helgelseförbundet (HF) pionjära missionsrörelser. Båda förkastade samfundsbeteckningen under de tidigaste decennierna medan de betonade yttre och inre mission, där det förra syftade på utlandsmissionen och det senare handlade om evangelisation inom rikets gränser. För detta syfte utbildades evangelister inom både ÖM och HF som fick till uppdrag att predika evangeliet och ”väcka” de andligt avsomnade i Sverige.

I Örebro Missionsförenings protokoll 16 januari 1894 kunde man läsa: ”Bref upplästes fr. systrarna Elma Lindborg och Lilly Lindkvist, hvilka under sitt arbete vid Finspong i Östergötland sett omkr. 50 syndare frälsta redan i år […] Från systrarna Alma och Klara hade ingått en helsning. Dessa två hade varit vittne till stora väckelser.”

Missionsföreståndare John Ongman startade i början av 1900-talet en evangelistmission, och 1908 anmärkte han att de hade 100 evangeliserande ”stridsmän”, varav hälften hade tillkommit det året.

Inom Helgelseförbundet började evangelister utbildas 1890 på Smedstorp (och sedermera Götabro), som efter att kursen hade avslutats sändes ut över landet med fokus på ”de mörka fälten”, det vill säga områden utan frikykoförsamlingar i exempelvis Halland, Bohuslän och Västergötland.

Vittnesbörd om stora framgångar strömmade in till HF:s publikation Trons Segrar. Anna Johnson och Amanda Johansson skrev 1893: ”Herren har under mars och april månader låtit en kraftig pingstvind blåsa, så att skaror har blivit lagda som segerbyten vid Mästarens fötter. Antalet bekymrade har alltfort ökat tills onsdagen den 1 mars, då cirka 100 syndare sökte rening i Jesu blod. Lammet allena tillkommer äran. När vi på dagarna gick husbesök, hände det ibland att vi kom in i ett hem, där man och hustru satt mitt emot varandra och grät över sina synder.”

Mycket av HF:s evangelisationsverksamhet gick ut på att söka upp människor där de var och dela med sig av budskapet genom tal eller sång. Evangelisten Axel Boström berättade 1934 hur han gick runt mellan gårdar och ”kojor” i Gällivare för att samla människor till ett friluftsmöte. Man använde sig också av existerande missionshus och kyrkliga lokaler för att arrangera väckelsemöten. Detta var också vanligt i ÖM:s evangelistverksamhet, som ofta utgick från och använde sig av lokala baptistförsamlingar för att samla skaror att predika evangeliet för.

På ett liknande sätt spred sig även Fribaptistsamfundet (FB) genom landet genom kringresande kolportörer (skriftförsäljare) och predikanter. Även de drog ofta nytta av lokala baptistförsamlingar. Väckelsemöten var inte lika utbrett som i exempelvis HF, men övertygelsen om att världen måste bli frälst sporrade Fribaptisterna både till utlands- och inlandsmission.

Med tiden så utbildades dock färre och färre evangelister. I sin jubileumsbok redovisar Helgelseförbundet en tabell som tydligt beskriver utvecklingen:

Skärmavbild 2015-10-20 kl. 13.15.17

Evangelisation i dagens EFK

1997 gick Örebromissionen och Helgelseförbundet samman (HF hade då tre år tidigare redan sammanslagit med Fribaptistsamfundet), och 2002 antogs namnet Evangeliska Frikyrkan (EFK). Enligt det nya samfundets ideologiska grunddokument är missionsinriktad en av fyra nyckelord, tillsammans med baptistisk, evangelikal och karismatisk, och i missionen ingår även evangelisation: ”Vi står för en dynamisk helhetssyn på den kristna församlingens missionsuppdrag i världen […] med dess konsekvenser i tro, evangelisation församlingsutveckling och socialt ansvar.”

Vikten av evangelisation betonas också i den församlingsordning som togs fram: ”Jesus lever och han sänder sina lärjungar att vittna om sin seger (Joh 20:20-21). Därför tillhör mission och evangelisation församlingslivets innersta väsen och den får inte ses som en extra ansträngning vid sidan om det ordinarie livet.”

Hur ser då detta ut i praktiken? Enligt Sune Fahlgren, teologie doktor som är aktiv i EFK, är evangelisationen mer baserad i församlingen snarare än hos enskilda evangelister: ”Det finns […] en påtaglig strävan att nå ut med evangeliet i Sverige. På många platser har till exempel Alpha-kurser eller liknande blivit en form för detta. Flera församlingar har börjat driva friskolor och det har gett en ny bas för nära kontakter med barn och föräldrar.” 

Alpha-kurser syftar på introduktionskurser i kristen tro med en evangelikal och karismatisk särprägel. De äger oftast rum inomhus och kännetecknas av både föreläsning och diskussion. EFK-pastorn och läraren Mikael Hallenius håller med om att Alpha är en väldigt vanlig evangelisationsmetod i EFK-församlingar idag, och när det konceptet introducerades i Sverige ifrågasattes den traditionella evangelistrollen.

Hallenius, som själv var riksevangelist inom Örebromissionen, beskriver hur det blev en inflation i begreppet ”evangelist” på 80- och 90-talet: man kallade i princip alla som man sände ut för evangelister, även om de exempelvis skulle jobba som ungdomsledare innanför kyrkans väggar. Hans egen roll som riksevangelist innebar dock traditionella väckelsemöten på torg, ungdomsgårdar, i kyrkor med mera. Hallenius säger att det gav mycket goda resultat: ”Folk blev frälsta, folk blev helade, demoner for ut.” Idag arrangerar EFK sådant ytterst sällan enligt Hallenius, däremot finns det exempel på vissa utåtriktade initiativ vid sidan om den församlingsbaserade evangelisation, såsom ”healing on the streets” – att be för sjuka på gatan – och kyrklig fika- eller pannkaksutdelning.

Den evangelisationsmodell som praktiserades av EFK:s modersamfund – utsändande av evangelister som arrangerar väckelsemöten – existerar alltså knappt längre. Vad har orsakat denna förändring? Och är det en utveckling till det bättre eller till det sämre för EFK:s del?

Möjliga orsaker till metodförändringen

I anslutning till tabellen som återges ovan anmärker författarna till Helgelseförbundets jubileumsbok:

Evangelistverksamhetens förutsättningar har radikalt förändrats under återstoden av seklet. Församlingsbildandet fick till följd att evangelisternas mer tillfälliga insatser ersattes av församlingspastorerna, som kunde vårda hjorden och ge en mer kontinuerlig undervisning. Då varje samfund började profilera sig hårdare, blev det också svårare för evangelisterna att gå över samfundsgränserna. Det andliga klimatet synes ha blivit hårdare. Det förekommer inte så ofta att evangelisterna kan rapportera om stora väckelser.

Enligt denna analys berodde alltså nedgången av utsända HF-evangelister på att pastorer tog över en del av deras funktion, att det ekumeniska klimatet hårdnade samt att väckelser inte skedde så ofta. Evangelisternas insatser beskrivs alltså som alltmer överflödiga och ineffektiva, men ansvaret läggs på externa faktorer (egna pastorer och övriga samfunds hårdhet). Vad de minskade väckelserna beror på spekuleras det inte explicit kring.

Sune Falhgren skriver: ”Värdeförändringarna i samhället har gått mot individualism, koncentration på individens rättigheter, personlig frihet, konsumism, tolerans samt en öppen och flexibel livssyn. […] EFK:s betoning till exempel på omvändelse (metanoia) – mer än på uppfostring till tro – ser vi som relevant i en pluralistisk och postmodern tid, men arbetsformerna för en sådan intensiv kristendomstyp är inte längre väckelsemötet och evangelistmission utan Alpha-kurser (eller motsvarande typ av vuxen trosundervisning), sökargudstjänster och ett växande intresse för kristna mystikers och ökenfäders kompromisslöshet.”

Hos Fahlgren kan vi ana en tanke om att samhällets ändrade värderingar har gjort väckelsemötet och evangelistmission till mindre effektiva evangelisationsmodeller än Alpha-kurser och sökargudstjänster. Dessa nya, mindre konfrontativa tillvägagångssätt beskrivs inte uttalat som mer lämpade för den nya tidsåldern, men det är ingen vild gissning att det är så Fahlgren menar.

Synsättet att klassiska väckelsemöten och den traditionella evangelistrollen inte längre fungerar är något Mikael Hallenius ifrågasätter. ”Mer sånt behövs definitivt idag”, säger han. Han är förvisso glad för att synen på evangelisation har breddats, inte minst genom att det idag ofta anses vara en process som många kristna kan få vara delaktiga i på olika sätt, snarare att en ensam evangelist gör allt jobb. Samtidigt menar han att breddningen av evangelisationsmetoder inte får exkludera klassisk evangelisation. ”Det finns något att reclaima”. Han frågar sig om de som säger att väckelsemöten inte fungerar idag, verkligen har testat det idag.

Rickard Cruz, teamledare för Helsingborgs husförsamlingsnätverk som tillhör EFK, ifrågasätter också att offentlig förkunnelse av evangeliet inte skulle fungera idag. Medan han poängterar att processliknande verktyg som exempelvis Alpha är ett viktigt verktyg för vissa grupper i samhället, så behöver EFK ”hitta tillbaka till” gatuevangelisationen: ”Hela samhället vill pressa oss att privatisera tron, men tron kommer alltid ha en offentlig karaktär. Vi behöver utmana människofruktan och våga gå ut.”

På frågan om varför antalet evangelister minskade under 1900-talet svarar Cruz att det är svårt att göra en korrekt analys, då det troligtvis finns många olika faktorer som man själv inte känner till. Han pekar dock på att samhället har förändrats, inte minst genom att många svenskar då hade en kristen berättelse i ryggen, även om de själva inte följde Jesus. Väckelsemötena handlade till ganska stor del om att väcka avsomnade post-kristna. Idag har vi en helt annan situation, menar Cruz, där Sverige inte har en massa människor med en stark kristen tradition, behovet är snarare mission än väckelse. Detta kan förklara varför evangelisterna kanske upplevde det svårare att få till väckelsestämning ju mer tiden gick.

Cruz beskriver en ny pionjäranda inom EFK som exempelvis uttrycks i visionen ”EFK 2020”. Enligt dokumentet med samma namn som EFK tog fram år 2010, beskriver samfundets ledning att de vill se mer av både internationell mission och inhemsk evangelisation, och de ställer upp olika kvantitativa mål såsom att samfundet till år 2020 ska ha planterat 75 nya församlingar och att de ska döpa över 1000 människor per år.

Cruz påpekar dock att när man talar om 75 nya församlingar utgår man från en modell av församling som inte stämmer överens med den som delas av husförsamlingsrörelsen. Cruz tror att ett paradigmskifte behövs: ”EFK säger att församlingsplantering är det bästa sättet att göra lärjungar, men vi säger att göra lärjungar är det bästa sättet att plantera församlingar.” Han menar att samma lärjungafokuserade syn låg bakom evangelisternas verksamhet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Dock kan det finnas en öppning för en viss återgång till den klassiska modellen inom EFK. Samtidigt med EFK 2020 antog samfundets kongress sin Sverigestrategi, som bland annat uttrycker att EFK vill ”[l]yfta fram evangelistens och apostelns gåva genom att identifiera, träna, vägleda och skapa utrymme för människor som bär på dessa gåvor. Vi vill se och uppmuntra de med evangelistens gåva som frimodigare än andra vittnar om sin tro.

Personlig reflektion

Jag blev kristen i Svenska kyrkan, men då jag såg för många skillnader mellan den och den nytestamentliga kristendomen började jag 2008 engagera mig i en EFK-församling. Jag lärde mig mycket där, men aldrig att evangelisera. Jag och de andra ungdomarna fick ibland uppmaningar att tala om Jesus med våra kompisar eller ta dem till kyrkan, men vi fick aldrig tränas i det. Jag gjorde några tafatta försök till detta i skolan, utan resultat.

När jag hade flyttat till Uppsala engagerade jag mig 2010 i den oberoende frikyrkan Mosaik, som hade gatuevangelisation varje tisdag, och i evangelisationsorganisationen Pannkakskyrkan. Till en början var jag väldigt ovan och blyg, men så småningom blev jag varm i evangelisationskläderna. Idag är jag med i ledarteamen både för Mosaik och Pannkakskyrkan Uppsala, och har jobbat som inspiratör för Pannkakskyrkans Riksorganisation. Båda evangelisationsformerna utgår från matutdelning, men innefattar också bön och förkunnelse. Jag har också deltagit i torgmöten och hållit gatupredikningar.

Det jag märkte, och detta är en erfarenhet jag delar med många som jag känner, är att när jag tränades i att evangelisera på gatan i grupp med andra kristna så blev jag också bättre rustad för att presentera och försvara evangeliet i andra sammanhang: på skolan, internet och tåget till exempel. Förutom att jag har fått vara med och be människor till frälsning och helande, så har jag därför också lärjungatränats.

Jag delar detta för att visa att jag, likt de flesta andra, inte är neutral. Jag har personliga skäl att tycka att gatuevangelisation är något bra – ja rentav nödvändigt – för att kyrkan ska växa. Men jag vill ändå försöka förstå dem som menar att den offentliga förkunnelsen har spelat ut sin roll och att vi bör satsa mer på inomhusbaserade, sökarvänliga initiativ istället.

De argument som framförts ovan för att inte se den klassiska evangelisationens tillbakagång som något negativt utan som något naturligt eller rentav positivt, kan kategoriseras i tre grupper: ökad församlingsroll, förändrad tidsanda och avsaknad av väckelseresultat.

Ökad församlingsroll

Under 1900-talet övertog pastorer och församlingar en hel del funktioner som evangelisterna förvaltade, inte minst predikandet samt ansvaret att plantera nya församlingar. Det framgår väldigt tydligt idag att när EFK talar om församlingstillväxt och Sverigemission så utgår man från församlingen och dess pastorala ledare, snarare än evangelister. Är inte detta en naturlig utveckling som kan leda till bättre planering?

Måhända hänger ens svar på detta ihop med ens syn på huruvida centraliserat eller decentraliserat ledarskap är mest effektivt. Som vi har sett vill dock EFK i sin Sverigestrategi välkomna evangelister, och de har goda bibliska skäl att göra detta eftersom Paulus beskriver evangelisten som en del av ett bibliskt ledarskapsteam (Ef 4:11).

Framför allt faller detta argument på att dagens pastorer sällan gör samma saker som dåtidens evangelister. När de inte predikar på torg utan främst riktar sig till de redan troende har de ju egentligen inte tagit över evangelistens uppgifter. Och om en pastor skulle göra samma evangelisationsarbete som en tidig HF-evangelist skulle kanske inte mycket tid bli över till övrigt pastorsarbete. Med tanke på pastorers nuvarande utbrändhetsgrad är det nog inte bra att belasta dem för mycket.

Förändrad tidsanda

Den förändrade tidsandan beskrivs av både Fahlberg och Cruz på ganska liknande sätt: samhället har blivit mer sekulariserat och pluralistiskt, vilket ökar behovet av evangelisation samtidigt som människors trösklar för att ta emot Jesus höjs. Vad är det då som gör att offentlig förkunnelse och gatuevangelisation blir mindre relevant i ett sådant samhälle? Man kan tänka sig att människor med mindre förförståelse behöver mer grundläggande kunskaper om kristen tro såsom det presenteras i Alpha, och med fler konkurrerande livsåskådningar behöver frågorna diskuteras snarare än bara accepteras omedelbart.

Notera dock att Cruz inte drar slutsatsen att gatuevangelisation och offentlig förkunnelse är mindre relevant än Alphagrupper på grund av samhällets sekularisering och pluralism. Han talar snarare om evangelisternas felaktiga förväntningar och besvikelse. Fahlgren å andra sidan betonar ”arbetsformerna” för evangelisationen, och framställer Alpha och sökargudstjänster som mer lämpliga idag. Här tycker jag att Fahlgren har ett svårare case att bygga.

Budskap kan anpassas även när de förmedlas genom torgmöten och vid pannkaksutdelningar. Liksom evangeliet ofta förkunnas offentligt i Majoritetsvärlden (Afrika, Asien och Latinamerika) till människor utan någon vidare förförståelse om kristen tro, behöver brist på förförståelse inte exkludera gatuevangelisation. Diskussioner kan man bjuda in till under eller efter det offentliga proklamerandet – när jag själv har predikat på torgen har jag ibland kunnat diskutera budskapet med åhörare under lång tid och fått bjuda in dem till kyrkan.

Politiska partier, företag och ideella organisationer har vad jag vet inte övergivit den offentliga arenan på grund av den ökade pluralismen i samhället, tvärtom fortsätter politikernas torgmöten, företagens gatuförsäljning och organisationernas demonstrationer. Det finns fortfarande utrymme för kortare och mer konfrontativa budskap i det offentliga som inte exkluderar mer resonerande arrangemang. Information om Alphagrupper sprids i regel alltid via kortfattade affischer och annonser – sådant kan med fördel också kommuniceras via exempelvis ett torgmöte.

Avsaknad av väckelseresultat

Mot detta kan man invända att vårt teoretiserande om hur klassisk evangelisation fortfarande borde fungera trots den förändrade tidsandan inte spelar så stor roll när HF och ÖM faktiskt märkte hur de inte gav samma resultat. Om man bara hade kunnat ändra framställningen av budskapet borde det ha legat närmare till hands än att lägga ner formen, vilket var det man faktiskt gjorde. Oavsett de enskilda framgångar som Mikael Hallenius eller jag har haft med vår offentliga evangelisation, så var den samlade erfarenheten av HF:s och ÖM:s evangelister att lönen inte var mödan värd.

Jag tror dock att medan vi konstaterar att evangelisternas väckelseframgångar uteblev under senare halvan av 1900-talet behöver vi samtidigt fråga oss: har väckelsen återkommit genom Alpha och sökargudstjänster? Utan att på något sätt tala illa om dessa initiativ – för likt Hallenius och Cruz tycker jag att de är ett viktigt komplement till offentlig evangelisation – så tror jag vi kan konstatera att så är inte fallet. 100 syndare blir sällan frälsta på en gång idag, vare sig på torgen eller på sökargudstjänsten. Då är det samtidigt svårt att skylla torgmötena för avsaknad av väckelse medan sökargudstjänsterna får ett frikort.

Rent teoretiskt kan vi tänka oss flera olika faktorer som spelar in för minskade väckelseframgångar: de ovan nämnda ändrade förförståelserna av kristen tro vilket kan krocka med evangelisternas förväntan och presentation, ändrad förkunnelse hos evangelisterna, minskad bön och fasta, eller (om man har en mer reformert syn på Guds suveränitet) att Gud helt enkelt håller tillbaka väckelseelden. Orsakssambandet kan också vara det omvända: färre väckelseframgångar sker därför att färre evangelister evangeliserar.

De senaste 25 åren har Sverige dessutom haft en stor invandring av människor från andra länder och kulturer där kampanjmission lyckats väl med att föra miljontals med människor till tro. Att bojkotta en hel evangelisationsmodell – som dessutom har tydliga bibliska rötter – på grund av pjåkiga resultat för flera decennier sedan känns missriktat. Som Hallenius sa: har vi ens provat det idag?

Slutsats

EFK sänder idag ut få evangelister, och offentlig kampanjevangelisation med väckelsemöten är väldigt ovanligt. Ändå var det just detta som starkt bidrog till modersamfundens framgångar. Jag har i detta PM argumenterat för att det vore klokt att återuppväcka den klassiska evangelisationen, som komplement till de inomhusbaserade evangelisationsmodeller som EFK redan ägnar sig åt. Det tror jag skulle göra mycket gott inte bara för EFK, utan också för Guds Rike.

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Author of Charismactivism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 20 oktober, 2015, in Evangelisation och mission and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Micael,
    Här tycker jag att du har helt rätt. Vi behöver tränas på att dela evangeliet på gator, torg, pubar, idrottshallar, köpcentrum, caféer osv. Gud hjälpe oss alla troende i alla sammanhang att bli evangelister samt att vi som församlingar kan uppmuntra och utrusta människor för all sorts tjänst i Guds rike.
    Frid i Jesus, Daniel

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: