Oväntat besök – av Jesus

Veckan innan pingst, 1985, fick jag ett livsförvandlande möte med Jesus Kristus, hemma i mitt kök.

Ett totalt oväntat besök. Jag hade vid det tillfället glömt att jag i slutet av 70 talet, lyssnat  mycket på en kristen Lp skiva för barn ( var fick jag den ifrån?) där man bl.a. sjöng berättelsen om hur Jesus ropat ner Sackeus ur ett träd för att han ville besöka honom i hans hem. Det grep mig djupt, och jag tänkte: Hur lycklig skulle inte jag bli om Jesus frågade mig! Om han ville komma hem till mig!

Vi var inte kristna då. Vi hade ingen kontakt med kristna. Vi läste aldrig Bibeln. Vi var politiska och andliga ”fria sökare”. Jag blev påmind om den här perioden för någon vecka sedan, när ett av barnen i vårt lilla kollektiv, nu vuxen, skrev om sin barndom offentligt. Hon beskrev hur de hörde den där Lp skivan om och om igen, och hur de sjöng det för full hals på lekplatsen.

Tänk att jag, så många år senare, verkligen skulle få uppleva det! Precis som jag i djupet av mitt hjärta önskat den gången. Plötsligt, när jag var på väg till disken i köket, var där ett starkt ljus, och i ljuset Jesu vackra ögon som såg med kärlek på mig. Och hans ljuva stämma, som jag hörde liksom inne i mig. Men klart och tydligt. En smärre chock. ” Jesus!? Lever du!? Finns du på riktigt!?”

Och hans leende. Av glädje över mig. Den gick inte att ta miste på. Trots att han visste allt om mig! Han hade alltid sett mig förklarade han. Men nu var han så glad, över att jag äntligen såg honom! Hur var det möjligt? Varför just då? Många har frågat mig, och jag har försökt förklara, så gott jag förstår. Men ett är säkert. Jag behövde det verkligen!Jag hade troligtvis inte levt idag om det inte skett. Han räddade mitt liv. Han gjorde det nödvändiga. Fyllde det stora svarta hålet i mitt bröst. Det där tomma hålet. Med kärlek. En levande, flödande, kraftfull kärlek, som aldrig verkade ta slut. Jag kunde inte stå på mina ben, utan föll sakta ner på golvet. Det var inte skrämmande, bara fyllt av stor kärlek och ömhet. Jag var inte rädd. Såg det han visade mig, lyssnade till det han sa, och fylldes av  djup förundran, tacksamhet och glädje över det nya liv som där och då gavs mig.

När jag kunde stå på benen igen, rusade jag omkring och letade efter min konfirmationsbibel. Vilken tur att den inte låg nedpackad i en låda på vinden! Jag minns inte när jag hade öppnat den sist, men det måste ha varit många år sen….

Nu stod jag mitt på golvet och läste som om det gällde livet. Bara öppnade och läste det första mina ögon föll på:

”De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med tre tusen. Och de deltog  troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.  Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande uppriktig glädje.” Apg.2:41-47

Jag var stum…tagen. Detta hade jag aldrig hört talas om. Var detta kristendom? Jag var förvånad, minst sagt. Jag fortsatte ivrigt att läsa:

”Alla de många som hade kommit till tro, var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus, sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.”Apg.4:32-36

Jag sänkte Bibeln. Stod som förstenad. Stirrade rakt fram och sa högt; ”Det är inte möjligt!”

Jag hade ju försökt leva något liknande, alltid kämpat för att lindra nöden hos individer och i större sammanhang. Bl.a. i ett politiskt arbetskollektiv i slutet av 70- talet, där vi levt mycket enkelt, och arbetat heltid med att ”lindra världens nöd”. Men besviken lämnat både kollektivet och politiken. Det var för ensidigt, tog inte hänsyn till hela människan. Ondskans rot var verkligen inte bara politisk, utan satt i människans inre.

Jag hade ändå fortsatt mitt sökande. Försökt kombinera politik, psykologi och andlighet. Efter några år gav jag upp mitt sökande ”där ute” och vände mig inåt i ett sista desperat försök att  hitta någon tillfredsställande sanning.  Varför kunde jag inte bara nöja mig, som så många andra? Varför sökte jag så desperat hela tiden? Vad var det jag sökte egentligen? Jag visste inte, men nu måste jag få veta! Kosta vad det kosta ville!Jag var beredd.

Under tre år tid, leddes jag djupare och djupare in i mitt eget inre. En äldre judisk terapeut  hjälpte mig att konfronteras med allt jag var på flykt ifrån, allt jag förnekat och inte ville veta och erkänna, allt jag inte förstod om mig själv och mitt liv. Det var fasansfullt avslöjande och hemskt att återuppleva, och otroligt befriande, om vartannat. Under stor vånda och ofta under stort motstånd, lyckades vi tillslut ta oss ända ner till min spädbarnstid, där upplevelsen av övergivenhet, förkastelse och hjälplöshet var total. Mitt inre skrek i dödsångest:”Älska mig!Ta hand om mig!Rädda mig!”Jag trodde inte att jag skulle överleva! Inte då som spädbarn, och inte nu när jag återupplevde det.

När jag förstod att det lilla barnets behov ännu inte var mött och mättat, förtvivlade jag helt. Vem eller vilka skulle kunna svara på ett så djupt behov av kärlek, nu, när jag var trettio år? Det var ju en omöjlighet. Jag kunde ju inte bli som ett litet barn på nytt! Ingen fanns som kunde älska mig så som ett barn, nu när jag var vuxen. SÅ mycket kärlek finns helt enkelt inte tillgängligt för en vuxen människa.

Så vad som väntade mig, var en framtid och ett liv, där jag var tvungen att leva medveten om denna stora brist i mitt hjärta, och med konsekvenserna av det. Jag skulle inte ha förmågan att kunna ge kärlek. Osjälviskt. Min ”kärlek” bestod i att göra något för andra, för att om möjligt få något tillbaka, som tacksamhet. Det var det enda jag kunde förvänta mig. Det var smulor, men på det ”överlevde” jag. Så länge kraften fanns…

Så hade jag levt så länge jag kunde minnas, känslig för andras behov och nöd hade jag försökt att hjälpa så gott jag kunde. Hela världens nöd hade jag tagit in i mitt hjärta, tidigt, tidigt. Men hur mycket jag än gav, visste jag att det var för litet, i nödens oändliga hav. Jag var förtvivlad, ja, nästan jämt. Och hade svårt att vara glad. Hur skulle jag kunna vara det, när jag visste hur fruktansvärt lidandet var för så många andra?

Men nu hade mitt eget inre lidande blivit uppenbarat i ljuset. Och det fanns ingen lösning. Jag ville inte leva mer! Om jag inte först fick ta emot den kärlek jag behövde, så hade jag ju  inget att ge vidare. Man kan ju inte ge det man inte har. Ett liv utan kärlek alltså…NEJ!!! Jag planerade att avsluta mitt liv.

Det var då jag fick det oväntade besöket. Av Kärleken själv. ”Jag kan göra det.”sa han. Och så gjorde han det! Det omöjliga. Fyllde mig med sin kärlek!En kärlek som flödade, och aldrig tog slut…som fyllde mig, och sen svämmade över, bara fortsatte och fortsatte. Det går inte att stoppa! För den kärleken är livet självt, och utanför den kärleken finns inget liv. Och nu fick jag del av den. Jesus visade mig en bild av livet som jag levt, en vacker ros i en vas, som snart skulle ha vissnat, eftersom jag var avbruten från själva busken, stammen med djupa rötter. När jag såg på Honom, såg jag att I honom fanns allt jag behövde för att leva. I honom som person! Så otroligt. Kärleken, visheten och  all kunskap som är sanning, kraften och glädjen. Och utanför honom var mörkret, tomheten och tystnaden. Det var överväldigande, den synen.

Och jag som sprang efter Bibeln och läste om Den helige Andes utgjutande på pingsten och  konsekvenserna av det  i deras liv, när Jesu kärlek flödade obehindrat i de första kristna. Jag som chockad sa; ”DET ÄR INTE MÖJLIGT!” och Han som stod bredvid mig, och helt lugnt sa ”JO, DET ÄR MÖJLIGT. För dom som har mig i sitt hjärta. För dom kan förlåta.”

Och hoppet som föddes i mig, att också jag kunde få leva det livet; det jag längtat och strävat efter i hela mitt liv; ett liv där ingen lider någon nöd.

”Om ni inte blir som barn kan ni inte komma in i Guds rike.”

Var det detta jag fått erfara? Genom terapins avskalande, fick jag möta mitt inre barn och erfara sanningen om mig själv. Barnets totala hjälplöshet och beroende. Och förtvivlat. Men jag fick en ny chans, en ny start. En ny barndom! Jag fick en ny familj, både en himmelsk och en jordisk. Jag blev räddad från döden till ett nytt liv.

”Jag tackar dig fader för att du har dolt detta för denna världens visa o kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn.”

Gud har en plan. Han har uppenbarat den för oss. Vi är vittnen. Vi är världens ljus och salt. Världens hopp. Vi vittnar om den nya värld som Gud ska föda fram, som ska avlösa denna ondskans tidsålder. Guds vilja kommer att ske. Guds Rike kommer! Fullt ut. Ännu lever vi under ockupation av Mammon. Men hans välde kommer att ta slut.

Är det  idealism, eller ett faktum, en verklighet?Var Jesus idealist, eller realist? Jesus presenterar sig som Vägen, Sanningen och Livet. Vägen ut ur detta onda släkte som slavar under mammon, och vägen in i Riket, där ingen lider nöd. Sanningen, på grekiska, aletheia, betyder ”verklighet, det verkliga förhållandet i motsats till lögn, det orätta, det falska, det uppdiktade” Han säger att han är Verkligheten, i motsats till ideal och idealism, som stannar på idéplanet och aldrig förverkligas, som ideologier, politiska program, filosofier och religioner av mångahanda slag. Jesus var ingen idealist. Hans ord och handling var ett. De går inte att skilja åt. Han levde sina ord. Hans ord var levande. Guds Rikes vittnen visar på detta faktum. Detta är verkligheten, den verklighet som segrar över det onaturliga liv som vi lever nu. Som är det verkliga livet. Där ingen lider nöd.

”Och jag såg en ny himmel och en ny jord…..och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem,och de skall vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer”

Mänskligheten skakas idag av skräck över de framtida katastrofer som hotar världen, och som vi redan har börjat uppleva. Girighet, rikedom och makt, som är, och alltid har varit, mammons svar på människans fruktan och utsatthet , hotar idag att utplåna livet på jorden. Av frukten känner man trädet.

Jesus visar en annan väg. Den tillitsfulla kärlekens väg. Medvetna om vår skörhet, överlåter vi makten (kontrollen),och rikedomen ( tryggheten) till hans vilja.

Det är möjligt, säger han. Att leva i en ny familj. Som medborgare i ett nytt rike. Där ingen lider nöd. För vi kan förlåta. Försoningen är på riktigt.

Om det inte är på riktigt, så skulle det kunna kvitta. Då skulle jag inte vara intresserad.

Jesus frågade mig den där dagen i köket: ” Vill du lära känna mig?” Och jag svarade ”Ja!”

I den relationen har jag fått gå igenom mycket, men den håller. Tack vare hans tålamod och trofasthet. Efter trettio år börjar jag faktiskt tro, att det är på riktigt. Tack Jesus! Innerligt, innerligt tack.

Anneli Lendrup