Author Archives: Anneli Lendrup

Låt inte solen gå ner över din vrede

black-and-white.jpg

Jag läste en gång en bok, där en kristen präst och själavårdare som var på resa, tog upp en liftare i sin bil. Jag minns inte historien ordagrant, men ungefär såhär var det; När liftaren förstått att det var en kristen präst som satt bakom ratten sa han ”Du är alltså en expert på konflikter?” Prästen blev mycket förvånad och undrade ”Hur menar du då?” varpå liftaren svarade ”Handlar inte kristen tro om det? Att Jesus kunde förlåta människorna deras brott, i första hand mot Gud, men även de brott de begår mot varandra? Han gick in i både de stora och små konflikterna i världen, och visade på en lösning, en väg till försoning och fred…..eller har jag fel?” Den frågan och konversationen blev en ögonöppnare för prästen och början till författandet av boken.

Vi kristna borde vara experter på försoning. Det var ju det som Jesus kom till vår värld för. Försoning är möjlig! Mellan människan och Gud. Men också mellan människor! Man kan ju kanske, som liftaren gjorde, kalla det för att Jesus var expert på konflikthantering. Alltså borde också vi vara det. Men det är vi tyvärr inte så kända för. Tvärtom. Som arbetsplats har församlingar ofta stora problem. Och även i relationerna mellan församlingsmedlemmar finns mycket svårigheter. Mycket sår, som aldrig reds ut. ”Man ska ju vara snäll” och inte ”bråka”.

Men kanske är sanningen den att vi är konflikträdda? Kanske till och med mer än genomsnittet.

En brist på undervisning kan säkert vara en bidragande orsak till rädslan. Vi vet helt enkelt inte vad vi ska göra med våra ”negativa” känslor och hur vi ska hantera konflikter. Vi har sällan eller aldrig fått lära oss det. Vare sig hemma eller i skolan. Och inte heller i församlingarna. Det är inte något som man brukar höra predikningar om, eller som tas upp i undervisning. Read the rest of this entry

Du vår Herre Jesus, kom!

jesus kom.jpeg

Jag vet en kvinna som för ett år sedan, nästan på dagen när detta skrivs, åkte för att besöka sin dotter i en annan stad. Dottern berättade då om en mycket märklig dröm hon haft natten innan. Hon såg sig själv gå tillsammans med många andra människor, som alla gick åt samma håll mycket målmedvetet. Men dottern visste inte vart de var på väg.

Till slut nådde de ett högt berg där de stannade. Väntande. Dottern frågade då : ”Vad är det vi väntar på?”  ” Jesus ” blev svaret. ” Han ska komma nu.” Dottern kände vånda över svaret, för hon var inte säker på vad det egentligen innebar. Framförallt för henne personligen. Men drömmen slutade där.

Jag vet att kvinnan blev mycket berörd av dotterns dröm. Hon märkte också att dottern tog drömmen på största allvar.

Read the rest of this entry

Varför jag vill leva i en kristen kommunitet

community

Jag tänker på GUDS RIKE, där ingen lider nöd, och Mammons rike, där nöden är stor.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, och människan fick sitt hem i Edens lustgård. Och Gud såg på allt och DET VAR GOTT. För det fanns inget lidande. Med människorna samtalade Skaparen och gav dem del av sin kunskap, Skaparen sam-vetade med människorna så att  gott sam-arbete blev till. Människan hade ju fått Skaparens förtroendet att härska över hans skapelsen. Hon fick börja med trädgården, för att senare kunna växa till  i kunskap och vishet för att kunna sköta om hela planeten. Så var nog Guds plan. Människorna fick äta av livets träd, som gav dem evigt liv. Så de hade all tid i världen, skulle man kunna säga, att lära sig ett och annat. Det fanns alltså ingen död. Så var Skaparens vilja och avsikt med sin skapelse. Hur smärtsamt måste det inte ha varit för Gud att tvingas driva ut Adam och Eva ur Edens lustgård? Det var ju inte alls vad han hade önskat.

Men Gud hade ju gett människorna fri vilja (och änglar med). Han ville inte ha arbetsrobotar, utan han ville ha relation, ömsesidighet. Gemenskap. Men nu hade de fallit för frestelsen att själva bli som Gud, utan samtal, samvetande och samarbete. En frestelsen som man skulle kunna kalla ”kan själv” eller ”oberoende”. Genom list ( ni kan bli som Gud)  och lögn ( Gud vill inte att ni ska bli kloka som han, och ni kommer inte att dö ) förförde Guds fiende dem att misstro Gud och bli del av det uppror som han själv påbörjat i sin avund av Skaparen. Det är en gåta hur de kunde tro på en total främling, som påstod saker så där utan vidare. Utan att han behöva bevisa vad han var för en. Om han var god och något att lita på.

Men gör inte människor så fortfarande? De vill så gärna tro på det som sägs, att de inte bryr sig om konsekvenserna. Det är fortfarande många som har svårt för det här med logiskt tänkande. Följden av detta misstroende mot sin Skapare och Gud, skulle leda världen och livet mot en total katastrof, där ondskan skulle få makt att verka med sitt onda. För att befria sin skapelse från att i evighet behöva leva i det helvetet, hindrade Gud människorna att äta av Livets träd mer. Så ut ur Paradiset var de tvungna att gå. Denna händelse kallas för syndafallet. Ett fall från intimitet med Gud till ett ”kan själv” tillstånd, där gemenskapen bröts. Bibeln beskriver konsekvenserna för mannen bl.a. som ” i ditt anletes svett ska ska du äta ditt bröd” och för kvinnan ” Till din man ska din åtrå vara och han ska råda över dig”. Syndens konsekvenser. Så hade det aldrig varit förut. Nu kom nöden in i världen. Read the rest of this entry

Gud kallar oss inte bort till himmelen

himlen

”Ske din vilja. Såsom i himmelen – så ock på jorden” (Matt 6:10)

Det verkar råda begreppsförvirring inom stora delar av kristenheten. Det verkar som om de kristna ska lämna det här jordklotet och bege sig till ”himmelen”, dit dom verkar komma när de dör. Det verkar som om det är hela ärendet: När du dör, befrias du från jorden och är framme vid målet: en tillvaro i himmelen. Evangelisation handlar om att individer ska ta emot Jesus som ger evigt liv. Ja det stämmer. Men var…var ska det där eviga livet levas? I himmelen? Var är det någonstans? ”Ovan där”,som vi så trosvisst sjunger? I alla fall är det inte här på jorden,  utan någon annanstans, ”långt bortom rymder vida”. Kristna verkar vara på flykt från jorden och skapelsen, och döden ses som den stora befriaren ( för de som har tagit emot Jesus som sin frälsare) Det är DÅ vi äntligen ”kommer hem!”

Alla religioner, och New Age, tror också på ett liv efter döden. Man fortsätter leva, på olika sätt, men befriade från kroppens fängelse och lidandet på jorden. I värsta fall, föds man tillbaka till eländesplatsen jorden, för att betala av sina skulder och lära sig att bli en bättre människa. Det är ett straff.

Har kristendomen en liknande syn? Eller är vår tro annorlunda, i vår inställning till jorden och skapelsen och livet här? Jag ser i alla fall det när jag läser min Bibel! Men tycker att den undervisning jag fått, och de predikningar jag hör, mer liknar det jag hörde inom new age på 70- o 80-talet. Det mesta handlar om befrielse genom döden och ett liv efter döden. Är det verkligen kristendomens budskap? Read the rest of this entry

Oväntat besök – av Jesus

anneliVeckan innan pingst, 1985, fick jag ett livsförvandlande möte med Jesus Kristus, hemma i mitt kök.

Ett totalt oväntat besök. Jag hade vid det tillfället glömt att jag i slutet av 70 talet, lyssnat  mycket på en kristen Lp skiva för barn ( var fick jag den ifrån?) där man bl.a. sjöng berättelsen om hur Jesus ropat ner Sackeus ur ett träd för att han ville besöka honom i hans hem. Det grep mig djupt, och jag tänkte: Hur lycklig skulle inte jag bli om Jesus frågade mig! Om han ville komma hem till mig!

Vi var inte kristna då. Vi hade ingen kontakt med kristna. Vi läste aldrig Bibeln. Vi var politiska och andliga ”fria sökare”. Jag blev påmind om den här perioden för någon vecka sedan, när ett av barnen i vårt lilla kollektiv, nu vuxen, skrev om sin barndom offentligt. Hon beskrev hur de hörde den där Lp skivan om och om igen, och hur de sjöng det för full hals på lekplatsen.

Tänk att jag, så många år senare, verkligen skulle få uppleva det! Precis som jag i djupet av mitt hjärta önskat den gången. Plötsligt, när jag var på väg till disken i köket, var där ett starkt ljus, och i ljuset Jesu vackra ögon som såg med kärlek på mig. Och hans ljuva stämma, som jag hörde liksom inne i mig. Men klart och tydligt. En smärre chock. ” Jesus!? Lever du!? Finns du på riktigt!?” Read the rest of this entry