Reflektioner kring Agenda 2030

Häromveckan var jag på fortbildningsdag med jobbet. Den handlade om FN:s mål för hållbar utveckling, Agenda 2030, och hur vi som folkhögskola kan arbeta för dessa. Agenda 2030 handlar om social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet och tar upp bland annat fattigdoms- och hungersbekämpning, jämlikhet och klimatfrågor. Viktiga grejer, helt enkelt!

Superviktiga frågor och jag är väldigt glad och tacksam över att få arbeta på en skola som tar de här frågorna på allvar och som ger möjlighet till fortbildning kring det.

Under och efter dagen hade jag en hel del funderingar och det här blogginlägget innehåller en del av dem. Under dagen pratade jag och mina kollegor om skuld och skam kring miljöförstöring och att allt för mycket ansvar läggs på individen. Åsikterna om ifall skuld är en vettig grogrund för förändring gick isär, och alltifrån åsikten ”det hjälper inte att skuldbelägga individen” till ”vi förstör miljön med vårt sätt att leva och därför ska vi känna skam” lyftes.

Här började jag fundera kring vår kulturs oförmåga att hantera skuld. Vi vet att vi är skyldiga, att vi gör fel, men vi tar ofta avstånd från skuldbeläggande, för vi vet inte hur vi ska hantera skulden. En kultur som inte kan erkänna skuld kan inte heller erkänna förlåtelse, upprättelse och en väg framåt. Här tror jag att ett kristet förhållningssätt visar på en annan väg. Vi erkänner att vi har syndat, mot Gud och mot varandra, och vi tar också emot förlåtelse, av Gud och av varandra.

Där, i försoningen, tror jag grogrunden för förändring finns. När vi inser att vi är felande varelser, tar emot förlåtelse och försoning, vill vi också förändras. Jag tänker på Sebastian Stakset som den senaste tiden varit aktuell i media. Hans omvändelse handlar inte om att säga ”det var nog inte så farligt, det jag gjorde” utan om att faktiskt be om förlåtelse och vilja leva annorlunda. Det tror jag är en framkomlig väg även i klimatfrågan. Vi felar och är i behov av försoning för att kunna hitta en väg framåt och leva annorlunda.

Den andra punkten som jag reflekterade kring var att vi i västvärlden har väldigt svårt att våga prata om sänkt levnadsstandard. Vi pratar gärna om ”grön BNP” eller ”hållbar tillväxt” – men det kanske inte är hållbart att jag som medelklassvensk hela tiden ska få det bättre genom ökad tillväxt. Jag kanske snarare behöver lära mig att avstå en större del av min inkomst och bekvämlighet för andra människors skull. Även här vill Jesus lära oss något. I Filipperbrevet 2:4-8 skriver Paulus:

Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.  Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.  Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud  utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa  gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

På samma sätt som att vi lever i en kultur som har svårt att erkänna skuld, lever vi i en kultur där det inte är särskilt hett att avstå, men Jesus visar på en annan väg. Han avstod från allt för vår skull, och i och med det borde den rimliga reaktionen som kristen vara att röra sig allt mer i den riktningen. Vad kan jag avstå för min medmänniskas skull? Hur kan vi som församling leva enklare för att fylla andras behov? Inte minst fastan, som vi är inne i nu, kan få vara en tid då vi lär oss att avstå något för någon annans skull.

Den tredje punkten som lyftes under utbildningsdagen handlade om meningsskapande. ”Vi försöker fylla ett existentiellt tomrum med vår konsumtion” sades under föreläsningen och jag tror att det var mitt i prick. Vi är skapade för något annat. Konsumtionen fyller på ett ytligt och kortsiktigt sätt många tomrum – vi känner oss glada när vi köper något fint, vi försöker hantera vår stressiga vardag med ännu en resa eller pryl – men i längden fyller det inte vårt hjärtas längtan. Vi behöver ett annat sätt att skapa mening, bortom konsumtion och materialism.

”Vårt hjärta är oroligt, o Gud, tills dess det finner ro i dig” formulerade Augustinus det redan på 300-talet och jag tror inte att det kan sägas bättre. Vi behöver vara del av det större sammanhang det är att följa Jesus och vara församling för att på riktigt finna mening i en värld som på många sätt är trasig. Församlingen är världens hopp! I den gemenskapen kan vi hitta sammanhang och mening, vara varandra till tjänst, stöd och hjälp, uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar och hjälpa varandra att komma närmare honom som själv är tillvarons mål och mening.

Kika gärna på FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling. Vad tänker du? Vad kan du och ditt sammanhang bidra med för en bättre värld?