Jag har tänkt mycket på förkrosselse det senaste. På misslyckanden, synd och hur sådant ska hanteras. På hur jag vill förhålla mig till Gud. Till mig själv.
Världen har ett svar som verkar så lockande ibland. Att helt enkelt justera sin standard efter sin förmåga. Lyckas jag inte hålla mig från att ljuga så kan jag antingen få mig själv att må lite bättre genom att intala mig att så många andra också ljuger, vissa utan att blinka, minsann. Eller så kan jag göra en omskrivning, ‘vit lögn’ är en historisk favorit, ‘alternativa fakta’ är trendigt nu.
När jag hade en period av tvivel för ett antal år sedan kändes det som ett så oerhört attraktivt sätt att leva på. Istället för att förhålla sig till, ja till och med underordna sig en moralisk lag, en perfekt Gud, kunde jag helt enkelt jämföra med det som passade mig bäst. Det var inte så att jag hade planer på att helt lägga bort mina värderingar, verkligen inte, men kanske åtminstone kunna skarva med dem lite. Göra undantag på kvällar och helger. Spegla mig i ljuset av lite mer misslyckade personer än Jesus. Ta mitt aldrig färdigställda hörnskåp från slöjden i nionde klass och jämföra med de klasskamrater som inte lyckades göra smörkniven i sjuan.
För jag hade bara på djupet förstått en del av det kristna svaret på frågan om misslyckanden, synd och hur sådant ska hanteras. Delen om en absolut och hög standard som vi är kallade att hålla och speglas genom. Jag hade förstått att jag inte nådde upp, räckte till. På så vis har jag också ofta haft nära till förkrosselse. Bara i kyrkan får det ordet även ha en positiv betydelse. Att förutsättningslöst klä av sig alla föreställningar om sin egen förträfflighet och fullständigt ödmjuka sig i sårbarhet inför Gud.
Men om en inte förstår nåden tappas en hörnsten bort. Förkrosselse utan nåd är självdestruktivt. Därför förstår jag världens sätt att lösa konflikten. Om en inte fullständigt underordnar sig en perfekt moral finns det ingen nödvändighet för förkrosselse, då blir jag min egen Gud.
Men kanske är inte det det vanligaste ändå i Sverige 2017. Kanske har vi snarare byggt upp så många ideal, vissa välgrundade och andra förödande tomma, att förkrosselsen är för påtaglig. Det skulle kunna förklara en del i att vi har så mycket psykisk ohälsa i samhället. Om jag mitt i min djupaste sårbarhet aldrig får höra Gud säga att han älskar ändå. Aldrig uppleva Hans hand som reser upp. Hans famn som skyddar.
Förstår en även den sidan, nåden, så blir förkrosselsen något av det vackraste som finns. Hjärtats kapitulation. Att precis där en är, utan något som helst filter eller påtvingad självtillräcklighet, få vara accepterad. Få uppleva den perfektion vi kämpar oss mot. Förstå att Gud inte sitter med ett anteckningsblock på läktaren och skriver kritiska noteringar, utan står vid sidlinjen och skriker uppmuntringar, tips och råd. Skjutsar hem. Tröstar. Oavsett väder. Oavsett vad jag gjort. Oavsett.
Förkrosselsen blir då helt enkelt att våga öppna dörren helt för Gud och låta honom se mig där jag är. Eller kanske än viktigare, låta mig se mig där jag är. Hiva upp hörnskåpet på bordet, skevt och ofärdigt. Det finns ingen vits i att bara glänta på dörren, eller försöka bortförklara slöjdalstret om vi på riktigt förstår nåden. Då kan vi likt kung David (ps 51:19) vila trygga i vissheten om att ”det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud”.
Jag hyvlar och slipar vidare tillsammans med Gud numera, och vågar njuta av hans sällskap. För mitt i all min skevhet börjar jag förstå nåden. Att Gud vill vandra med mig ändå, mitt i allt. Tänk om fler fick förstå det.
Hela Pingsten 