Jag har tänkt mycket på förkrosselse det senaste. På misslyckanden, synd och hur sådant ska hanteras. På hur jag vill förhålla mig till Gud. Till mig själv.

Världen har ett svar som verkar så lockande ibland. Att helt enkelt justera sin standard efter sin förmåga. Lyckas jag inte hålla mig från att ljuga så kan jag antingen få mig själv att må lite bättre genom att intala mig att så många andra också ljuger, vissa utan att blinka, minsann. Eller så kan jag göra en omskrivning, ‘vit lögn’ är en historisk favorit, ‘alternativa fakta’ är trendigt nu.

När jag hade en period av tvivel för ett antal år sedan kändes det som ett så oerhört attraktivt sätt att leva på. Istället för att förhålla sig till, ja till och med underordna sig en moralisk lag, en perfekt Gud, kunde jag helt enkelt jämföra med det som passade mig bäst. Det var inte så att jag hade planer på att helt lägga bort mina värderingar, verkligen inte, men kanske åtminstone kunna skarva med dem lite. Göra undantag på kvällar och helger. Spegla mig i ljuset av lite mer misslyckade personer än Jesus. Ta mitt aldrig färdigställda hörnskåp från slöjden i nionde klass och jämföra med de klasskamrater som inte lyckades göra smörkniven i sjuan.

För jag hade bara på djupet förstått en del av det kristna svaret på frågan om misslyckanden, synd och hur sådant ska hanteras. Delen om en absolut och hög standard som vi är kallade att hålla och speglas genom. Jag hade förstått att jag inte nådde upp, räckte till. På så vis har jag också ofta haft nära till förkrosselse. Bara i kyrkan får det ordet även ha en positiv betydelse. Att förutsättningslöst klä av sig alla föreställningar om sin egen förträfflighet och fullständigt ödmjuka sig i sårbarhet inför Gud. Read the rest of this entry →