Author Archives: minlund

Vi vet inte hur mycket fel vi gör

#metoo har effekt. Genom en kollektiv våg av mod och uppmärksamhet har fler överträdelser förts in i ljuset. Folkkära profiler som Martin Timell och Lasse Kronér får nu rättmätigt ta konsekvenser för hemska övergrepp och övertramp. Martin menar att han inte förstod hur mycket fel han gjort. Jag kommer inte försöka göra en analys av äktheten i hans ursäkt, men det finns en intressant parallell att dra här.

En vanlig sak som jag ofta mött som kristen minoritet i ett sekulärt samhälle är det här med att Gud tycker att vi gör så mycket fel. Att kristendomen ställer så mycket krav. Du får inte göra det och inte det. ’Kan vi inte bara få leva?’ har så många klasskamrater sagt till mig. Jag tror att det ofta varit ett pockande samvete som utlöst hettan bakom kommentarerna, men också kunskap om alla de gånger där ’lagiskhet’ och syndakataloger allvarligt sårat människor. Där frukten helt enkelt inte varit god. Samtidigt är det intressant att analysera diskussionen som nu förs över hela jorden. Hur ska män egentligen behandla kvinnor? Hur ska vi bete oss mot varandra för att inte såra eller förstöra?

Read the rest of this entry

Är vi beroende av budord?

Vi verkar inte kunna avskaffa vår kärlek till regler och budord. Inte ens i en normkritisk tid. Normkritiken är en postmodern rörelse som marknadsför sig med att sanningen är relativ, eller att den inte finns, och att allt ska ifrågasättas. I Italien gifter sig en kvinna med sig själv. I Skåne kämpar en person för att bli accepterad som häst. Men parallellt med acceptansen för allsköns okonventionaliteter verkar en annan regelbok växa fram. Ungefär som att en sån där blyertspenna med suddgummi i ena änden används, och samtidigt som det ena raderas råkar pennan skriva på ett annat papper.

Förra veckan hade vi en mycket intressant föreläsning om gender och jämställdhet. Det är fruktansvärt hur systematiskt kvinnors prestationer inom akademien nedvärderas. Män med sämre kvalifikationer får pengarna för att de anses ha ’potential’, fastän kvinnor med överlägsen kompetens ansökt om samma finansiering. Men förutom det huvudbudskapet fångade en bisats min uppmärksamhet. Föreläsaren nämnde kort om hur ’lätt det är att säga och göra fel’ inom feminismen, både akademiskt och i vardagslivet. Vilka ord som anses kränkande. Vad som egentligen är feministiskt, förtryckande, befriande, ’empowering’.

Tidigare i veckan hade jag en annan konversation med en något yngre vän som menade att hen skulle bli dumförklarad om hen försvarade konceptet äktenskap som en vettig grej. Eller tron på en Gud.

01102014-JPA_2318 (2)

Read the rest of this entry

Att leva som våra globala syskon

globe-indonesia-equator-80467.jpeg

”Jaja, men så kan en ju inte leva i praktiken?”. Oj vad vanlig den meningen är. När en pratar om idéer som sticker ut. Så sa jag själv om veganism för inte särskilt länge sen. Nu är det många som säger så till mig när jag berättar om min ambition om att inte flyga mer. Åtminstone inte för nöjes skull. ”Jo, fint tänkt o så, men det skulle inte funka för mig”.

Grundaren av denna blogg har stött på den här meningen fler gånger än de flesta 26åringar, och har en imponerande meritlista av att motbevisa kritikerna. Inte minst när det kommer till hur mycket pengar som behövs till en månadsbudget.

Problemet här är inte att vi felar. Att vi bryter mot de moraliska riktlinjer vi satt upp för oss själva, eller som vi hittar i bibeln. Det kommer alltid vara svårt. Problemet är att vi inte kan frigöra oss från samhällets normer och därför försöker anpassa vår moral till vad gemene person gör i vår närhet. Alltså att vi hittar anledningar till att inte ens försöka leva annorlunda. Det är inte ovanligt att inte flyga. Att inte dricka latte för 40:-. Att avstå kött av kostnadsskäl (eller att äta insekter…).

Ofta tror jag att de största hindren för att leva som vi vill/ som Gud vill/ som planeten kräver, är att vi bygger oss mentala barriärer. Vi underskattar vår makt att styra våra liv, att bryta oss ur mönster. Vi behöver låta oss förändras genom tankens förnyelse (Rom 12:2). Read the rest of this entry

Jag avskyr mitt svenska överläge

pass

En afghansk ung man har bott hos oss i veckan. Han lever i osäkerhet, som så många andra. Osäkerhet kring om han bedöms som värdig att stanna här. Tidigare har vi haft papperslösa i vårt hem som rakt upp och ned fått beskedet att de inte kvalar in. Deras beslut att lämna allt de visste om och ta sig någon annanstans var tydligen inte välgrundat, enligt svensk byråkrati. Dagligen umgås och arbetar jag med utsatta EU-medborgare som skyfflas omkring i våra städer utan någon verklig chans att starta sina liv här.

Själv får jag betalt för att studera och flänger så mycket att jag nyligen fått någon form av stammiskort på SJ. Jag har som längst arbetat ett år på halvtid i mitt liv, ändå har jag rest till andra sidan jorden och flera gånger semestrat runt i Europa. Svenskt pass. Alltid välkomnad.

Visst är det underligt, våra landsgränser. Att vi känner att vi har rätten att rita upp dem, och sedan låta människor lida och dö för vår rätt att bestämma vem som kan korsa den linje som inte egentligen finns där. Det är ingen naturlig mur att klättra över. Oftast skulle man kunna promenera eller i värsta fall simma över. Men inte i vår moderna idyll. Osynliga befästningar. Read the rest of this entry

Dags att omfamna förkrosselse

Jag har tänkt mycket på förkrosselse det senaste. På misslyckanden, synd och hur sådant ska hanteras. På hur jag vill förhålla mig till Gud. Till mig själv.

Världen har ett svar som verkar så lockande ibland. Att helt enkelt justera sin standard efter sin förmåga. Lyckas jag inte hålla mig från att ljuga så kan jag antingen få mig själv att må lite bättre genom att intala mig att så många andra också ljuger, vissa utan att blinka, minsann. Eller så kan jag göra en omskrivning, ‘vit lögn’ är en historisk favorit, ‘alternativa fakta’ är trendigt nu.

När jag hade en period av tvivel för ett antal år sedan kändes det som ett så oerhört attraktivt sätt att leva på. Istället för att förhålla sig till, ja till och med underordna sig en moralisk lag, en perfekt Gud, kunde jag helt enkelt jämföra med det som passade mig bäst. Det var inte så att jag hade planer på att helt lägga bort mina värderingar, verkligen inte, men kanske åtminstone kunna skarva med dem lite. Göra undantag på kvällar och helger. Spegla mig i ljuset av lite mer misslyckade personer än Jesus. Ta mitt aldrig färdigställda hörnskåp från slöjden i nionde klass och jämföra med de klasskamrater som inte lyckades göra smörkniven i sjuan.

För jag hade bara på djupet förstått en del av det kristna svaret på frågan om misslyckanden, synd och hur sådant ska hanteras. Delen om en absolut och hög standard som vi är kallade att hålla och speglas genom. Jag hade förstått att jag inte nådde upp, räckte till. På så vis har jag också ofta haft nära till förkrosselse. Bara i kyrkan får det ordet även ha en positiv betydelse. Att förutsättningslöst klä av sig alla föreställningar om sin egen förträfflighet och fullständigt ödmjuka sig i sårbarhet inför Gud. Read the rest of this entry

Mirabellas resa – från jobbig till hjälte

Tänk att som Jesus leva och veta människors historia redan i första kontakten. Jesus visste att kvinnan vid brunnen hade ett gäng brokiga relationer i bagaget (Joh 4:18), att Sackaios hade tagit för mycket pengar av många som tullindrivare (Luk 19:2), och kunde sedan agera utifrån det.

För några år sedan flyttade Mirabella in hos oss för en period. Höggravid i Uppsalas midvinter. Vi visste att det var hon varje gång hon ringde på, för ingen ringer på dörrklockan lika intensivt som Mirabella. Ingen ber heller så oblygt om pengar om hon inte fått något, eller om mer pengar om hon fått något, som Mirabella. För att vara krass så träffar hon egentligen mitt i prick kring fördomen om en jobbigt påstridig EU-migrant. Jag tror vi alla i kollektivet bävade lite inför att dela hem med denna kvinna, som dessutom inte kan någon svenska eller engelska.

Lika intensivt som hon tiggde ihop mat och pengar till sig, sina barn hemma i Rumänien och sin man i fängelse, märkte vi dock också att hon tog hand om vårt kök. Hon insisterade på att ta vår disk när vi lagat mat och aldrig har vår oansenliga diskbänk blänkt som under tiden med Mirabella.

img_20160824_151034

Read the rest of this entry