Kollektiv kanske är bättre än du tror?

Häromdagen delade jag på Facebook en artikel i ETC om kollektivliv. Jag hade upptäckt den via Anneli som liksom jag är med i Jerusalemprojektets distanskommunitet. Artikeln beskrev bland annat hur arbetsbördan och kostnader i vardagslivet och hushållet sjönk drastiskt även i ett kollektivboende med privata lägenheter, och hur det är särskilt populärt bland kvinnor eftersom de mest känner av avlastningen. Jag delade den med kommentaren ”Varför vill inte alla leva så här?”

Jag fick förstås svar på tal. Flera tryckte på att människor helt enkelt är olika och har olika preferenser. Och det stämmer förstås, men vissa olikheter är mer förvånande än andra. Jag funderar sällan på varför inte alla gillar popcorn, men däremot är det en bra och viktig fråga varför inte alla vill leva eller engagera sig för en bättre värld. Artikeln lyfte hur välfungerande kollektiv både gör livet billigare och mindre stressigt, något som bekräftas av min egen erfarenhet, och eftersom det är något människor generellt eftersträvar tycker jag det är en bra fråga varför inte alla vill leva så.

Flera angav att de inte skulle klara av kollektivliv för att det skulle bli för stressigt. De skulle bli socialt utmattade och fått sin autonomi alltför utmanad. En person anmärkte att han vill bestämma själv vad det blir för mat, en annan att det är illa nog med en inneboende som hon delar kök med.

Vad är det som gör att vissa prisar kollektivliv för att det lättar så på stressen medan andra inte kan tänka sig det för att det skulle öka stressen? Jag tror svaret är att det helt enkelt finns väldigt många olika sorters kollektiv, och folk tänker på väldigt många olika saker när de hör det ordet.

För ett tag sen sa exempelvis Cissi Wallin i den feministiska podden Penntricket att hon har svårt med kollektiv eftersom könssjukdomar sprids så lätt. För henne betyder kollektiv alltså orgie. Och för min facebookvän är kollektiv ett hushåll där andra bestämmer vad han ska äta. Men han skulle ju i själva verket kunna vara kollektivkock! Som jag påpekade för ett tag sen är sannolikheten högre att man kan fokusera på de hushållssysslor man gillar och slippa dem man ogillar i en kommunitet.

Jag kan verkligen förstå dem vars erfarenhet av att bo med andra människor är att det blir social och praktisk stress för att man tar på sig att stämningen ska vara bra och att hushållsarbetet blir gjort. Och då är det naturligt att man tänker att ju fler människor, desto mer ökar stressen. Och det finns och har funnits kollektiv som fungerar så – men bra kollektiv och kommuniteter delar upp bördan så den blir lättare för alla att bära. Det är möjligt att de som vänder sig mot kollektivliv av den anledningen har erfarenhet av eller tänker sig kollektiv som inte nödvändigtvis är representativa för hur välfungerande kollektiv brukar se ut.

Därtill kan jag inte nog betona att alla familjer är kollektiv, och trots vår individualism väljer de flesta att gifta sig och skaffa familj. Och många som lever som singlar livet ut har försökt hitta någon att bilda familj med. Missförstå mig inte, jag är en varm förespråkare för celibat och tycker att vi behöver bli bättre på att framhålla det som en möjlig livsstil. Men min poäng är att de facto anser de flesta att det inte finns några problem med att leva i kollektiv med människor man har en sexuell relation med eller är förälder till.

Och vad har man då för anledning att vara emot att bo tillsammans med kristna syskon och vänner? Dem behöver man inte dela säng med eller visa sig naken för. Tänk efter, om vi inte anser att en så intim och känslig relation som en sexuell går emot vårt behov av autonomi och individualism, varför skulle det då vara ett problem med att också dela livet med vänner?

På så sätt tycker jag man är mer konsekvent om man lever i celibat som kollektivmotståndare. Men även det är problematiskt. Att leva helt själv livet ut, i kontrast till att leva ogift tillsammans med vänner, kan faktiskt vara ganska farligt.

Forskningen visar att de som lever ensamma löper mycket större risk att drabbas både av psykiska och fysiska sjukdomar, och de riskerar till och med att dö i förtid. Så även om känslan av att man trivs bäst ensam kan vara stark behöver det inte stämma överens med verkligheten.

En fråga jag ofta möter är om det går att ha barn i kollektiv och kommuniteter. Ja för allt i världen! Barnfamiljer gynnas extremt mycket av kollektiv, föräldrarna avlastas hur mycket som helst, under föräldraledigheten är de mycket mindre ensamma. Och barnen trivs ofta bättre och har det roligare, i synnerhet om flera barnfamiljer bor ihop.

I Bibeln beskrivs aldrig ensamhet som en gåva eller kallelse. Celibat, absolut, men inte att celibatärer lever i isolation. Snarare var urkyrkan en mycket stark gemenskap där man var beroende av varandra. Och så såg det ut i samhället i stort: levde man ensam var överlevnadschanserna mycket mindre. Att ha ett ensamhushåll och rida på århundraden av kolonialism och utländsk billig arbetskraft är en lyx få förunnat idag. Det är en av de dyraste livsstilarna som finns – så frågan är varför Gud skulle kalla vissa till det när han vill att vi inte ska vara rika?

Från mitt perspektiv är kommunitetsliv en rik buffé med massa färg och form, och så länge man undviker några ruttna fikon här och där smakar det himmelskt. Jag vill att fler ska upptäcka hur gott det är. Och även om det bibliska budet att dela allt i egendomsgemenskap inte nödvändigtvis innebär att man bor tillsammans så är det helt i linje med vårt bibliska mandat att leva enkelt och i gemenskap. Jag hoppas att fler vill pröva på det.