Är tron en ”stödkrycka” för svagare människor?

Skärmavbild 2017-11-23 kl. 16.48.12Gästinlägg av Hajdi Moche, ursprungligen publicerad på Svenska apologetiksällskapet.

Det händer att folk av annan världssyn än den kristna världssynen förklarar att kristna håller fast vid sin tro för att de, om man sammanfattar det, inte är tillräckligt starka i sig själv för att leva i en värld utan Gud. Eller orkar leva i en värld som ibland eller ofta kan upplevas som kall och hård. Eller att de inte klarar av att leva i en tillvaro som i sitt yttersta är meningslös (en följd av den ateistiska världssynen). Eller på grund av sin dödsrädsla behöver lindring mot sin ångest med hjälp av en tro på ett efterliv i himmelen.

Det gemensamma för dessa teser är att Gud utgör en mental och känslomässig ”stödkrycka” för kristna människor i deras tillvaro och i denna värld. De behöver tro på en högre makt som de kan luta sig emot för att känna trygghet och säkerhet i denna verklighet.

Denna tes är säkert något som finns i huvudet hos många i Sverige. Förståeligt, men också lite problematiskt. Att tänka att kristna tror för att de behöver trygghet och styrka vilar ju framförallt på ett grundantagande om att den Gud som kristna tror på inte existerar på riktigt, utan bara är en form av psykologiskt önsketänk. Ett annat sätt att beskriva detta på är att säga att kristendom inte har något med den externa verkligheten att göra utan bara är en emotionell, social eller/och psykologisk produkt (som i sig, om det används som argument, är konstigt eftersom dessa tre bitar också är grundbultar i den externa verkligheten för människor).

Om det, fortsättningsvis, är så att Gudstro ”bara” är en tillflykt eller ett önsketänk, finns det flera luckor som behöver fyllas i. En lucka handlar om hur man förklarar personer som kommer till tro till följd av att ha studerat bevis och argument för kristendomen. Sådana personer finns det gott om och där är jag själv inkluderad. Dessa kan många gånger komma till tro utan att uppleva att världen är kall och hård eller uppleva meningslöshet och/eller dödsångest (återigen är jag inkluderad där).

På samma sätt kan denna tes, om att tron är en slags ”stödkrycka”, gå åt båda hållen. Det går att hävda att personer som inte tror på Gud gör det för att de till exempel tycker att det är för jobbigt att ha en Gud över sig (och därmed själva inte är ”gud”) eller att de inte vill ha en moralisk auktoritet över sig.

En annan lucka i den här tesen handlar om att den går emot den psykologiska principen att människor tenderar att vilja göra likadant som sin grupp och inte gå emot normen. Som kristen är jag medveten om att jag är extremt avvikande från normen i Sverige vad gäller världssyn och tro. Gruppsykologiska studier har om och om igen visat hur individer tenderar att följa gruppens beteende, ibland blint och utan att förstå anledningen bakom beteendet. Så att tro på Gud för att det utgör en ”stödkrycka” samtidigt som man lever i ett land där ens tro ständigt är ifrågasatt, och stundtals förlöjligad, skapar en problematisk motsättning.

Visst går det att komma med ”lösningar” på denna motsättning men denna psykologiska princip är så pass stark i människan att tesen om att tro enbart bygger på att vara en ”stödkrycka” blir starkt försvagad – framförallt i ett sekulariserat land.

Tesen gör också ett antagande om vad det är för sorts människor som tror på Gud; att kristendom bara är till för människor som behöver, eller vill, leva med skygglappar för ögonen med syfte att orka möta och brottas med den mänskliga verkligheten. I en debatt hörde jag en ateist säga ”ja, men välkommen till verkligheten!” till sin kristna opponent om denna sak gällande verklighetens yttersta osäkerhet och meningslöshet.

För mig tycks ett sådant uttalande tyda på att ateisten trodde att kristna människor blundar för verkligheten, med det lidande och de utmaningar som livet stundtals innebär. Det låter som en väldigt förenklad ”sanning” och dessutom ganska nedvärderande. Självklart lever inte kristna i en annan verklighet än ateisters eller andra ”icke-troende”. Skillnaden är perspektivet och synen på vad den verkligheten innebär och vad verkligheten utgörs utav.

Fortsättningsvis så är det inte konstigt, om nu kristendomens världssyn är sann, att den innebär bland annat stöd, hopp och mening för de som tror. Gud är en gud som älskar människor, som vill ge stöd och hopp till människan samt har kommit med en räddning till människor genom sitt löfte om ett evigt liv med Honom. Däremot utgör dessa stödfunktioner (trygghet, säkerhet, mening m.m.) i sig inte målet med tron. Det är alltså viktigt att inte blanda ihop vad som är ett resultat av tron och vad som är målet med tron. I tesen om att tron är en ”stödkrycka” blir trygghet, säkerhet och meningsfullhet måletmed tron medan de i den kristna världssynen utgör ett resultat av tron.

Avslutningsvis skriver Paulus i Första Korintierbrevet 15:19 ”Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor.” Det här är en talande vers och betyder att vi kristna erkänner att vi är ömkliga och svaga om vi tror på Jesus endast för denna livstid, för att till exempel få stöd, trygghet och säkerhet. Återigen visar det på att den kristna tron inte bygger på att vara en ”stödkrycka” i livet utan faktiskt har med den externa verkligheten att göra, att det finns goda bevis och argument för att tro, att inte bara ”svaga” människor kan tro och att det har med den mänskliga verkligheten att göra – men också att stöd, hopp och mening under livets gång blir ett resultat av tron, utan att det för den delen avfärdar trons legitimitet.

8 kommentarer

  1. Här var det halmgubbevarning. Jag tror aldrig jag hört en ateist påstå något sådant, annat än kanske i fall då missbrukare eller andra utsatta människor blivit religiösa.
    99% av alla troende är det för att dom växt upp i en troende kontext. Den kontexten avgör också i nästan alla fall vilken gud man väljer. Det är ju dessutom ett av dom bästa argumenten för att alla religioner är mänskliga påhitt.
    Att byta religion eller lämna sin religion verkar vara synnerligen svårt för dom allra flesta och med eller utan stödkrycka så förblir nog många sin religion trogen livet ut.
    Det enda som verkar kunna påverka detta är trygghet, goda framtidsutsikter och bra utbildning, men den processen är långsam.

    Gilla

    1. Glöm halmgubben, Anders.
      Jag blev kristen på 70-talet (f.ö. från en icke kristen bakgrund, snarare social-ateistisk). Det har inte gått ett fullt år sedan dess, som jag inte fått just de kommentarer som Hajdi refererar till i sitt första stycke, och (inte eller!) liknande. Från uttalade ateister och från folk som mindre medvetet följer den ateistiska världsbilden. En erfarenhet som jag delar med alla kristna jag känner, som rör sig i skola eller arbetsliv utanför kyrkan.

      Gilla

      1. Då behöver du förklara varför världen är uppdelad i kristna länder, muslimska länder, hinduiska länder, buddhistiska länder osv.
        Enskilda exempel har ingen betydelse i sådana sammanhang.

        Gilla

        1. Världen är inte uppdelad så. Olika länder domineras av grupper som har den ena eller andra åskådningen, eller som uppger sig ha den av maktbevarande skäl.
          Enskilda exempel är det enda som finns.
          Dessutom är ditt svar en avvikelse från ämnet: påstår ateister och osäkra att kristna har sin tro som krycka för att de inte klarar av livet? Svar: ofta.

          Gilla

          1. He he jo aquliavaddetnuva världen är visst uppdelad på det viset. Att förneka det uppenbara är dömt att misslyckas.

            Gilla

  2. Jag håller helt med Hajdi Moche om att vi inte bör tillskriva hela grupper av människor vissa negativa egenskaper eller beteenden. Så om någon hävdar att alla kristna människor är svaga och därför behöver tron som ”stödkrycka” för att få mening och trygghet i sina liv, så är det inte acceptabelt. Det skulle även förutsätta att personen som yttrar detta är allvetande och dessutom kan läsa andra människors tankar, vilket i sig är orimligt.

    Så, kan vi alltså vara överens om att det är fel att tillskriva hela grupper av människor negativa egenskaper? Kan vi vara överens om att vi inte bör säga om hela grupper att de saknar moraliska fundament i sina liv? Kan vi vara överens om att vi inte bör säga om hela grupper att de har tomrum i sina själar? Kan vi vara överens om att människor kan ha meningsfulla liv alldeles oavsett om de råkar tillhöra en grupp som tror på en viss gud?

    Gilla

    1. Nu är jag väldigt off topic men kom att tänka på Kazuo Ishiguros Never Let Me Go och Karin Boyes Kallocain beskriver, på varsitt sätt, människor som verkligen har ett fullt medvetet förh¨ålande till att ha meningen med sina liv i betydelsen att de vet vilken uppgift de har att fylla för det allmänna goda. Om du intresserar dig för de frågorna tipsar jag om dessa böcker.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s