Om man gör en översiktlig koll över alla de nytestamentliga böckerna över vad som är grundläggande pelare för det kristna lärjungaskapet så finns det vissa punkter som de flesta – kristna såväl som inte, instämmer i. En viss sexuell moral, återhållsamhet när det gäller våldsutövande, alkoholkonsumtion och ett liv präglat av sanning. Något som – kusligt nog – förbises nu för tiden i svensk kristenhet är den bibliska självklarheten om att lidande i olika former är vardagsmat.
Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet. -Jakobsbrevet
Vid en andra läsning av de kristna förgrundsgestalternas vittnesbörd så är det helt självklart att lidandet är ett klimax där våra egna sprickor blir som mest synliga, och Andens ljus får lysa igenom. Berättelsen om Stefanos sista levande minuter är rörande, och visar samtidigt på ett ödmjukt hjärta (Apg 7). En eftersmak av namnet Jesus som lever kvar och ekar än.
Lidandet är ödmjukheten vi iklär oss för att på så sätt klä av oss själva. Glädjen, som Jakob alltså pratar om, är glädjen i att det är Herren, Jesus själv, som blir mer framträdande och predikande i våra liv snarare än mig själv. Precis detta är det som Paulus också skriver om i sitt mest optimistiska brev, som är skrivet under den kanske svåraste tiden av hans liv, med händerna i bojor:
Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag er: gläd er! –Filipperbrevet
Om alltså vår tros centrala punkt är det ställföreträdande och frälsningsgivande lidandet av Guds Son, Jesus Kristus, och vi är kallade att leva kristuslikt, blir vår trovärdighet inte haltande om vi inte följer vår Frälsare på precis denna punkt?
Vad är då lidande idag? Det är kärlek till min broder snarare än kärlek till min börs. Det är kärlek till de många bortom landsgränserna, och kärlek till de små som ännu inte sett dagens ljus. Det är kärlek och omsorg som är stor till människor, men större till Gud och Hans Ord. Det är kärlek till Sanningen istället för kärlek till världens sanningar. Lidandet i denna värld är den smärtsamma vaccination som skyddar oss mot det långsamt kvävande eviga lidande som väntar framöver (2 Kor 4:17). Lidandet är vissheten om Guds närhet och värme trots människors distans och avsmak.
Hela Pingsten 
Som jag uppfattar saken är lidande i de flesta levande system en viktig signal som berättar att något inte är som det ska. Om jag ätit något som är giftigt mår jag förhoppningsvis så dåligt att jag kräks och blir av med det som hotar min hälsa. Men vad händer om vi inrättar ett system där lidandet i sig värderas som något positivt? Jo, rimligen får vi ett system där de naturliga varningssignalerna sätts ur spel. Inte ens när jag lider uppfattar jag att någonting egentligen är fel. Jag förstår lockelsen med detta sätt att tänka, eftersom det skapar ett system där alla signaler blir förstärkande. Om jag är lycklig är det för att Gud älskar mig. Om jag lider är det för att jag bär mitt kors. Men om vi skapar ett system där de naturliga varningsklockorna inte längre ringer, hur ska vi då kunna skydda oss mot sådant som i bästa fall bara är destruktivt och i värsta fall hotar oss till livet? Jag såg Uppdrag granskning igår om Knutby. Och undrade efteråt: varför sa inget ifrån? Varför försvarade de sig inte, ens när de utsattes för fysiskt våld? Kanske för att varningsklockorna för länge sedan slutat ringa.
GillaGilla
Hej Johan! Tack för din kommentar!
Jag håller helt med dig – lidandet är en signal på att en förändring är i rullning i mig själv som skaver med den kringliggande verkligheten. Precis så här är min övertygelse att vi som kristna lever i denna värld. Detta säger Paulus i det ovan nämnda Filipperbrevet 3:20: vårt medborgarskap är i himlen. Vi är inte denna världs urinvånare när vi har blivit pånyttfödda, vi är ambassadörer i ett främmande land. Lidandet signalerar detta, en påminnelse om att vi lever där vi bör: bland människor i andlig död som vi önskar & ber ska få bli förda till liv.
Jag menar inte, likt till exempel filmfiguren Silas i Da Vinci-koden, att söka orsaka sig lidande som ett ändamål i sig självt. Men jag tror att vi är många, inklusive mig själv, som behöver bli påminda om att lidandet, kroppsligt såväl som själsligt, är ett lackmustest på om vi gör det vi borde. Är lidandet frånvarande och ‘framgången’ total så har vi antagligen sänkt trösklarna så lågt att det inte går att urskilja vad som är av ‘kyrkan’ och vad som är av världen.
I fråga om sekter som missbrukar lidandets anspråk i våra liv är det viktigt att ha en känslighet hos oss som kristna om församlingens hjärtslag slår i takt eller otakt med vad Skriften säger att lidande faktiskt är.
Mitt inlägg ämnar inte upphöja ett ideal av asketiskt lidande där man slänger sig själv motivationslöst i närmsta törnebuskage bäst man får chansen. Min längtan var snarare att öppna kristenhetens ögon för att lidandet är naturligt, och enligt Skriften en indikator på att vår tjänst går i enighet med Guds vilja, och inte med världens. Där uppstår en kollision och, som du säger, något som vi i vårt kött upplever som giftigt.
Jag ber om ursäkt om mitt inlägg vållade missförstånd. Med önskan om ömsesidig förståelse och Guds frid!
GillaGilla
Hej!
Ja, det jag reagerade mot var din beskrivning av lidandet som ett sätt att vara kristuslik, det vill säga att lidandet blir positivt i den bemärkelsen. Men jag tar fasta på vad du skriver i ditt svar, att du inte söker lidandet för dess egen skull. Det är bra.
Tack för ditt vänliga svar!
Mvh Johan
GillaGilla