Nytt avsnitt av Jesusfolket! Micael berättar om sitt påbörjade bokprojekt. Hur upptäcker man mirakler vetenskapligt? Vad finns det för dokumenterade helanden? Och hur svarar man en ateist som inte tror på sådant?
För att läsa mer om bokprojektet och förhandsbeställa boken, gå in här.
Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook! Om du vill stötta podden, ge en gåva till Jerusalemprojektet.
Hela Pingsten 
Hej!
Jag känner inte igen din beskrivning av Hume. Vad jag kan läsa ut, säger inte Hume att vi a priori aldrig ska tro på berättelser om mirakel därför att de strider mot naturens lagar. Det han gör i slutet av del 1 är att beskriva det villkor som bör gälla för att vi ska tro på berättelser om mirakel. Villkoret är att beläggen är så starka att det framstår som mer otroligt att de skulle vara falska, än att själva miraklet är sant. I del 2 undersöker han om det går att uppfylla dessa villkor. Även om han här kommer till slutsaten att de osäkerhetsfaktorer som är förknippade med vittnesmål gör att villkoren inte verkar gå att uppfylla för de mirakelberättelser som finns, så utesluter han inte att det skulle kunna finnas berättelser om mirakulösa händelser som faktiskt uppfyller dessa villkor. Han ger ett exempel på detta i form av en åtta dagar lång mörkläggning av hela jorden, en händelse som skulle strida mot de kända naturlagarna men som vi enligt Hume bör kunna fästa tilltro till, om bara tillräckligt goda belägg läggs fram.
Mvh Johan
GillaGilla
Hej Johan!
Jag led lite av tidsbrist där på slutet så jag hann inte säga lika mycket om Hume som jag hade velat. Jag jobbar på en artikel för SAS som kommer gå in i detta mer i detalj. Humeforskningen är idag tydlig med att han plockade upp argument mot mirakler från andra och lappade ihop dem i sin essä. Om de går ihop ligger förvisso lite i betraktarens öga (det finns inget konsensus bland filosofer om vad Humes argument går ut på), men om del ett och två tillsammans utgör ett enhetligt argument är det å det allra minsta förfärligt klumpigt formulerat, och eftersom del två bygger på osanna och rasistiska föreställningar om att ingen utbildad har vittnat om mirakler och att ickevita länder är barbariska och ignoranta, så kan jag inte ta någon seriöst som menar att ett sådant enhetligt Humeargument skulle vara bra.
Jag menar dock som sagt att del ett och del två innehåller två olika argument, jag misstänker att Hume lade till del två som svar på kritiken han fick för cirkelresonemanget i del ett (John Beamans obligatoriska Hume’s Abject Failure ger mycket bra insyn i dåtidens debatt om mirakler och hur Humes olika utgåvor av Inquery adresserar nya argument).
I del ett argumenterar han för att vi aldrig ska tro någon som säger att ett mirakel har skett, för bevisen är alltid starkare för de naturlagar som mirakler upphäver än för själva miraklet.
Resonemanget är kort och koncist: ”Ett mirakel är ett brott mot naturlagarna, och då fast och oföränderlig erfarenhet har slagit fast dessa lagar, är beviset mot ett mirakel, från sakens själva natur, lika stort som något argument från erfarenhet möjligtvis kan tänkas vara.” Hume menar att ”enhetlig erfarenhet” talar mot varje mirakel per definition, och all samlad mänsklig erfarenhet är det största beviset vi kan tänka oss. Därmed når han denna maxim:
”Att inget vittnesbörd är nog för att etablera ett mirakel, om inte vittnesbördet är av en sådan sort, att dess falskhet skulle vara ännu mer mirakulöst, än det faktum som det försöker fastställa”.
Här finns mycket att kritisera. Definitionen av mirakler som brott mot naturlagar är på intet sätt given, och Hume tror felaktigt att bevis för naturlagar är bevis mot mirakler när vi tvärtom behöver veta hur naturen normalt sett beter sig för att avgöra när ett mirakel sker. I sin maxim är det antingen så att Hume byter definition av mirakel mitt i meningen (från ”brott mot naturlagarna” till ”osannolik händelse”) vilket är klumpigt, eller så hävdar han att vi bara ska tro på ett mirakel om lögner bryter mot naturlagarna vilken är en absurditet och att utgå från naturalism (ett cirkelresonemang).
Och som sagt tycks Humes poäng här vara att vi aldrig ska tro att ett mirakel har skett hur många vittnesbörd och hur bra bevis som än presenteras för oss. Beaman poängterar att i första utgåvan av Enquiry sa han precis det: ”No testimony for any kind of miracle can ever possibly amount to a Probability much less to a Proof”. (Beaman s. 22). I senare utgåvor ändrades ”can” till ”has”. Båda utsagorna förutsätter naturalism, men den första formuleringen annonserar att Hume redan bestämt sig för att aldrig ta bevisen seriöst hur de än ser ut, medan den andra annonserar att han aldrig sett tillräckligt bra bevis – något som är förklarligt utifrån att han tyckte att majoriteten av världens befolkning består av outbildade barbarer.
Tycker du att majoriteten av världens befolkning är outbildade barbarer? Eller ser du problem med Humes rasistiska resonemang?
Allt gott!
GillaGilla
Micael:
Du behöver inte bli oförskämd, det är helt onödigt. Självklart tycker jag inte att majoriteten av världens befolkning är barbarer. Tycker du att synagogor bör brännas? hade kunnat vara en lika obefogad fråga till dig med tanke på att du tillhör den lutherska traditionen. När vi läser gamla texter stöter vi ofta på obehagliga saker som vittnar om en annan tid. Sådant ska vi kritisera. Men det betyder inte att vi måste slänga alla gamla texter i papperskorgen. Jag vill påminna om att du själv hyllar en samling av väldigt gamla texter som innehåller ett och annat som sticker i ögonen på en modern läsare. Men jag tycker absolut inte att vi därför bör slänga Bibeln i papperskorgen. Dels därför att den även innehåller många bra saker. Och dels därför att jag tycker att Bibeln rent allmänt är en kulturskatt som vi bör vara rädda om.
Till frågan.
Del 1 och del 2 hänger ihop, vilket framgår av hur del 2 inleds samt även av senare återkopplingar till del 1. Del 1 handlar om själva principen, hur vi överhuvudtaget bör väga sannolikheter mot varandra, vilket för övrigt anknyter till de frågor jag nyss ställde till dig på Facebook. Hume menar INTE att belägg för mirakel ska ignoreras a priori därför att de bryter mot naturlagar. Vad han säger är att sannolikheter ska vägas mot varandra. I den ena vågskålen lägger vi de belägg som talar för, och i den andra lägger vi de belägg som talar emot. Den vågskål som väger tyngst avgör hur vi bör forma våra föreställningar om världen. Vågskålarna är min egen liknelse, inte Humes.
Hans berömda maxim som du citerar gör detta tydligt. Om det hade varit så som du menar så skulle han inte ha kunnat formulera denna maxim på det sätt han gör. Då hade han sagt att det är helt onödigt att väga sannolikheter mot varandra i detta fall, eftersom sannolikheten för mirakel är noll. Men detta är alltså inte vad han säger. Vad han säger är: för att mirakelvågskålen ska vinna, måste den innehålla belägg som väger tyngre än de belägg som finns i den andra vågskålen.
Eftersom de belägg han diskuterar handlar om vittnesmål om mirakel, blir därför frågan om vittnens trovärdighet en avgörande fråga. Därför ägnar han hela del 2 till att utreda den frågan. Del 2 är därför direkt kopplad till del 1, vilket även framgår av att han mot slutet på två ställen återkopplar till sin maxim.
Mvh Johan
GillaGilla
Som sagt, om Humes del ett och två betraktas som ett enhetligt argument – vilket motsäger forskningen – så är det ett rasistiskt argument, för Humes rasism är inte bara ett olycksfall i arbetet som kan ignoreras utan själva anledningen till att han inte tar vittnesbörd om mirakler seriöst. Han menar att de enda som tror sig ha sett mirakler är olärda, ignoranta och barbariska människor, han skriver klart och tydligt att lärda män aldrig har sett mirakler: ”there is not to be found, in all history, any miracle attested by a sufficient number of men, of such unquestioned goodsense, education, and learning, as to secure us against all delusion in themselves”. Det är en lögn – som Craig Keener effektivt visar i sin bok Miracles – som hänger samman med Humes rasistiska och kolonialistiska föreställningsvärld: ”It forms a strong presumption against all supernatural and miraculous relations, that they are observed chiefly to abound among ignorant and barbarous nations; or if a civilized people has ever given admission to any of them, that people will be found to have received them from ignorant and barbarous ancestors.”
Eftersom du verkar ansluta dig till Humes maxim i del ett undrar jag om du menar att Hume ändrar definition på mirakler mitt i meningen, eller om han menar att lögner kan bryta mot naturlagar?
Och om del två är en del av argumentet han ger i del ett, varför konstaterade han i första utgåvan av Enquiry att inget vittnesbörd någonsin kan utgöra ett bevis för ett mirakel? Vad är poängen med att diskutera vittnenas utbildningsnivå och nationalitet om inget de säger kan utgöra ett bevis från första början?
GillaGilla
Jag har ingen kunskap om varför Hume ändrade ett ord.
Jag blir osäker på om du verkligen förstår Humes maxim. Kanske är det ordet ”falsehood” som ställer till det, eftersom du skriver om ”lögner” som kan bryta mot naturlagar (?). Jag menar att Hume säger följande: om vi står inför ett rapporterat mirakel som levererat så enormt tunga belägg att vågskålen väger över till miraklets favör, då bör vi tro på det. Låt oss ta ett påhittat mirakel. Säg att vi får en rapport om att månen delades mitt itu och sedan blev hel igen. Vi lyckades tyvärr missa detta eftersom vi befann oss på fel sida av jorden, men vi får veta att detta mirakel kunde ses av miljarder människor som befann sig på den rätta sidan och som nu enhälligt intygar att det skedde. Det fångades också på otaliga filmer. Och det registrerades med alla vetenskapens tänkbara metoder. Bör vi då enligt Hume tro på detta mirakel? Ja, det gissar jag att han skulle säga, eftersom det liknar hans eget exempel med de åtta dagarnas förmörkelse. För om vi inte skulle tro på det, om vi skulle säga att miraklet ändå vore falskt, då skulle vi behöva belägga att alla dessa miljarder människor som samstämmigt intygar att månen faktiskt delade sig inte talar sanning, vi skulle behöva hitta en bortförklaring till alla filmer som dokumenterat händelsen, vi skulle behöva hitta en förklaring till varför alla de vetenskapliga mätinstrumenten samtidigt gav fel utslag, etc. Att vi skulle gå iland med den uppgiften är mindre sannolikt än att miraklet faktiskt inträffade. Att alla dessa tunga belägg vore falska skulle därmed vara ”ett större mirakel” än själva månmiraklet.
Men observera vad Hume lägger i den andra vågskålen: hela vår samlade erfarenhet av naturens lagar. Om en enskild händelse ska lyckas väga upp detta, måste beläggen för händelsen vara extraordinärt tunga.
Därför, menar Hume, bör vi fästa tilltro till en mirakelberättelse i den stund – och först i den stund – då beläggen är så enormt tunga att själva miraklet framstår som mer sannolikt än att dessa belägg skulle vara falska.
GillaGilla