Jag möter det på många platser i min vardag. I min kyrka brottas vi med en viktig fråga där det finns stora åsiktsskillnader som delar församlingen. I mitt nyhetsflöde kan jag läsa om allt från presidenter till psykologiprofessorer, som antingen älskas eller hatas. Samhället delas upp i grupper efter åsikt, ideologi, världsbild eller teologi. Det är så ofta som vi människor inte håller med varandra.
Vad gör vi då? Och hur pratar vi om dom som har andra åsikter än vår egen? Jag blev nyligen påmind om en predikan jag blev berörd av i somras, där talaren satte ord på något självklart: att skryta med sin oförståelse för en annan människa är inte en dygd. I det här fallet handlade det om valresultatet i USA 2016, ett exempel jag tror många i Sverige kan känna igen sig i. Vi skyltar med vår oförståelse: ”Hur kunde halva USA:s befolkning rösta på Trump? Det är ju helt sjukt!”
Jag ser tendenser av det där i flera områden i mitt liv. Jag ställer frågor som:
Hur kan man sympatisera med det där partiet? Ha sådana värderingar? Den där åsikten eller teologin? Då behöver jag vara vaksam, för ofta handlar det mer om att jag vill sätta mig på en hög häst, försvara mina egna uppfattningar eller känna mig moraliskt överlägsen, än en genuin nyfikenhet för hur andra människor tänker.
Vi människor har så lätt att sätta oss över varandra och avhumanisera ”dom där”. Dom där muslimerna, romerna, bögarna, sverigedemokraterna, tiggarna, feministerna, katolikerna, kapitalisterna, trump-anhängarna. När jag anklagar vissa ideologier eller politiska idéer för att avhumanisera, gör jag inte ibland samma sak själv? Händer det inte att jag ser andra mer som monster än människor?
Jag skulle hellre vilja humanisera den som samhället eller jag själv tenderar att demonisera. Jag skulle vilja ”söka, inte så mycket att bli förstådd som att förstå” (som det uttrycks i Franciskus av Assisis fredsbön). Hur vi pratar med och om varandra gör något med världen, dess människor, och också med oss själva. Blir mitt hjärta mjukare eller hårdare av att prata nedlåtande om grupper jag inte håller med?
Jag vet inte riktigt hur vi bäst hanterar åsiktsskillnader i församlingen, familjen, samhället eller kompisgänget. Vad tänker du? Vad har du för erfarenheter? Mitt första steg blir att börja med mig själv. Att se ”dom andra” som människor, prata lite mjukare, och försöka humanisera den som så lätt behandlas som ett monster.
Hela Pingsten 
Du slutar med en fråga. Jag kompletterar med min fråga: hur kan jag få mottagaren att förstå att jag talar om dess uttalanden och inte om den själv? Att jag diskuterar sak, inte person?
Det syns mig att så få förstår att uppfatta och, än mindre, uppskatta den skillnaden.
GillaGilla
0h, ja! En jättebra fråga. Kanske märks det på den som ser människan i den andre, att den inte kritiserar åsiktsbäraren utan undersöker själva åsikten?
GillaGilla
Här kommer några rader från en ateist, apropå bemötande. Det är ingen kritik mot artikeln eller artikelförfattaren. Det är ett försök att sätta fingret på en obalans som jag ibland upplevt när jag varit i dialog med troende.
Att skilja på sak och person kan tyckas vara den självklara lösningen på det problem som artikeln behandlar. Alltså att vi kritiskt kan skärskåda tankar och åsikter så länge vi inte nedvärderar personen som har dessa mentala föreställningar. Men hur blir det om vi själva har vissa mentala föreställningar som just handlar om den andra människans person (och inte hennes tankar och åsikter). Vissa människor tror exempelvis att vissa andra människor går omkring med demoner inom sig. Att ha en demon inom sig kan omöjligt vara liktydigt med att gå omkring med en viss åsikt. Att säga att någon är besatt av en demon är alltså att – bokstavligt talat – demonisera denna person. Att göra vederbörande till ett monster.
Jag vill även hävda att något liknande sker när mänskligheten delas upp i frälsta och ofrälsta. Att vara ofrälst kan utifrån ett kristet perspektiv omöjligt handla om att ha ”en åsikt” vad gäller Jesus. Nej, den ofrälsta är i grunden en annorlunda människa, jämfört med den som är frälst. Den ofrälsta människan är inte pånyttfödd. Hon har inte den helige anden inom sig. Hon står utanför syndernas förlåtelse och löftet om ett evigt liv.
En tredje mental föreställning som ger direkta konsekvenser för bedömningar av personer (och inte deras tankar och åsikter) är föreställningen att vissa personer har tomrum i själen. Att utifrån denna föreställning beskriva någon som själsligt handikappad kan omöjligt vara en beskrivning av personens åsikter. Det är en beskrivning av personen i sig, eller rättare sagt av en påstådd brist hos personen. Mentala föreställningar kring tomrum finns i olika varianter. Ibland kan det heta att vissa personer saknar inre fundament för sin moral. Eller att vissa personer inte kan ha någon egentlig mening med sina liv.
Jag menar att detta handlar om essens-tänkande. Det vill säga föreställningar kring vad en människa innerst inne är. Om vi tror att olika människor har olika essens, alltså att det finns fundamentala skillnader mellan olika människor som inte har att göra med tankar och åsikter utan med deras själva väsen, då tror jag att risken är stor att förr eller senare stöta på monster.
GillaGilla
Hej Johan,
Du skriver: ”Jag vill även hävda att något liknande sker när mänskligheten delas upp i frälsta och ofrälsta”
Jag tror att man inte får dela upp människor så. Jag tror också att man inte kan det. Jag tror att endast Herren kan veta vem som blir frälst. I Matt 7 står det:”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. ”
Detta Jesuord är en av anledningarna till att jag inte tror på läror som predikar spädbarnsdop. Exempelvis predikar RKK och Svk att den som döpts som barn är frälst. Det är hyckleri att predika så. Frälsningen bygger på en frivillig tro på Frälsaren och den troendes sak är att visa vägen till Herren. Inte påstå sig veta vem som är frälst eller inte.
Ett bibelställe som jag gärna återkommer till är i Apg 10 ” Då började Petrus tala: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor,”
GillaGilla
Hej!
Bra att du inte vill dela upp mänskligheten i frälsta och ofrälsta. Mitt intryck är att den inställningen är ovanlig. Jag har ofta fått höra att jag är hopplöst förlorad, inte sällan av personer som är lika tvärsäkra på sin egen frälsning som på min undergång. Det är alltid vanskligt att lyfta fram citat från Bibeln eftersom det står så mycket i den boken. Men en passage som jag funderat mycket över är Matt 25:31-46. När jag läser denna beskrivning av domens dag ser jag ingenting som tyder på att troende skulle ha någon särskild favör. Alla döms efter sina gärningar. De som kommer till Guds Rike verkar inte en fatta varför. De ber Människosonen om en förklaring.
Mvh Johan
GillaGilla
Hej Johan,
Jag har ofta blivit bemött som att jag är en troende av en lägre klass eftersom jag är uppväxt i ”lågkarismatiska” sammanhang och inte har föräldrar som ”gjort sig namn i kristenheten” eller är med i sådana sammanhang.
Jag är ingen lärare i teologi men jag tror dock, utifrån den bibeltext du funderar över, att exempelvis alla anonyma människor som på olika sätt hjälper hungriga, törstiga och förföljda kommer få en mildare dom. Mig manar också texten till att alltid vara påmind om frågan ”vad kan jag göra för nästan idag”? I stycket innan den text du anger är liknelsen om talenterna (mynt). För mig handlar den texten om att förvalta det man fått så att det kommer till glädje för den fattige. Att ge efter den förmåga man har. Här handlar det inte ”enbart” om att ge kärlek till den bokstavligt talat hungrige och förföljde utan även om att ge andligt bröd (vittna om Jesus) efter den förmåga man har.
Kanske har jag tolkat texterna fel på något sätt men jag tror på dem ändå och funderar, liksom du på dem och andra bibeltexter varje dag. En text jag läst idag är där Paulus förklarar för församlingen i Filippi hur han förhåller sig till slutmålet, himlen. Paulus säger så här:”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus.” (Fil 3:12)
Nästa gång någon klassar ner dig kan du ju fråga vederbörande hur denne menar sig kunna vara i mål när inte ens vår Apostel ansåg sig vara i mål utan på vägen.
GillaGilla
Tack för tipset!
GillaGilla
Problemet med hatskhet är att vi evolutionärt utvecklats i 200.000 år, genom klaner, små byar och varit oerhört beroende av att accepteras i den lilla by vi tillhört, samtidigt avgränsa oss mot konkurrerande byar, klaner.
Sedan 1800-talet har utvecklingen gått oerhört snabbt, och beteendet har inte ”hunnit med”. Att leva i en global värld kräver en abstraktionsformåga och en oavhängighet som de flesta inte når fram till.
Därför faller vi tillbaka på nationalism, imperialism, som om dessa enheter vore våra ”byar”, ”klaner”. Vi ser ”fiender” vid horisonten. Otrogna, förrädare osv.
Det är tragiskt, och hotar hela vår existens.
GillaGilla
Hej Estacke och stort tack för ditt inlägg,
Du skriver ”Blir mitt hjärta mjukare eller hårdare av att prata nedlåtande om grupper jag inte håller med?”
Jag tror nog hjärtat blir hårdare……jag tror faktiskt det. I alla fall om det händer lite för ofta.
Man ska ju försöka att ”se bjälken i sitt eget öga först, innan man ser flisan i sin nästas öga”
Tror även att det är bra om vi uppmuntrar och försöker bygga upp varandra, även om vi inte alltid tycker lika i allt eller tillhör samma trosuppfattning. Splittra upp i två delar resulterar nog bara i två förlorare. Bättre att försöka finna gemensamma nämnare som leder till något slags konsensus, utan att ge avkall på den sunda läran enligt bibeln förstås. Bibeln är ju rättesnöret för mig som Kristen, och som troende Kristen kan det ibland vara bra att ställa sig frågan ”hur skulle Jesus ha tänkt, eller agerat, i den här frågan eller i den här situationen”?
GillaGillad av 2 personer