Varför sa Jesus att vi aldrig ska hungra?

När jag var liten fick jag lära mig att mat är kroppens bränsle. Utan mat så funkar inte kroppen, man blir trött och sjuk. Men innan man blir både trött och sjuk så blir man hungrig. Enligt min kära vän Google är hunger en känsla som uppstår hos människor och djur när magsäcken är tom. Det är alltså kroppens sätt att visa att vi behöver fylla på med bränsle.Vatten är ju också viktigt att dricka. Jag frågade Google om definitionen av törst och fick detta till svar; ” Törst är en känsla av att kroppen behöver vätska för att förhindra uttorkning”. Alltså, dricker vi inte vatten blir vi törstiga, men oavsett hur mycket vatten vi dricker kommer kroppen alltid påminna oss om att dricka ännu mer för att förhindra uttorkning.

I Johannesevangeliets fjärde kapitel träffar Jesus en samarisk kvinna vid en brunn. De diskuterar vatten, och Jesus förklarar för henne att den som dricker av vattnet i brunnen kommer att bli törstig igen, men den som dricker av vattnet som Han ger ska aldrig törsta igen. Därför att Jesus ska ge honom det levande vattnet.

I Johannesevangeliet 6:35 säger Jesus:

”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig törsta.”

Dem här är två väldigt vackra bibelställen, men också väldigt stora. Jesus säger att den som finns i Honom aldrig ska hungra, aldrig törsta. Inget ska fattas honom, allt ska vara frid och fröjd.

Eller? Är det verkligen det han säger?

Det var det jag tolkade det som. När jag läste det här bibelstället läste jag bara att Jesus lovade att inget skulle gå fel för oss om vi tror på Honom. Att inget ska fattas oss. Jag liknade hungern med allt dåligt som finns i världen, och tänkte att Jesus säger ju att vi inte ska hungra. Då betyder det att jag aldrig ska behöva handskas med något dåligt.
Det är även det vanligaste argumentet jag får ta emot av människor som inte tror på Gud. Det har hänt flera gånger att någon frågat varför jag tror på Gud, och hur sjutton jag kan fortsätta tro på Honom om det fortfarande händer dåliga saker i mitt liv. Och varför de ska tro på Gud om det inte betyder att de ska få bli fria från allt elände.

Detta har jag grottat ner mig i, vilket gjort att jag tyvärr bara tycker att Johannesevangeliet kapitel 4 är ångestladdat och nästan ett slag i magen från Gud. Jesus säger ju att jag ska få ha det bra, men ändå har jag gått igenom jobbiga perioder. Livet har varit allt annat än enkelt i vissa stunder, struntar Gud i mig då? Är det verkligen värt att tro på och sätta sin tillit till Gud även i de stunderna där det känns som att Han är minst 400 000 ljusår bort och allt bara går dåligt?

Jag fick ventilera de här tankarna med min vän, och förebild, Johannes för ett tag sen. Han frågade om jag hade något brottningsställe i bibeln, och jag berättade om detta stället och hur jag känner kring det. Vi diskuterade det ett tag, men plötsligt bryter Johannes och ställer en helt annan fråga:

”Vad skulle du säga framgång är i ett kristet liv? Vad är ditt mål med det kristna livet?”

Jag blev väldigt förvånad över frågan, och lite ställd. Är det en kuggfråga? Man kanske inte får ha något mål, eller finns det redan ett självklart och uppenbart mål? Jag försökte att inte fega ur, och svarade då att mitt mål med det kristna livet är att jag, innan jag dör, ska ha en lika bra relation med Gud som min mormor har.

Min mormor är den absolut coolaste kvinnan jag känner. Hon är, utan tvekan, den absolut vänligaste, givmildaste, tålmodigaste, roligaste, förstående och mest älskande kvinna jag träffat i mitt liv. Och som grädde på moset så är hon en gudskvinna som få andra. Hon har gett sitt liv till Gud, helhjärtat, och allt hon gör, till och med varje andetag hon tar, märker man att hon gör det för Gud. Hon verkar vara konstant uppkopplad till Honom och pratar med honom mest hela tiden, till exempel när hon kör bil. Det är inte ovanligt att hon pratar med Gud och säger saker som: ”Herre, nu ser du att vi måste få en parkeringsplats här, trots att det är så många andra som också verkar behöva det. Ja Jesus, ge oss en parkeringsplats! En sådan där bra så man kommer in lätt och ut ännu lättare. Amen!”

En sådan relation vill jag ha med Gud, där det aldrig känns krystat eller konstigt att prata med Honom om, och i, livets alla stunder. En relation där jag riktigt känner att det är självklart att Han alltid är precis bredvid.

Det verkade som att det var ett bra svar, eftersom det var nästan exakt vad Johannes ville komma fram till. Han ville påminna mig om att vägen till den där perfekta och nära gudsrelationen inte alltid är en dans på rosor. Jag tror att mormor, och egentligen alla andra kristna, kan säga att de där tuffa stunderna i livet hjälpt oss närmre Gud. Men har dem alltid en positiv inverkan på vår gudsrelation?

Nej. Jag skulle vilja ändra den meningen. De där tuffa stunderna i livet där vi aktivt väljer att förtrösta på Gud och vila i att Han har kontroll, det är dem som för oss närmre Gud. Om vi bara tjurar ihop och blir ledsna, arga och besvikna och kanske rent utav tar avstånd från Gud i de situationerna så blir dem inget som för oss närmre Gud. Då blir de ett hinder.

Vad som är viktigt att komma ihåg är att Gud aldrig vänder oss ryggen. Han ger aldrig upp på oss, blir aldrig besviken eller arg i de tuffa stunderna. Han är klippan, axeln som vi får luta oss emot. Han drar sig aldrig undan, Han tar aldrig bort sitt bröd eller sitt vatten. Det står alltid redo för oss.

Johannesevangeliets fjärde kapitel har fått en helt annan betydelse för mig. När Jesus säger att jag aldrig mer ska törsta betyder inte det att jag aldrig mer kommer behöva dricka vatten. Men om jag väljer att dricka Hans vatten, att alltid komma till honom när törsten börjar krypa sig på, eller att alltid äta brödet som Han erbjuder när hungern närmar sig så ska jag aldrig varken törsta eller hungra igen. Därför att jag kan bara ta allt vad jag behöver och vill ha.

Jag behöver aldrig igen springa runt i köket, dödshungrig och leta efter något som går att äta, för Han har redan en måltid som är redo. En fin brödlimpa och ett stort glas med det levande vattnet, fritt för mig att äta när som helst. Inte bara när jag är hungrig, utan det räcker med att jag bara är lite sugen. Sugen på mer av Honom. Och det är bara att jag tar för mig.

Vad betyder det här då? Det betyder att jag aldrig behöver gå igenom några perioder, lätta eller tuffa, själv. Det betyder att jag aldrig behöver hungra i min ensamhet. Det betyder att vi, om vi bestämmer oss för att vara i Honom och leva tillsammans med Gud, alltid kan äta av Hans bröd och dricka av Hans vatten. Han står alltid där, med famnen full av vatten och bröd.

Vi är alltid välkomna att ladda kraft hos Gud, välkomna att äta oss proppmätta när helst vi vill. Och det bästa: Det tar aldrig slut.

7 kommentarer

  1. Du säger att meningen med ditt kristna liv är att du ska ha en bra relation med Gud. I mina öron låter detta som ett ganska självcentrerat svar. Läs gärna vad Jesus säger i Matt 25:31-46. Är det verkligen de som vårdat sin privata Gudsrelation som blir utvalda? Inte vad jag kan se. De som får ärva Riket blir utvalda inte därför att de tänkt på sig själva utan tvärtom därför att de satt sina medmänniskor i centrum.

    Gilla

    1. Hej Johan! Tack för din synpunkt.
      Självklart är det viktigt att älska sin nästa. Det är ett stort mål och drivkraft i mitt kristna liv, och något som jag skulle säga att jag aktivt ägnar mig åt. Men jag tror att för att jag ska kunna älska mina medmänniskor så bra som möjligt, måste (eller iallafall vill) jag ha en djup och meningsfull relation med Gud själv. Att älska mina medmänniskor och vara ett ljus i den här världen är något som Gud kallar mig till, och därför något som Han ska göra genom mig och inte något jag ska göra i egen kraft.
      Jag tror också att om jag har en sådan relation med Gud som jag beskriver i mitt inlägg kommer kärleken som jag får uppleva från Honom svämma över ytterligare. För att kunna hjälpa till att samla nya lärjungar genom att visa på Guds kärlek är det viktigt att jag har mina rötter stadigt i Gud. Läs gärna mitt inlägg om mission där jag pratar om vikten av att älska sina medmänniskor i ord och handling och berättar om en missionsresa där jag fick praktisera detta på ett mer konkret sätt än jag gjort någonsin tidigare, och även mitt inlägg där jag pratar om att Jesus kallar oss till att vara världens ljus. Du hittar dem båda här på Hela Pingsten.
      Ha en bra dag!

      Gilla

      1. Tack för respons! Det var medmänniskoperspektivet som jag inte riktigt uppfattade i din ursprungliga text, vilket gjorde mig förvånad eftersom du ville beskriva själva målet med ditt kristna liv. Men med ditt svar har detta perspektiv kommit med i bilden, så jag tackar för det.

        Mvh Johan

        Gilla

  2. Jag tänker att allt vi gör ska utgå från Gud, gör det inte det är det lätt att det blir i egen regi och kraft. Att fokusera på Gud är första steget/förutsättningen för att kunna leva genuint osjälviskt och efter Guds vilja. To know God and make him known, som Loren Cunningham brukar säga. Bra skrivet Julia!

    Gilla

  3. Hej Julia!
    Jag tycker att din text är provocerade. Hur kan du skriva om någon som ber om att få en parkeringsplats, när människor svälter i världen? Kanske bättre att dela med sig av den där brödlimpan, än att i första hand fokusera på sin egen relation till Gud?

    Annie Svensson

    Gilla

    1. Nu bryter jag in här lite från sidan, känner ej Julia men har ju läst texten, och tolkar det som att hon vill att hennes Gudsrelation ska vara ständigt pågående, även i vardagen, precis som hennes mormor, som ju beskrivs som givmild , tålmodig etc (Väldigt fint enligt mig att ha en sådan förebild i tron!). Utan den personliga relationen till Gud så har vi personligen ingenting, och vi kan inte nå ut med det bröd och vatten som Jesus talar om, till andra.

      Gilla

      1. Hej Annie! Tack för din kommentar, den får mig att tänka på fler plan än vad jag gjorde innan.
        Jag ska göra mitt bästa för att förklara hur jag menat!
        Min text handlar, i stora drag, om det att Jesus säger att vi inte ska hungra eller törsta, och att det inte kommer betyda att vi alltid har det bra. Det betyder att Han alltid kommer finnas där, nära och med armarna vidöppna för en nära relation med just mig, när eller om något jobbigt händer. Det är vad brödet symboliserar; Jesus i en personlig och omsorgsfull relation när vi behöver Honom. Att vi aldrig kommer behöva sakna eller hungra efter Honom.
        Brödet är alltså inte bröd i sin verkliga, konkreta form som man kan köpa på ett bageri. Vad jag förstår så menar du att jag borde dela med mig av sådant bröd till alla de människor som svälter i världen. Absolut, det borde jag och alla andra kristna göra. Men det är inte det brödet jag pratar om i min text.
        Men om du menar sådant bröd som jag pratar om i texten, och då menar att jag inte borde tänka så mycket på min egen gudsrelation utan mer på de som är andligt svältande så får du jättegärna läsa mitt svar på en tidigare kommentar här ovanför.
        Att jag fokuserar, jobbar på och hoppas på en god relation med Gud behöver inte betyda att jag bryr mig mindre om mina medmänniskor. Tvärtom; jag tror att ju närmre jag är Gud, desto mer kommer jag att efterlikna Honom i mitt sätt att vara. Det i sin tur kommer föra med sig ännu mer kärlek åt mina nästa. Som det står i Första Johannesbrevet 4:19: ”Vi älskar därför att Han först älskat oss. ” Därför borde vi först söka Hans kärlek för att sedan älska varandra.
        Du säger även att det är provocerande att jag tycker att det är bra att be till Gud om en parkeringsplats, när det finns människor som mår jättedåligt i världen. Jag förstår vad du menar, men min poäng är en annan.
        Exemplet med parkeringsplatsen är bara för att visa hur personlig min mormor är med Gud. Jag tog med det för att jag tycker att det visar så tydligt att Gud inte bara är en stor, ståtlig och allsmäktig Gud (även om Han självklart är det också) utan att Han faktiskt är nära våra hjärtan mitt i vardagen, Han sitter alltid i sätet bredvid.
        När jag diskuterade med mina vänner om detta sa en av dem: ”Man kan väl inte bara be till Gud om de stora sakerna i världen som svält och krig? Då blir Han ju inte lika personlig.”
        Jag tycker att det hon säger här är så sant. Ber vi bara om stora saker tror jag att Gud lätt kan kännas långt borta och nästan oåtkomlig. Och det är inte en sådan relation jag vill ha med Honom, utan snarare en relation där jag kan prata med Honom om allt, både smått OCH stort. För det är väl en av de bästa sakerna med Gud? Att Han inte bara hör en bön om dagen, utan alla.
        Jag hoppas att jag kunnat förklara och kanske räta ut några av frågetecknen, annars är det bara att fråga om något mer. Ha en fin dag!

        Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s