Varför transsexualitet och könsbehandling för barn väcker så starka känslor

Jag är född i mitten på 90-talet. Min generation, 90-talisterna, kallas tydligen för Generation ångest, för så många av oss är tyngda av psykisk ohälsa. Det har skrivits om tidigare på Hela Pingsten, men jag vill fokusera på att man de senaste åren sett ett snabbt växande antal ansökningar om könskorrigerande behandling. Det är främst unga med kvinnligt biologiskt kön som utgör den växande gruppen, rapporterade Uppdrag Granskning (UG) i början av april (här finns allt som sägs i programmet i text). Förmodligen del av generation ångest alltså. De har ofta flera andra psykiska diagnoser, vid sidan om sin könsdysfori. För er som inte är bekanta med könsdysfori är det alltså diagnosen för ”ett psykiskt lidande som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det kön personen tilldelats vid födseln”.

I UG-avsnittet visades att vården i flera fall utan omsvep har tagit barns upplevelser, föreställningar och beslut på så stort allvar att man bejakat dem omgående. Det visade sig vara ett rejält misstag, eftersom flera personer sedan har ångrat sin behandling med hormoner och kirurgiska ingrepp på bröst och könsorgan. Det framgår inte hur vanligt det är att det går så fort i transvårdens könsutredningar, men andra transpersoner vittnar om att deras och många andras utredningar varit väldigt noggranna.

Frågorna i programmet var dock vem som har ansvar för de misstag som görs och hur evidensbaserad transvården av dessa nya grupper är. Det framgick att de två personer som medverkade som hade “detransitionerat”, det vill säga ångrat sin övergång från biologisk kvinna till man, bar på mycket skam och frustration. Föräldrar till andra barn som fortfarande ville genomgå könsbehandling uttryckte oro och berättade om hur proceduren gått till. Programmet väckte starka känslor både hos transpersoner och andra, varav många är kritiska till dessa behandlingar. Kritiken mot UG baseras på att man menar att detta ökar transpersoners utsatthet genom att “misstänkliggöra” samtliga transpersoners identitet. UG och en av de detransitionerade svarar i sin tur med att deras berättelser också måste få höras.

Jag ser flera saker som gör hela diskussionen så svår och lättinfekterad.

Den första är att en kärnvärdering i vår kultur är att var en ska “lyssna till sitt hjärta”. Vi ska lyssna till våra känslor och bli respekterade när vi gör det. Utan tvekan ligger det mycket gott i detta: att varje person är värd att tas på allvar, bli lyssnad på och bemyndigas att fatta egna beslut.

Allt det är otroligt viktigt eftersom många har levt och fortfarande lever under förtryck. Under andra människors godtyckliga maktutövande. Frihet för pre-feministen och upplysningsfilosofen Mary Wollstonecraft var att få slippa detta. Hon kämpade utifrån egen erfarenhet för kvinnor och fattiga i 1700-talets England. Sedan dess har många feminister, medborgarrättskämpar och andra vunnit segrar med utgångspunkt i samma tankegångar: “Vi är också människor, också värda att tas på allvar! Lyssna på våra erfarenheter och ge oss makt över våra egna liv på samma villkor som alla andra!”

Än idag finns marginaliserade grupper som behöver bli lyssnade på och få sina upplevelser tagna på allvar. Enormt mycket lidande orsakas av att folk inte blir lyssnade på och tagna på allvar. Se bara på #metoo.

Den som försöker spela ner betydelsen av enskildas upplevelser riskerar alltså att försvara status quo i fråga om makt och privilegier. Ofta är ju privilegierades upplevelser underförstådda i språk och kultur, så när man förlöjligar eller tystar ner “upplevelser” blir det de upplevelser som sticker ut som förminskas. Alla som blivit utsatta för en härskarteknik vet något om hur smärtsamt detta är. Hela ens identitet kan kännas attackerad.

Inte konstigt då att människor med könsdysfori reagerar starkt på det som uppfattas som förminskande behandling. Den så grundläggande könsidentiteten känns misstänkliggjord. Dessutom mot bakgrund av att det skett och sker många hemska kränkningar av och attacker mot transpersoner.

Så det finns goda skäl till att vi i vår kultur idag sätter individens upplevelse, och tolkning av den, som högsta moraliska vägvisare. Över allt annat ska du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet (Ords 4:23). Men mår vi alltid bra av detta? För många känns det nog som en konstig fråga. Svaret ges ju bara vi förstår vad det innebär att “lyssna till sitt hjärta” och att “må bra”. Eller är det verkligen så enkelt?

Uppenbarligen finns exempel på fall då man inte har sett någon poäng med vidare utvärdering av tonåringarna med könsdysfori. Det sågs som överordnat allt annat att bekräfta och uppmuntra. Barnets ord vägde inte bara tungt, det var det enda som vägde något. Man behövde ingen annan måttstock och rättesnöre. Och ändå blev det i slutändan fel.

Förutom upplevelser berör detta också föräldrars makt över sina barn. När min mormor växte upp fick hon höra av sin pappa att “din vilja sitter i trädtoppen”. Så mycket för barnperspektiv. Idag är barns rättigheter på ett helt annat sätt vägledande i Sverige, utan att för den sakens skull påstå att allt är bra (barn blir t.ex fortfarande utvisade till krig). Men ibland verkar man ha hamnat i diket att all vägledning och begränsning av barnets frihet är dåligt föräldraskap. Kärlekslöst. Vissa föräldrar anmäler lärare som fysiskt lyfter ut deras bråkiga barn ur klassrum, istället för att låta barnet lära sig konsekvenserna av dåligt beteende. Jag förstår att detta retar gallfeber på äldre generationer. 

Förstå mig rätt. Det ÄR viktigt att ta barns upplevelser och vilja på allvar. Givetvis. Jag är glad att vi idag inte har den kultur som min mormor växte upp i. Men barns TOLKNINGAR av sina upplevelser, och de beslut de baserar på dessa är inte alltid korrekta och kloka. Tonåringar har delar av hjärnan som inte är helt utvecklade än, vilket försvårar beslutsfattande och ökar risktagande. De kan dessutom fastna för vissa abstrakta idéer när de vinner förmåga att förstå dem och fästa väldigt starka känslor kring idéerna. Såsom en viss förklaringsmodell till varför de mår dåligt och inte är bekväma med hur andra behandlar dem.

Också Wollstonecraft var medveten om att en maktrelation mellan exempelvis en klok förälder och ett barn inte är av ondo. Barnet lever inte i ofrihet bara för att hen är begränsad av sin förälder.

Det här gäller dock inte bara barn. Vuxna med hallucinationer, borderline, missbruksproblematik och en rad andra tillstånd har också svårt att göra goda bedömning och fatta kloka beslut. Det gör inte deras lidanden eller problem mindre allvarliga eller falska, så vi andra ska givetvis lyssna in och känna med dem. Men det betyder inte att vi litar på deras förmåga att klara sig själva. Jag tror samma logik är rimlig gentemot en person, särskilt en tonåring, med könsdysfori. 

Förmodligen hamnar alla någon gång i ett sånt tillstånd då vi är beroende av andras vägledning. Vårt hjärta kan bedra oss med märkliga känslor och föreställningar (Jer 17:9). Jag har haft perioder då jag upphöjt mig själv till skyarna av stolthet, andra gånger har jag vältrat mig i skam och betraktat mig som hopplöst korkad eller syndig. Båda gångerna har jag format felaktiga självbilder, baserat på en viss upplevelse. Utan kloka personer i min familj och bland goda vänner skulle jag haft svårt att tänka om. Det har besparat mig mycket ångest. Alla de gånger jag misslyckats skulle annars bundit mig i skam, antingen för att just mitt hjärta inte leder mig rätt eller för att jag inte klarat av att lyssna – dvs att korrekt tolka – mina nyckfulla känslor.

I den dubbla insikten om att våra känslor är på riktigt och viktiga men samtidigt kan bedra eller vara svårtolkade finns befrielse. Vi behöver varandra för att urskilja korrekta upplevelser från illusioner. Och vi behöver Guds uppenbarelse genom Anden och bibeln för att kunna vara helt säkra. För hur vet vi annars vem mer som lever med illusioner?

 

 

– Jag hoppas att du som läser känner att jag försökt närma mig detta med respekt. Men om jag kommit till korta vill jag rekommendera denna video. –

Kategorier:

12 kommentarer

  1. Låt säga att vården gjort alla tänkbara utredningar och vidtagit alla rimliga försiktighetsåtgärder, anser du i så fall att en könskorrigerande åtgärd är helt i sin ordning? Eller är det så att du i själva verket anser att könskorrigering är fel under ALLA omständigheter därför att Gud skapat oss till man och kvinna?

    Gilla

    1. Hej Johan! Låt mig flika in. Som Jacob påpekar är transpersoner en utsatt och ifrågasatt grupp som ofta mår väldigt dålig, självmordsstatistiken är skrämmande hög. Vi vet att behandlingen ofta funkar, så av rent pragmatiska och barmhärtighetsbaserade skäl tycker åtminstone jag att det är motiverat om alla försiktighetsåtgärder som du säger är vidtagna. Sen kan jag tycka att det finns en problematik med all form av dyr vård som detta är då det är ett västvärldsprivilegium, men det är en betydligt bredare diskussion.

      Dock är jag nyfiken hur du som ateist ställer dig till att bejaka detta. Många transpersoner idag har inte ett enda biologiskt spår av det kön de vill korrigera kroppen till, deras könsidentitet är helt mental. Retoriken som råder i Sverige är att den ändå är verklig och man ska inte ifrågasätta den. Går inte detta rakt emot naturalismen? Om inget övernaturligt finns och människor enbart är materia, hur i hela världen kan man tillhöra ett annat kön än det materiella? Hur tänker du?

      Allt gott!

      Gilla

    2. Jag tvekade inför att svara för jag tycker det inte är så lätt som att säga att de gör fel, även om jag tycker det är problematiskt med dessa behandlingar. Jag har förståelse för att vården gör dessa behandlingar och de har förmodligen räddat liv, genom att förhindra självmord, vilket då som Micael skriver kan rättfärdiga det av pragmatiska och barmhärtiga skäl. Samtidigt tror jag att helig Ande kan göra ett bättre jobb genom att ge människor en hel självbild och full befrielse från ohälsa, där kroppen och det mentala stämmer överens. Det är Sonjas berättelse ett exempel på: http://www.hejsonja.se/2018/03/26/konsforvirring-uppfostran-och-hur-jag-hittade-hem-min-egna-kropp/ Skulle man senare få en uppenbarelse om sin identitet och helande, efter att man genomgått medicinsk behandling så riskerar man ju att ångra sig i sin nya kropp. Det tillståndet lär dock, tänker jag, vara mindre jobbigt än det tidigare, eftersom man nu ändå har en trygghet som Guds barn.

      Men det är ju för det första tyvärr inte alla människor som får höra om Andens kraft och får möjlighet att ta emot den, och för det andra finns det folk som har fått bön för sitt tillstånd och ändå inte upplevt befrielse. Så det är vanskligt och komplext, och jag vill inte fördöma och hacka på transpersoner eller vänligt menande läkare. Hursomhelst gör själva möjligheten att det finns helande i Jesus från könsdysfori att vi kristna behöver frimodigt erbjuda bön och stötta transpersoner på de sätt vi kan!

      Sen undrar jag vad det rent konkret innebär att vidta alla tänkbara försiktighetsåtgärder?

      Gilla

      1. Eftersom du talar i termer av ”helande”, ”befrielse” och ”Guds barn” så undrar jag om det i din föreställningsvärld är Satan och hans demoner som är förklaringen? Om man inte är ”Guds barn” – vems barn är man då?

        Gilla

        1. Hej Johan, eftersom Bibeln benämner Satan bland mycket annat för ”lögnens Fader” (Joh 8:44) så tänker jag att Han har något slags finger med i detta, direkt eller indirekt. Ja du, barn av den här världen, av synden eller av Satan verkar Jesus kalla människor (8:38-44). Det kan förstås verka stötande och det betyder ju inte att man med hela ens väsen har sitt ursprung i ondskan själv – vi är ju alla skapade av Gud – men snarare att man lever mer eller mindre med hans tänkesätt, attityd, osv osv. Så jag tänker att man går från det till att bli Guds barn när man föds på nytt, vilket förstås är möjligt för alla.

          Gilla

          1. Satans barn? Du skriver i avslutningen på din artikel: ”Jag hoppas att du som läser känner att jag försökt närma mig detta med respekt.” Helt sanslöst.

            Gilla

              1. Nej. Menar du att det ska vara fritt fram att demonisera folk utifrån sina egna mentala föreställningar och sedan säga: ”Varför blir du upprörd, du tror ju inte ens på det där”? Är detta en ursäkt som ex rasister bör kunna använda?

                Gilla

                1. Hej igen Johan, jag har ansträngt mig för att förklara ovan vad jag menar men om du ändå vill kalla det jag sysslar med för demonisering så visst, varsågod. Gud älskar dig oavsett och Han längtar efter en relation med dig! Ha det gott!

                  Gilla

  2. Hej! Bra med ditt inpass och ditt ställningstagande, tack för det.

    Angående din fråga. Jag har inte kunskap nog att tvärsäkert ange orsakerna till att människor upplever fel biologiskt kön. Men vi kanske kan lämna den saken åt sidan och i stället prata om hur jag rent allmänt uppfattar världen. Du verkar tro att det utifrån min syn på världen inte är möjligt att prata om exempelvis mentala tillstånd så som verkliga. Jag har väldigt svårt att förstå varför du tror detta. En naturalistisk syn på världen innebär att världen inte innehåller något övernaturligt. Men självklart kan världen innehålla naturliga saker som har olika grad av komplexitet. En vattenmolekyl är ganska enkel. Många vattenmolekyler kan däremot uppvisa mycket komplexa mönster – exempelvis i en snöflinga. Om vi tar allt vatten på jorden kommer vi att hitta enormt komplexa mönster i form av havsströmmar, molnformationer, kretslopp och annat som vi benämner med mer eller mindre abstrakta begrepp. Detta är verkliga saker. Ett mentalt tillstånd är också ett verkligt tillstånd, även om orsakerna förmodligen är enormt komplexa. Jag vet inte om du kommer ihåg en diskussion vi hade för länge sedan om mänskliga rättigheter, där du påstod att jag inte kunde tro på dessa rättigheter eftersom jag inte trodde på övernaturliga saker. Jag uppfattade den gången att din värld bara har två nivåer: antingen de materiella sakerna som motsvaras av bestämda atomer och molekyler eller också de immateriella/övernaturliga sakerna som inte motsvaras av några bestämda atomer eller molekyler. Jag frågade då om exempelvis ”söndagsångest” eller ”det svenska domstolsväsendet” är övernaturliga fenomen, eftersom dessa inte tycks motsvaras av några bestämda atomer eller molekyler. Jag frågade också om temat i Beethovens nionde symfoni är övernaturligt, utifrån samma logik. Jag kan inte minnas att jag fick några svar från din sida. Jag tror inte det. Men du får gärna svara på dessa frågor nu. Om du menar att mentala tillstånd inte kan vara naturliga utan måste vara övernaturliga så undrar jag också om denna övernaturlighet är kopplad till en specifik övernaturlig källa. Om jag exempelvis känner mig uttråkad, är det då Gud som är orsaken till denna leda? Eller är det kanske Satan?

    (Problem med inloggningen, ber om ursäkt för eventuella dubbletter)

    Gilla

    1. Tack Sonja, verkligen läsvärd artikel och SÅ bra att vågar dela din berättelse. Förstår din oro inför att missförstås kring detta, jag tror ju också det är otroligt viktigt att ta människor på allvar och att motverka begränsande könsroller (som de du själv utsattes för som barn).

      Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s