Fattiga kommuner i ett av världens rikaste länder

Jag har flera gånger kommenterat hur bisarrt och tragiskt det är att många av invånarna i ett av världens rikaste länder, Sverige, går runt och tror att deras land i själva verket är fattigt. Denna övertygelse gör att man anger ekonomiska skäl som anledningen till att Sverige inte ska ta emot särskilt många flyktingar, vi ”saknar kapacitet” och det blir ”systemkollaps” om fler människor som flyr krig och förföljelse kommer hit.

När Moderaterna nyligen annonserade sin önskan om att sätta en gräns för asylmottagandet på ca 5000-8000 personer per år – en tiotusendel av världens flyktingar – var det med ”kostnader” och ”integrationsproblem” man motiverade det med. Hela idén med ett förutbestämt mål eller tak för asylmottagningen går emot asylrätten eftersom den ska avgöras av individuell asylprövning. Men enligt M, SD och andra som vill göra en av världens tuffaste asylpolitiska ramverk ännu strängare är det det som krävs – för vi har inte råd att vara generösa.

Det jag återkommande har påpekat är hur detta leder till att världens fattiga länder, som redan idag tar emot 84 procent av världens flyktingar, kommer behöva ta emot ännu fler. Skulle Tchad, Kongo, Pakistan och Jordanien ha mer resurser för mottagning, integration, vård, skola och arbetsmarknadsinsatser än världens rikaste länder?

Nej, det som händer här är att länder som har kapacitet och resurser att hjälpa flyktingar, såsom Sverige, flyr sitt ansvar och tvingar fattiga länder att ta hand om krisen själva. Och detta problem kommer bara öka i och med de hundratals miljoner klimatflyktingar som vi tyvärr behöver förvänta oss de kommande decennierna.

Jag brukar fråga dem som hävdar att Sverige saknar kapacitet att ta emot fler flyktingar vilka länder i Afrika, Asien och Latinamerika som har större kapacitet än oss, och även om några exempel skulle kunna ges i synnerhet i Asien (Qatar och Singapore till exempel) möts jag alltid av antingen öronbedövande tystnad eller öronbedövande ilska. Många uppmanar mig att köra upp min fakta och statistik någonstans och titta på hur verkligheten ser ut – det är ju bara att åka ut till kommunerna och se hur de går på knäna!

Precis denna anekdotisk-apokalyptiska inställning till Sveriges ekonomi förstärks bland annat av Uppdrags gransknings senaste reportage ”Larmet från Filipstad” som visar hur den värmländska kommunen inte fått tillräckligt med statligt stöd för att integrera de 700 flyktingar som de tagit emot, vilket leder till ett kraftigt underskott i samband med att inrikes födda flyttar därifrån och att äldreomsorgen kostar så mycket.

UG är i vanlig ordning onyanserade och alarmistiska för att locka tittare, bilden nyanseras av Alex Voronov i Eskilstunakuriren. ”Flyktingpastorn” Bengt Sjöberg som i många år suttit med i Filipstads kommunfullmäktige för KD säger till Dagen att krisbudgetar är inget nytt för kommunen och att det är tragiskt hur UG:s dokumentär används som argument mot att ta emot flyktingar.

Faktum är att det inte bara är tragiskt, utan rent krasst irrationellt. Huruvida Sverige är ett av världens rikaste länder råder det ingen debatt om bland vare sig ekonomer, statsvetare eller utvecklingsvetare som jag själv, det är en sanning alltför uppenbar för att kunna ifrågasättas. Utgör då existensen av fattiga kommuner inom detta rika land argument för att Sverige ”går på knäna” eller ”inte kan” ta emot fler flyktingar?

Naturligtvis inte, det finns ju även rika kommuner. Och dessa har många gånger vägrat att ta emot flyktingar, något som nyligen har förändrats genom en lagändring. Fallet Filipstad är i grund och botten en berättelse om ojämlikhet inom Sverige, snarare än om att ett land som spenderar 80 miljarder kronor på julhandel egentligen är ett u-land med systemkollaps.

Filipstad beskrivs som en kommun där integrationen har misslyckats. Det är inte konstigt, för även om integration har en viktig social aspekt där många kristna församlingar gör underverk, så kostar det också pengar – i synnerhet vad gäller utbildning och arbetsmarknadsinstatser. När avbefolkningskommuner inte får tillräckligt från staten för att finansiera det får vi onekligen problem.

Integrationen har också förvärrats av den stränga migrationslag Sverige införde 2016. Ja, du läste rätt. Trots att Moderaterna hänvisar till ”integrationsproblem” som anledning till sin ”strama” migrationspolitik med tillfälliga uppehållstillstånd, stränga krav på familjeåterförening, med mera är det just ”integrationsproblem” som deras politik kommer orsaka. Den överväldigande majoriteten remissinstanser varnade kraftfullt 2016 för att sådana saker förvärrar integrationen: det är svårt att fokusera på studier eller jobb när du oroar dig för att närsomhelst kunna bli utvisad, eller när du inte får träffa din fru eller dina barn.

Här ser vi alltså främlingsfientlighetens onda cirkel: sträng migrationspolitik leder till sämre integration som används som skäl för ännu strängare migrationspolitik.

Tänk om vi istället skulle vilja behandla flyktingar som vi själva vill bli behandlade och sluta bete oss som att vi i vårt rika, priviligierade land är utsatta och fattiga?