Ödmjukhet mot våra syskon

I höstas höll min underbara fästmö Julia Landin ett bibelstudium i vår husförsamling om Ödmjukhet mot våra syskon som var för bra för att inte dela med sig av här på Hela Pingsten. Hon satte även följande underrubriker:

-Att stödja andra i deras kallelse
-Att lägga undan vår stolthet
-Att arbeta tillsammans, inte i konkurrens.
-Att själv bli mindre, ödmjuka sig

Så här kommer det (direkt från hennes anteckningar):

---

I Galaterbrevet 2:8-9 skriver Paulus:

Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel för de omskurna har också gett mig kraft att vara det för hedningarna. Och när Jakob, Kefas och Johannes, de som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen till gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna.

Här har vi ledare för den tidiga kyrkan. Och när Paulus kommer och hävdar att han är kallad att vara apostel för hedningarna är deras respons inte att fälla taggarna utåt och till varje pris försvara sin ställning. De gör precis tvärtom: “De förstod vilken nåd Paulus fått och räckte honom handen”.

Jag (Julia) vill också se till Johannes, evangeliet inte breven. Han skriver i 3:22-30:

Sedan gick Jesus med sina lärjungar till Judeen, och han var med dem där en tid och döpte. Även Johannes döpte, i Ainon nära Salim där det fanns gott om vatten, och folk kom dit och blev döpta. Johannes hade ännu inte blivit satt i fängelse. Då uppstod en diskussion om reningen mellan några av Johannes lärjungar och en jude. De gick till Johannes och sade: ”Rabbi, han som var med dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om – nu döper han, och alla går till honom!” Johannes svarade: ”En människa kan inte ta sig något utan att det ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias, jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän står där och lyssnar till honom, och han gläder sig över brudgummens röst. Den glädjen är nu min helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre.

Här fastnar jag framförallt för: “En människa kan inte ta sig något utan att det ges henne från himlen.” Att det uppdrag Johannes fick och det uppdrag vi fått, vår personliga kallelse, står vi i genom nåd. Likt det vi läste i Galaterbrevet: “När de såg vilken nåd Paulus fått räckte de honom handen.”

Jag tror att det är ett sunt sätt att se på vårt uppdrag. Att det är en nåd som vi har fått. Och att vår berömmelse ligger inte i vårt uppdrag utan “Jag vill aldrig någonsin berömma mig av något annat än vår Herre Jesus Kristus” (Gal 6:14).

Jag tror också att det är en viktig grund när vi tittar längre fram i texten (i Johannes 3). Vers 28: “Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias, jag är sänd framför honom.”

Även vi kan vara sända framför någon annan. Att vara den som planterar. Och kanske får vi då aldrig se frukten, aldrig skörda frukten. Och vi får kanske aldrig ta del av den beundran och berömmelse som den som går efter oss får, som förmodligen blir sedd som någon som verkligen bär frukt. Men då får vi stå i att vi har slutfört vårt uppdrag som vi fick i nåd och säga som Johannes:
“Han måste blir större och jag mindre.”