En reporter frågade för inte så länge sedan en minister om vi kan få tydliga instruktioner från regeringen hur vi ska göra med 50-årskalas och syjuntor i coronakrisen.
I Sverige är vi vana vid att sitta i statens knä. Vår mäktiga, välfärdsskapande stat är den vi litar på i vått och torrt och som vi ofta vill ska tala om för oss hur vi ska agera.
Martin Luther sa att det vi förtröstar mest på är vår gud. För många sekulära svenskar är det förmodligen mamma staten.
Jag tillhör dem som tycker att vi ska lyssna på regeringens och Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Men jag inbillar mig inte att de är felfria och att jag inte kan ta självständiga beslut oberoende av dem.
Lars Gunther påpekade för mig i senaste avsnittet av podden Jesusfolket att ironiskt nog kännetecknas många av dem som ivrigt kritiserar myndigheterna för att ta fel beslut eller agera för långsamt av samma infantila förväntan på statens gudomlighet.
Det är för att den illusionen har brutits som man blir så arg. Och lösningen man ser framför sig är en strängare, handlingskraftigare stat som fortfarande ska göra allt jobb. Pappa staten.
I avsnittet talar vi även om coronaviruset från Guds perspektiv! Är det ett straff, en välsignelse eller en lärdom? Är det en demonisk attack? Lars Gunther föreslår något förvånande att det är allt ovanstående, fast inte som vi ofta tänker det.
Läs mer:
Johannes Widlund om hur COVID-19 uppenbarar möjligheter för miljön.
De fem värsta kristna responserna till coronaviruset.
Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst poddar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook! Om du vill att vi ska komma och prata i din församling, bjud in oss!
Hela Pingsten 