Den absoluta majoriteten bibelforskare och historiker är eniga om att lärjungarna inte hittade på uppståndelsen. Deras förkunnelse ledde till att de förföljdes, torterades och dödades. Att de skulle ha stått fast vid något som de själva vet är en lögn när det får sådana konsekvenser är en absurd tanke.
Därtill har exegeten N.T. Wright har skrivit omfattande om att en uppståndelse till evigt liv före den yttersta dagen inte ens var en del av den judiska idévärlden (The Resurrection of the Son of God, s. 686). Att ”lösa” problemet med en korsfäst Messias genom att säga att han uppstod före alla andra är på sätt och vis lika ad hoc för dåtidens judar som att de skulle säga att utomjordingar hade tagit honom.
Därför menar de allra flesta bibelforskare och historiker som inte tror att en mirakulös uppståndelse skedde att lärjungarna måste ha hallicunerat. De såg Jesus vid liv, men inte för att han var vid liv utan för att det var en hallucination.
Läkaren Joseph Bergeron påpekar i denna intervju med Cameron Bertuzzi (rekommenderar hans Youtubekanal!) att nästan inga av de historiker som förespråkar teorin är medicinskt tränade. Och det är ganska uppenbart eftersom de behandlar masshallucination som om det vore något normalt eller logiskt.
Hallucinationer är symtom på specifik psykisk ohälsa såsom schizofreni, eller resultatet av droger. Det är inte något som kreti och pleti upplever när man saknar någon – i synnerhet inte hallucinationer som involverar flera sinnen samtidigt. Visuella hallucinationer är långt ifrån de vanligaste, och att de kombineras med att man dessutom hör något som inte finns är extremt ovanligt. Lägg därtill att flera personer samtidigt hör och ser exakt samma sak, och vi har något som är så ofattbart osannolikt att en mirakulös uppståndelse är minst lika trolig.
En vän som är ateist hänvisade till denna artikel i Scientific American som stöd för övertygelsen att hallucinationer är vanliga bland människor som sörjer. Den hänvisar bland annat till en svensk studie: ”One study, by the researcher Agneta Grimby at the University of Goteborg, found that over 80 percent of elderly people experience hallucinations associated with their dead partner one month after bereavement”. Artikeln säger också: ”As a society we tend to associate hallucinations with things like drugs and mental illness, but we now know that hallucinations are common in sober healthy people and that they are more likely during times of stress.”
Artikeln är inte direkt ortodox när det kommer till hallucinationsforskning, och den är rätt öppen med att det knappt finns några data för grief hallucinations: ”And there, our knowledge ends. Despite the fact that hallucinations are one of the most common reactions to loss, they have barely been investigated and we know little more about them.”
Artikeln tycks sammanblanda allt från att tro sig se ens döda katt i ögonvrån till att ha samtal med sina döda barn. Det är ett vitt spektrum, och de senare audiovisuella hallucinationerna är väldigt ovanliga (visuella hallucinationer generellt är ovanligare än känslohallucinationer, såsom när det känns som att någon tar på en).
Jag är ju inte medicinskt tränad, men pga hur detta relaterar till Jesu uppståndelse har jag försökt sätta in mig en del just i forskningen kring hallucinationer. Den inflytelserika artikeln ”Hallucinations: theoretical and clinical overview” av Asaad och Shapiro sammanfattar forskningen kring vad visuella hallucinationer beror på och lägger det i tre grupper: ”psychophysiologic (i.e., as a disturbance of brain structure), psychobiochemical (as a disturbance of neurotransmitters), and psychodynamic (as an emergence of the unconscious into consciousness).” Enbart sorg räcker inte för att åstadkomma det.
En annan artikel ”Visual Hallucinations: Differential Diagnosis and Treatment” av Teeple et al påpekar de hur risken för hallucinationer ökar med demens.
Soriano och Bajo beskriver i boken Hallucinations: Types, Stages and Treatments (redigerad av Meredith Payne) hallucinationer som oskiljaktiga från verkliga intryck och påpekar att hörselhallucinationer oftast beror på psykisk ohälsa och visuella hallucinationer oftast beror på droger (s. 80).
Armando D’Agostino et. al. skriver i sitt kapitel om ”non-pathological associations” i The Neuroscience of Visual Hallucinations (redigerad av Daniel Collerton):
”The prevalence of visual hallucinations after bereavement is higher in pathological conditions as when abnormal grief reactions, PTSDs, Charles Bonnet syndrome or reactive psychoses are also present.” (s. 76).
Och:
”Little is known about the extent to which reality testing is intact in the bereaved, how vivid and real visual experiences appear to be, if they are perceived as coming from the outside or from the inner space, and so on. Despite the paucity of data to date and the complexity of the problem, when a psychopathological classification is attempted, it is commonly accepted that grief hallucinations are pseudo-hallucinations.” (S. 82)
Pseudohallucinationer karaktäriseras av att den som har dem är medveten om att det som de ser inte finns på riktigt, medan verkliga hallucinationer är oskiljaktiga från den objektiva verkligheten. De räcker alltså inte för att göra lärjungarna övertygade om att Jesus hade uppstått. Det är inte särskilt tydligt huruvida Grimbys forskning utesluter pseudohallucinationer, inte eller framgår det om hon har uteslutit personer med demens eller andra neurologiska åkommor.
Så medan Grimbys forskning är intressant, är den tolkning som Scientific American gör av den och en handfull andra studier ganska långtgående med tanke på vad den generella uppfattningen om hallucinationer tycks vara bland forskare. Nå, teorier kan förstås ändras med tiden, men än så länge finns det inte så bra stöd för idén att vem som helst som saknar någon kan hallicunera fram den personen – om så vore fallet borde det ju rimligtvis vara något väldigt många av oss har erfarenhet av.
Men här kommer det stora bekymret för ickekristna historiker: även om det skulle vara väldigt vanligt med hallucinationer bland mentalt friska människor, så är det fortfarande orimligt osannolikt att flera människor ser samma sak samtidigt. Den tidigaste beskrivningen av uppståndelsen ges faktiskt inte i evangelierna utan i Första Korinthierbrevet:
”Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än, även om några har insomnat. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, som för ett ofullgånget foster.” (1 Kor 15:3-8)
Från allra första början är det kristna påståendet alltså att flera människor samtidigt ser Jesus vid liv – inklusive en grupp på 500. Den hallucination som behövs är därför en masshallucination – flera stycken dessutom. Problemet är bara att hallucinationer är individuella upplevelser, det är inte något i den objektiva verkligheten likt ett hologram. Det ska till en enorm slump att flera personer på samma plats samtidigt ser audiovisuella hallucinationer av samma person, till den grad att ingen lägger märker till att det bara sker i deras huvuden.
Så i grund och botten tror de allra flesta Jesusforskare på ett av två mirakler. Att uppståndelsen skedde, eller att extremt osannolika masshallucinationer skedde.
Vilket mirakel väljer du?
Läs mer om trovärdiga skäl att vara kristen i boken Dokumenterade mirakler.
Omslagsfoto av Armin Lotfi på Unsplash.
Hela Pingsten 