Hur många har du som verkligen känner dig? Förmodligen finns många, eller i alla fall några, omkring dig som du träffar ganska regelbundet. Men känner de dig, eller känner de bara en del av dig?
Alla som varit på läger med övernattning kan förmodligen vittna om en speciell känsla av gemenskap under tiden man delar tillsammans. Läger har betytt mycket för mig i min tro, och det har jag hört många andra berätta om också. Men varför? Vad är det som gör att vi tycks ha så mycket lättare att öppna oss för Gud bara för att vi råkar vara på en särskild plats med andra människor än de vi vanligtvis lever med?
Kanske har det att göra med att vi på läger tvingas visa upp en (mycket) större del av vår personlighet än vi tidigare delat med dessa människor. Vi blir mer hela i relation till varandra, åtminstone för en tid, eftersom vi helt enkelt delar både mer tid och annorlunda situationer och erfarenheter än förut.
Det här slog mig när jag läste den nystartade föreningen Valvs andra nyhetsbrev för ett par veckor sen. Joel Halldorf behandlade vad han kallar “en av de vanligaste existentiella åkommorna i vår tid”, nämligen känslan av splittring i våra liv. Den har sitt ursprung, menar han, i en modern specialiseringsfilosofi. Ju mer vi delar upp tillvaron och samhället i mindre och mindre tårtbitar, desto mer effektiva blir vi inom varje sådant område. Vänner har sin plats, familj en annan, hälsa en tredje, jobb och karriär en fjärde och så vidare. Dessutom lämnade 1600-talet efter sig en klar uppdelning mellan religion och politik. Med det färska 30-åriga kriget i åtanke tänkte man att dessa behövde hållas åtskilda för att freden skulle bli bevarad. Följaktligen blev även religion separerad från en stor del av övriga livet, något som fått allvarliga konsekvenser. Men vi kommer tillbaka till det.
I ett samtal med en god vän nyligen kom han och jag in på Joel Halldorf och Olof Edsinger, tidningen Dagen och Världen Idag. Han sa att han föredrog Edsinger/Världen Idag, eftersom han uppfattade dem som tydligare än Halldorf/Dagen. Halldorf själv sa i Läsarpoddens 50:e avsnitt att kristna ibland kan vara snåla mot varandra när det gäller hur man kommunicerar i tal och skrift. Den som har ett anslag där man riktar sig dialogiskt och inbjudande till människor i allmänhet i sin samtid blir kritiserad just för att vara otydlig. Just detta har jag sett riktas mot Halldorf även från andra, typ: varför talar karln inte mer om Jesus och evangeliet? Jag har själv ibland funderat över om vi inte sviker vårt uppdrag om vi inte predikar evangelium i tid och otid (kanske vare sig människor lyssnar eller ej).
Så föll bitarna på plats: nu förstår jag bättre varför vi ser så få familjeomvändelser i vår tid. I en fin Dagen-intervju med ledarskribenten Elisabet Sandlund fastnade jag för en detalj. Sandlund berättar hur hon kom till tro under dotterns konfirmationsgudstjänst, och hur den gemensamma tron sedan bundit dem båda samman. Men inget nämns om huruvida övriga familjemedlemmar också omvänt sig. Utan att vilja spekulera alltför mycket drog jag slutsatsen att de kanske inte gjort det. Nu är varje familj och person unik, och jag vill inte påstå att den här familjen är ett typexempel. Men det som slog mig var hur ovanligt (och fantastiskt underbart!) det faktiskt skulle vara om hela familjen följde med. Hur ofta händer sånt i Sverige idag, bland den vita majoritetsbefolkningen?
När jag gick lärjungaskola hos rörelsen The Last Reformation handlade rörde sig väldigt mycket om evangelisation. Man betonade Jesu ord om att söka en fridens person, och stanna hos den för att hela de sjuka och predika evangelium. Fridens person tolkades som en person som var öppen för evangelium, och som dessutom kunde öppna dörrar för att även andra skulle bli frälsta. I Apostlagärningarna ser vi exempel på detta i både Cornelius (kap 10) och Lydia (kap 16), vars hela hus tar emot Herren. Jag fick intrycket utifrån andras vittnesbörd att det går att hitta fridens personer lite överallt, bara man går ut på gatan och börjar prata med folk. Åh, vad härligt det vore tänkte jag, det vill jag vara med om!
Men riktigt så enkelt var det inte alltid, upplevde jag sen, hur mycket jag än bad och längtade efter det. Och även om det finns ett stort mått av oberäknelighet när vi har med Gud att göra så tänker jag ändå att det går att ana vissa samband. Förutom det faktum att jag själv evangeliserat mycket ensam bör det ha att göra med att svensken i allmänhet lever som en isolerad ö. De flesta personer jag kan minnas som fungerat som någon sorts fridens personer i ovanstående bemärkelse i Sverige har haft invandrarbakgrund. Och mitt intryck är att jag inte är ensam om sådana erfarenheter. Jag tror fortfarande att vi ska söka fridens personer, men problemet är att de i dagens Sverige dels kanske är relativt få, men framförallt att de sällan har dörrar till så många andras hjärtan. Man delar helt enkelt så lite av liv, identitet och världsbild att den enes omvändelse inte längre räcker till för att den andre ska drabbas av förändringen.
Men även om man drabbas av förändringen så räcker det kanske inte till för att knuffa fram en fram till ett livsavgörande omvändelsebeslut. Detta eftersom man har så svårt att ens relatera till det andliga. Det har ju, som Halldorf skriver, gått från ett ”sammanhållande kitt” för hela tillvaron till något perifert och exotiskt.
Jämfört med tidigare är det här rätt radikalt. Halldorf skriver:
”[I] traditionella samhällen var religionen det som höll samman livet. Detta syns redan i ordet ”religion” som betyder just ”det som binder samman”. Religionens uppgift var att förena delarna till en helhet. Det gjorde den genom att man hade ritualer och böner för allt från sådd och skörd till barnafödsel och måltider.”
Det här är varför sådana som Joel Halldorf behövs. Deras arbete banar väg för evangelium genom att förändra hela samhällskulturen. Genom föreningen Valv vill han och flera andra “normalisera det andliga samtalet”. Helt enkelt verka för att Gud ånyo ska få genomsyra alla områden i samhället.
En annan med liknande strävan är Gerhard Bley, avgående vd på företaget Kavli, som nu tillsammans med Olle och Fotíni Carlsson startat rörelsen Kontempel. Även de verkar uppfattas som flummiga, men själva säger de att de hoppas vara en mötesplats för sökare och en brygga till tro och församlingsliv, med ett helhetsperspektiv på människors behov. I sammanhanget är det också värt att nämna just Brobygge ”-nätverk och mötesplats för andlig längtan, befriande dialog och rimligare liv”.
I en debattartikel i Aftonbladet skrev Bley och Olle Carlsson att “utvecklingen under industrialiseringen helt har struntat i det inre perspektivet i en människas liv. Den andliga, inre, existentiella dimensionen sågs som flummeri som lätt kunde offras på välfärdssamhällets altare.” Men nu ser vi konsekvenserna av detta i form av skenande ensamhet och såväl psykisk som existentiell ohälsa.
Svensken är trasig, både i själen, identiteten och relationerna. I den situationen tror jag vi alla – inte minst vi som ivrar för evangelisation – gör rätt i att välsigna den som verkar för helande och helgande. Vare sig deras språk är format för gatuevangelisation eller kulturreformation.
Ty ”den ene sår, den andre vattnar, men Gud ger skörden”.
Bilden är ett montage utifrån en bild från Workshop of Lucas Cranach the Elder, Public domain, via Wikimedia Commons, samt från Halldorfs sida på Academia.
Hela Pingsten 
Halldorf och Dagen otydliga? Jag tror de menar att Halldorf och Dagen inte stämmer med deras egen högerprofilerade politiska ståndpunkt. Det kan inte ha med den kristna bekännelsen att göra. Och som Halldorf sa i ett samtal med Ann Heberlein har de som pläderar mot invandring och för att vi ska strunta i miljön en teologisk uppförsbacke. Det är alltså inte en fråga om ”tydlighet” utan att ViD är tydligt mot vissa urgamla kristna principer som Dagen och Halldorf tydligt är för.
GillaGilla
För åtminstone en del ligger det nog sådana inställningar du beskriver bakom skepticismen mot Halldorf och Dagen, men jag tror också det handlar om sättet Dagen och Halldorf mer allmänt relaterar till icke-kristna, feminism, islam, katolicism och annat som folk ogillar.
GillaGilla
Att älska sina fiender är också en kristen ståndpunkt, dessutom katolicism? Dessa som hatar andra kristna är verkligen på villovägar; ”Jag är ingen hand alltså hör jag inte till kroppen.” är ingen kristen praktik. Paulus menade att ironisera över sekterism inte befalla oss att vara sådana. Deras läsförståelse är verkligen skral.
Jag hoppas ”folk” inte är representativa för kristna i allmänhet. Alla jag känner som har en jättetydlig kristen bekännelse anser att vi ska följa Jesus i allt, även gentemot kvinnor, barn, främlingar och fattiga- och kristna som är med i andra samfund än det just de själva råkade växa upp i. För mig låter detta som en beskrivning av sekteristiska heretiker. Jehovas Vittnen verkar vara en perfekt sammanslutning för dem.
GillaGilla
Jag hoppas inte heller dessa ståndpunkter är representativa för kristna i allmänhet, och det tror jag inte heller. Jag tror att en majoritet av alla bekännande kristna i Sverige håller med oss om det mesta av detta, och att Halldorfs och Dagens ståndpunkter i allmänhet inte anses så kontroversiella. Men det finns tragiskt nog helt klart en grupp, oklart hur stor, av kristna med sekteristiska, antifeministiska och främlingsfientliga tendenser.
GillaGillad av 1 person
””[I] traditionella samhällen var religionen det som höll samman livet. Detta syns redan i ordet ”religion” som betyder just ”det som binder samman”. Religionens uppgift var att förena delarna till en helhet. Det gjorde den genom att man hade ritualer och böner för allt från sådd och skörd till barnafödsel och måltider.””
När Jesus sett till de kristna församlingarna i Asien under Johannes ålderdom lät Jesus Johannes meddela församlingarna vad som var bra att behålla och vad som var dåligt och skulle bort. Läser man kapitel 2 och 3 i uppenbarelseboken så är den genomgående tråden att vända om till kärleken till Gud, Guds ord och Guds sanning. Att vända om till det man tidigare sett och hört om Guds vittnesbörd. Vi får notera att det redan under Johannes tid fanns det som möjliggjorde ett friskt församlingsliv. Vi kan även notera att det redan då var villfarelser i församlingarna som Jesus varnade för.
När Johannes fick ta emot Jesu bedömning av de sju församlingarna skrev Johannes ned alltsammans och sammanfattade det hela med ” Jag, er broder Johannes som i Jesus delar lidandet och riket och uthålligheten med er, hade kommit till ön som kallas Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull.” (Upp 1:9). Det finns en uthållighet att be om. Det är för Guds ords skull och Jesu vittnesbörds skull vi predikar.
” Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå.” (Matt 24:25).
En sak som är det bästa med tron på Gud är att han alltid känner var och en trots att vi inte känner varandra.. Vi binds samman genom Honom. Och det gemensamma arbetet går ut på:
3 Joh 1:7-8 ”Det är ju för Namnets skull de har gått ut, och de tar inte emot något från hedningarna. Därför är det vår plikt att stödja sådana, så att vi arbetar tillsammans för sanningen.”
Tron har vi med oss. Sanningen får vi hela tiden söka i Guds ord.
GillaGillad av 1 person
Jag tänker också på Paulus tal på aeropagen i Athen, Ulrika:
”Han talade i synagogan till judarna och de gudfruktiga och på torget var dag till dem som uppehöll sig där. En del filosofer, både epikureer och stoiker, inlät sig då i diskussion med honom. Några sade: »Vad är det för visdomskorn den där har snappat upp? Vart vill han komma?« Och andra: »Han är tydligen en som vill införa främmande gudar.« Paulus predikade ju budskapet om Jesus och uppståndelsen. De tog honom med sig till areopagen och sade: »Kan vi få reda på vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är besynnerliga saker som du dukar upp för oss. Nu vill vi veta vad det är fråga om.« Athenarna liksom de främlingar som bodde i staden ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen.
Paulus steg fram inför areopagen och sade: »Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.«När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade: »Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång.« Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro, bland dem Dionysios, som var medlem av areopagen, och en kvinna vid namn Damaris och några till.”
Jag tror Valv kan fungera precis så här och ber så klart för att det ska bli så.
GillaGilla
Stort tack Alma-Lena för värdefull respons. Intressant hur det såg ut i den historiska miljön kring Paulus och åhörarna också.
Jag ser problem med föreningen valvs budskap. I den länk som finns ovan till föreningen står även följande: ”Vi måste öva oss och hjälpa varandra att se hur tillvarons andliga dimension kan integreras i samhällsliv, arbetsliv, företagande, politik och så vidare.”
Jag frågar mej vad man menar med ”vi”. I det tidigare citatet i min tidigare kommentar är jag även bekymrad över vad man avser med att traditioner ska hålla oss samman.
Som du citerade Alma-Lena så är det egentligen så här ” Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till…” Apg 17:28 intygar detta.
Vi lever i ett sekulärt land där religionsfrihet råder. Vi får leva med Jesus i våra hem, i församlingar och även evangelisera på gator och torg. Medan grannen har rätt att tro vad den vill. Det är så det är och så det fungerar i ett demokratiskt fritt samhälle.
Den andliga dimensionen ser jag kommer in där var och en åkallar Herren och får del av Den Helige Andes ledning och gemenskap. Ensam i bönevrån, tillsammans två eller tre, eller vid församlingsmöten.
Min uppfattning är att föreningen valv vill återgå till något av mer religiös och kulturell karaktär som inte har med Jesus i centrum att göra. Ur svenskt perspektiv kanske jag tänker mer på hur romersk katolska kyrkan införde traditioner och en kultur som genomsyrar samhället. Idag genom svenska kyrkan där många exempelvis döps och konfirmeras utan att egentligen tro. Eller som i USA där man ska rabbla i tungor eller falla i trans för att bevisas andlig. När man ser på kyrkliga traditioner i öst kan man upptäcka kyrkor där katoliker och muslimer delar på byggnaden eftersom båda tillber Maria o.s.v. Detta visar ytterligare problematiken med att enas kring en religion vilket valv vill?
Det är givetvis mycket gott att tro det bästa och be för föreningar som vill samtala om andliga ting.
Personligen är jag kritisk och skeptisk till fokus på traditioner (och till nyandligheter) samt att få med alla på ett gemensamt tåg just för att ett sådant tåg inte finns i samhället. Mycket gärna får gemensamt tåg finnas i den kristna församlingen där den Helige Ande styr med Jesu ord som karta. Som kristna samlas vi kring Gud. Varsomhelst. I Honom har vi gemenskapen som håller oss samman.
Som levande i den här välden hoppas jag att 8 politiska partier blir färre där de partier som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter får konkurrera om den politiska makten.
GillaGilla