Kyrkoledarna som menade att kvinnor är dumma i huvudet

Det finns fortfarande en hel del kristna som motsätter sig kvinnliga präster och pastorer – framför allt unga män som lyssnar på amerikanska predikanter på Youtube har i allt större utsträckning börjat argumentera för detta. De menar sig ofta stå för en ”traditionell” kristen position, något kristna ledare har förkunnat i hundratals år.

Men med undantag för några få extremister har dagens motståndare mot kvinnligt ledarskap en helt annan bibeltolkning än den som vanligtvis har använts genom historien. Jag skrev om detta för några år sedan och vill än en gång belysa det.

Genom kyrkohistorien har det alltid funnits kristna som bejakar kvinnligt ledarskap, men från 200-talet och framåt blev den vanligaste synen att präster och biskopar måste vara män. Varför? Jo, för att alltfler kristna män anammade Aristoteles syn att kvinnan är en defekt man som är en mentalt svagare varelse och oförmögen att leda.

Kyrkofadern Origines skrev på 200-talet:

”Män ska inte sitta och lyssna till en kvinna… även om hon säger beundransvärda saker, eller till och med heliga saker, spelar det ingen roll eftersom det kommer från en kvinnas mun.” (Fragm. 1 Kor).

Augustinus som verkade på 400-talet höll med:

”kvinnan gavs till mannen, kvinnan som har låg intelligens och som kanske lever mer i enlighet med det underlägsna köttets begär än enligt det överlägsna förnuftet… Är detta varför aposteln Paulus inte tillskriver Guds avbild till henne?” (Gen. Lit. 11.42).

Den medeltida teologen Thomas Aquino gav en liknande bild, han menade att ”kvinnan har enligt naturen mindre styrka och värdighet än en man”, samt spekulerade i att:

”en kvinna är bristfälligt och oavsiktligt orsakad, för spermans aktiva kraft försöker alltid skapa något som helt liknar sig självt, något manligt” (Summa 1.92.1).

Även Martin Luther delade övertygelsen att kvinnor var korkade:

”Ty kvinnan verkar vara en varelse något olikt en man, i att hon har annorlunda lemmar, en annan form och ett svagare intellekt än mannen… För liksom solen är härligare än månen, även om månen är en högst härlig himlakropp, så är kvinnan ett vackert verk av Gud men inte av samma höga härlighet som den manliga varelsen har.” (Gen. 2.5.27).

Den ”traditionella” synen på att kvinnor inte ska vara präster eller pastorer som tyvärr dominerade länge i kyrkohistorien är alltså inte att kvinnor inte SKA leda, utan att de inte KAN leda. Vilket är uppenbart helt fel och ett resultat av inflytandet av grekisk filosofi.

Att betrakta kvinnor som mentalt handikappade ger ett förnuftigt skäl till att förbjuda dem från ledarpositioner. Om de inte har samma intellektuella kapacitet som män vore det snarast grymt gentemot dem att försätta dem i positioner där intellektuell kapacitet behövs.

Problemet är förstås att det inte stämmer – kvinnor är minst lika kapabla som män att leda både i kyrkan och i samhället i övrigt. Vi ser dessutom redan i Nya Testamentet hur kvinnor betraktas som kompetenta, rationella och mentalt jämlika med män. Marta och Maria, Magdalena, Priscilla, Foibe och Junia är några exempel. Idén att kvinnor skulle vara inkompetenta är något kristna ledare senare hittar på, med inspiration från aristotelisk filosofi, för att rationalisera övertygelsen att Paulus ord om att kvinnor inte ska undervisa är eviga och universella.

Under 1900-talet blev denna ”klassiska” position ohållbar när det för alla blev uppenbart att kvinnor har samma intelligens och ledarskapsförmåga som män. Under 1970-talet utvecklades därför en ny teologi fram, komplementarianismen, som lärde att män och kvinnor är lika i värde och förmågor men har olika ”roller”. Det är alltså möjligt för kvinnor att leda i kyrkan, men de ska ändå inte göra det för det är inte Guds vilja och skapelseordning.

Komplementarianismen har närmast fullständigt tagit över den roll som inkompetensteologin hade för att motivera exklusivt manligt ledarskap. Men genom att betrakta kvinnor som kompetenta har man uppoffrat rationaliteten i att förbjuda dem att undervisa. Om kvinnor kan leda Guds församling lika bra som män, vad gör att han inte vill det?

Svaret som ges är ofta saker som ”Guds vägar är outgrundliga” och ”Vem är vi att ifrågasätta Gud?” Men det är att komma undan för lätt. Gud framstår som ganska irrationell om kvinnor bevisligen kan vara fantastiska kristna ledare – se bara på Marie Monsen eller Heidi Baker – men ska istället ersättas av mindre kompetenta män.

Dagens motståndare mot kvinnligt ledarskap betraktar tack och lov inte kvinnor som idioter, men frågan är hur de betraktar Gud?