I många år har jag haft en längtan efter enkelhet. Var jag än bott, eller vad jag än gjort, så har den funnits där. Under ytan. Som ett starkt begär efter att inte begära. Eller hur ska jag förklara det?

Ofta har jag känt som att mina ägodelar kväver mig. Att jag lever ett liv som är på låtsas. Att jag har en stor tyngd över mig som kräver kräver kräver. Kräver att jag handlar nytt, tillgodoser påhittade behov som trender skapar och hänger med i världens snabba svängar. Så sitter jag där med två förråd med grejer vi inte använder, lådor fulla av ägodelar som är helt överflödiga, mängder av halvtrasiga leksaker som bara slängs omkring och trampas på.

Ett dåligt samvete över att vara medskyldig till att förstöra vår jord bubblar alltid inom mig. Jag vill bara skrika ”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE!”, och fly ut i skogen, där det kanske är tyst. Där det luktar barr, mossa och jord.

Efter att fått en Gudstro har detta vuxit sig starkare. Det står väldigt tydligt att vi ska ställa oss utanför den här världens begär och lockelser. Vi ska inte leva för att tjäna pengar och samla saker på hög. De enda vi ska tjäna är Gud och varandra. Det enda vi ska samla är goda gärningar och kärlekshandlingar. För mig är en av de största kärlekshandlingarna att ta hand om vår jord. Varenda påse med plast och sopor jag slänger gör nästan fysiskt ont och jag ber ofta Gud om förlåtelse för det.  Read the rest of this entry →