Att lida för Jesus

Jag har befunnit mig i en uttorkad period. Andligt. Det går så snabbt. Att tappa fokus. Att blicken går från Jesus till något annat. Från att inte ”orka” läsa Bibeln ett par dagar till att inte öppnat den på veckor. Lite snabb bön på kvällen, men ingenting innerligt.

Men helt plötsligt, stod jag inte längre ut. Att klara sig utan Gud och Andens kraft och vägledning. Det har känts som att jag varit på väg att svälta. Att kämpa för egen kraft är som att försöka ro utan åror, eller simma utan att använda armarna. Jag har varit på väg bort, på väg att sjunka, kraften har tagit slut. Jag har känt mig hjälplös, förvirrad och liten.

Igår tog jag en timma. Till att läsa, be och lyssna på en predikan. Åh, vilken predikan. Gud ledde mig helt rätt där. Gav mig precis det jag så väl behövde. En undervisning så full av Ande att vi lyssnade på den igen på kvällen, tillsammans, jag och Rasmus. En undervisning som fick mig att bli helt stilla, tårögd och tacksam.

Kvinnan, som heter Barbro Erling, betonade att vi gör ett misstag när vi tror att, att vara kristen, innebär ett liv där vi får allt vi ber om. Att ett kristet liv är ett liv där allt flyter på, och att alla kommer gilla oss, sån typisk framgångsteologi. När det egentligen innebär att vi går in i ett fullskaligt krig. Ett andligt krig. Där vi som följer Jesus helt plötsligt blir livsfarliga. Att andliga attacker är något att räkna med. Det är inget konstigt. Men att utmaningen är att stanna i Kristus, trots allt man får utstå.

Bibeln talar en hel del om detta. Lidande. På många sätt. Kroppsligt, själsligt, andligt. Jesus fick lida. Apostlarna likaså. För att inte tala om Paulus, vilket han också skriver i breven.

När vi ligger sömnlösa på nätterna av oro för ett trasigt tak, eller när ångesten slår till, så måste vi minnas det: att det är ett krig, inte mot kött och blod, utan mot andemakter. Som vill dra fokus från frälsningen och sanningen. Från Jesus.

Därför behöver vi ha en fast grund i Ordet, så att vi lär oss att känna igen vad det är som händer. Så att vi vet att det inte är för att vi är ”dåliga kristna” som ångesten slår till. Och när ilskan hugger tag i en, och man vill svära och skrika, minnas vad det står:

”Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede och ge inte djävulen något tillfälle.” (Efesierbrevet 4:26-28)

”Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka. Gör motstånd mot honom, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen utstår samma lidanden. All nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, han skall upprätta, stödja, styrka och befästa er, sedan ni en kort tid har lidit.”(1Petrus 5:8-10)

”Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet. Saliga är ni, om ni hånas för Kristi namns skull, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er.” (1 Petrus 4:12-14)

Detta är något jag som nyfrälst hört alldeles för lite om, men som jag upptäckt ju mer jag studerat Bibeln själv. Vi kommer att få lida för Jesus namns skull. Vi kommer att frestas och prövas. Vi kommer att få människor emot oss. Det står redan skrivet. Vi måste vara beredda på detta så att det inte en dag kommer som en chock när vi plötsligt springer på motstånd.