Som jag skrivit tidigare talar Bibeln om att vi ska vara måna om att avslöja onda handlingar innanför kyrkans väggar, något som är aktuellt nu med skandalerna kring katolska kyrkan. Även om det förmodligen är sant som många bloggare skriver att sexuella övergrepp förekommer i ännu högre grad inom andra ”arbetsplatser” än RKK är den stora skandalen inte att fall efter fall rapporteras utan att kyrkan gömt undan dem under så många år. Nu anklagas Sveriges katolska biskop Anders Arborelius för att inte hanterat ett sexuellt övergrepp ordentligt, och han erkänner att han gjort fel och är villig att lämna sitt ämbete om det skulle krävas. Det är en stark offervilja, och situationen blev problematisk i och med att han själavårdade offrets mamma, men det är fortfarande ett fel som begåtts. Ingen är syndfri, men just därför är detta ett exempel på att man som kristen biskop/präst/pastor hela tiden aktivt söker Gud för att antalet mänskliga misstag ska reduceras. En församlingsledare ska ju trots allt vara ”oklanderlig” och ”ha gott anseende bland dem som står utanför” skriver Paulus (1 Tim 3). Om någon gör fel får han förlåtelse från Gud men bör med tanke på kyrkans välmående kanske inte vara kvar i sin tjänst.
Mer om detta här.
Hela Pingsten 
Bara för man gjort fel betyder inte att man inte är oklanderlig. Som du säger, ingen är syndfri, därför skulle det vara oklanderligt att erkänna detta och sina tillkortakommanden.
Biskopen har alltid uppträtt oklanderligt, och han har och kommer att ha ett överväldigande stöd, oavsett vad denna utredning visar. Han har väldigt gott anseende även bland de som talar stark emot (eller varför skyla över det – bland de som hatar) RKK. Därför bör han vara kvar.
Sedan är det ju det med själavård… det är FÖRBJUDET för en präst att avslöja det som kommer fram under bikt/själavårdsamtal. Det kan inte vara bevis på att biskopen gjort fel.
Felen är följande: Prästen har haft en relation med mamman (fel i kyrkans ögon, kanske inte samhällets); Prästen har antastat barnen (enligt kvinnans berättelse); Mamman har inte trott på barnen (hon är lika skyldig som kyrkan anklagas vara); Dåvarande biskopen har inte gett offret (bara en har trätt fram) det bemötande hon förväntade sig – detta är givetvis högst subjektivt då endast ett par år efter hon pratade med biskopen så gick han i pension, om det var påtvingad vet vi inte.
Sedan hävdar kvinnan att hon talat med nuvarande biskopen om detta men om den utpekade prästen inte var aktiv, och kvinnan inte anmält prästen till polisen, var ligger då biskopens fel?? Förutom att anteckna anmälan till kyrkan och rekommendera själavård för kvinnan finns det inte mycket mer en biskop kan göra.
Förutom idag då, då han har bestämt sig för att göra media till lags och gå ut med varje fall som uppdagas, hur gammalt det än är. Inte för att det är nödvändigt enligt lag, utan för att kyrkan skall skyddas. Men även när han gör det så anklagas han för mörkläggning. Skamligt.
Det är biskopen som uppträtt oklanderligt. Det är andras handlingar som bör ifrågasättas, med den utpekade prästens och mammans till att börja med.
GillaGilla
Tack för klargörandet. Jag är inte lika insatt i historien som du verkar vara, men jag utgick från att Anders har gjort ett fel eftersom han själv säger att ha inte ”hanterat detta på ett riktigt sätt”.
GillaGilla
Såvitt jag har sett och hört så har bp Anders tvärtom uppseendeväckande tydligt UNDVIKIT att klart säga att han gjort fel. Han har i stället använt vagare formuleringar som ”OM jag gjort fel” och ”I vårt stifts namn beklagar jag att VI inte har hanterat detta fall på ett riktigt sätt”. Han har dessutom också, såvitt jag sett och hört, undvikit att ens bekräfta att samtalet 2003 har ägt rum.
Eftersom han ju definitivt inte är en människa som smiter från ansvar kan jag bara se ett rimligt sätt att tolka detta på: samtalet 2003 ägde rum på sådant sätt att han var och är bunden av total tystnadsplikt. Han var förbjuden, enligt Sveriges och Kyrkans lag, att vidta någon som helst åtgärd med anledning av samtalet, och han är förbjuden, enligt Sveriges och Kyrkans lag, att ens bekräfta dess existens.
Han befinner sig i så fall i ungefär den värsta situation en präst kan befinna sig i: först lidandet i att ha vetat om detta länge utan att kunna göra något, och sedan då nu anklagelser som han inte kan säga något alls för att försvara sig mot. Det enda han egentligen kan göra är att erbjuda sin avgång som botgöring för andras synder, och sedan hoppas på Gud och det grundmurade förtroende han onekligen byggt upp hos Sveriges katoliker.
Ju mer jag funderar över de få faktauppgifter vi har, desto mer får jag det till att antingen har han begått en hel radda av allvarliga fel, som allihop går tvärs emot hans karaktär, eller också har han suttit, och sitter, i en rävsax där han i stort inte kunnat handla på annat sätt. Möjligen kan han ha begått något mindre misstag av typen att ta för givet att hon förstod, och ville ha, hans tystnadsplikt, och missat att påpeka att om hon ville att något skulle hända så måste hon ta kontakt med stiftet öppet. Men alla präster förutsätter att tystnadsplikt gäller om det inte är solklart att den inte gör det, och om alla präster som någon gång läst en konfident fel skulle tvingas avgå, då skulle alla avgå redan första året.
GillaGilla
Tack, Hela Pingsten och Micael, för ett respektfullt reflekterande över sakernas tillstånd.
Uppfattningen som jag har fått genom media, är att biskop Anders har ett grundmurat förtroende både inom och utom Katolska Kyrkan i Sverige (och utanför). Att han agerat fel i denna frågar naggar mitt förtroende för honom i kanten, men skjuter det inte i sank.
Jag beklagar att människor som skulle skyddats har farit illa, samtidigt som, när man vill se fler nyanser än bara den nattsvarta, måste se att detta misstag, hur grovt det än kan anses, är följden av en företrädares fel OCH att bli satt i ett svårt dilemma som varande själavårdare och ledare i samma person.
Mitt förslag till alla som läser detta och som delar tron på Jesus, är att vi praktiserar vår tro och böjer knä och ber för hela situationen; offren, biskopen och prästerna i och runt händelserna.
GillaGilla