Livets Ord förändras

I det lilla karismatiska gäng jag hängde i för två år sen var Livets Ord ett lika stort skällsord som liberalteologi. De var kristna som hade en god avsikt och som verkligen ville följa Guds Ord men hade fått om bakfoten vad det faktiskt sa. Och det anser jag än idag. Deras kärlek till Andens gåvor och ivern mot liberalteologi är naturligtvis beundransvärd, men den internationella trosrörelsen är otroligt fullspäckad med irrläror, varav Livets Ord, som den mest framstående trosförsamlingen i Sverige, anammat de flesta av dem.

Men Livets Ord har förändrats. Ulf Ekman skriver om sin förändring på sin blogg, vilket bli förstasidesstoff på Dagen. Främst behandlar han att de blivit mer ekumeniska, inte betraktar påven som antikrist etc. Och det är en utveckling de flesta frikyrkor gått igenom, och även Svenska kyrkan. Men med tanke på hur oekumeniska Livets Ord var i början är det slående hur ekumenisk Ekman nu har blivit. Jag själv tappade hakan när jag med min svenskkyrkliga familj satt i en liten kyrka på den uppländska landsbygden och han och hans fru kom in och satte sig några rader bakom. Det kändes väldigt underligt och jag kollade efter om det verkligen var han – vid samma tidpunkt samlades ju hundratals på Livets Ord och så satt deras pastor i en svenskkyrklig kyrka flera mil därifrån. Kanske var det ett uttryck för Ulfs ökade intresse för ekumenik, eller så var de bara på utflykt. I vart fall hade det varit en omöjlig scen för 30 år sen.

Livets Ord har också förändrats på långt fler plan än det ekumeniska. Jag vet om väldigt många människor som blev skadade för livet av vad som bedrevs på LO på 80-talet, framgångsteologin och den konstanta exorcismen av både folk som var besatta och inte skapade andlig och mental ångest, panik och desperation som tog knäcken på många. Idag sitter man inte med plasthinkar i knät för att kunna spy ut demoner på LO, och framgångsteologin har flera LO:are bestämt förnekat att man längre predikar, inte minst i kommentarer på den här bloggen.

Det största tecknet på att förändringens vindar blåser i Livets Ord berättade min kompis Michael: en predikant, jag minns tyvärr inte namnet, som hade vapenvägrat i sin ungdom deltog i Europakonferensen och höll en predikan vars centrala budskap var att hans vapenvägran är en central del i hans kristna efterföljelse. Sådana budskap förväntar man sig inte på en kyrka som öppet stöder kriget i Israel. Likväl hände det. Livets Ord öppnar upp sig. Och jag hoppas och ber att den väckelse jag ivrigt söker och törstar efter – en väckelse som innebär karismatik i förening med kristen pacifism och ekonomisk utjämning mellan rika och fattiga – kommer att ske i Sverige inom en snar framtid med en sådan kraft att den även tar sig in på Livets Ords lokaler. Be med mig.

17 kommentarer

  1. Ulf har ju aldrig förespråkat vapenvägran. Hans åsikter framkommer tydligt i boken ‘Gud, staten och individen’. Alla på Livets Ord delar inte hans åsikt i frågan, gästpredikanterna allra minst. Jag tror inte Ulf har något problem med att en bär vapen för vad han anser är en rättfärdig kamp (till försvar för sitt land ex vis) medan en annan är pacifist av ideologiska eller teologiska skäl. Båda tackar ju Gud. Jmfr 1 kor 10:23-33.

    Själv finner jag varken några bibliska eller filosofiska argument för pacifism, men har stor respekt för personer med den övertygelsen. Det är en samvetsfråga, och måste så få vara. Själv skulle mitt samvete säga ifrån om jag inte tog upp vapen till skydd för min familj i situation av krig. Självklart är alternativet att Gud bevarar en från att behöva det bättre.

    Den vapenvägrande personen som du åsyftar är, skulle jag tro, inspiratören för Oasrörelsen, Hans Weichbrodt, som berättade om sin vapenvägran med efterföljande fängelsevistelse under Europakonferensen förra sommaren. Tilläggas ska väl kanske att han också är en försvarare av Israels rätt att existera och förmodligen också dess rätt att försvara sig.

    Gilla

    1. Ja, jag är mycket väl medveten om att Ulf inte är pacifist, skulle tippa på att 99,99 % av resten på Livets Ord inte heller är det. Håller dock inte med om att det bara är en samvetsfråga utan tror det är väldigt centralt i det kristna livet – i urkyrkan uteslöts ickepacifister ur kyrkan. Men jag ser naturligtvis ändå kristna som inte är pacifister som bröder och systrar i tron, precis som jag ser katoliker som syskon trots att det finns många läror jag inte delar med dem.

      Här är Bibliska och filosofiska argument för pacifism.

      Hans Weichbrodt var det ja! Och OK, då var det inte så radikalt som jag trodde. Men det är ändå ett steg på vägen tycker jag att vapenvägran överhuvudtaget predikas om även om det bara gäller vissa länders arméer.

      Gilla

      1. Talet om fornkkyrkan som ”pacifistisk” är till stora delar en ”myt”. Visserligen exkommunicerades man om man dödade någon i krig; om jag minns rätt så rekommenderade Basileios den Store att man borde göra bot i ett flertal år innan man åter kunde få ta emot eukaristin. Men att kalla Kyrkan för ”pacifistisk” tror jag är att gå för långt.

        En evangelikal pastor skriver om detta här: http://www.churchinhistory.org/pages/misc/ch-war-pac.htm

        Gilla

        1. Lägger till: texten är inte den bästa, och är givetvis skriven i ett bestämt syfte, men en hel del av det han skriver är ändå giltigt.

          Gilla

        2. Det jag syftade på var främst inte Baseleios utan Hippolytus apostoliska tradition där det står: ”Den som är soldat och står under befäl får inte döda någon. Om han får order att döda, skall han inte utföra den, och han får inte avlägga soldated. Om han inte är beredd till detta, skall han avvisas [från dop]. Den som har rätt att utdöma dödsstraff och den som är stadsmagistrat och bär purpurklädnaden skall lämna sin post eller avvisas. De katekumener eller troende som vill bli soldater skall avvisas, eftersom de har föraktat Gud.”

          Gilla

  2. Nu menade jag inte att Basileios var grunden för mitt uttalande; han var ett (extremt?) exempel. Vad gäller Hippolytos så säger han inte att anledningen till att man ej får bli soldat eller guvernör skulle vara att dessa yrken i sig är syndiga. Utan troligtvis är det (och sammanhanget talar för det också) för att man på dessa poster behövde offra till kejsaren och statens gudar, vilket naturligtvis inte var (eller är) godtagbart. Detta var såklart inte längre fallet när Romarriket blivit kristet, och då största delen av armén inte längre av den anledningen tillbad demoner.

    Gilla

    1. Jo, jag har hört den bortförklaringen förut, men det sägs ju emot ganska hårt av att det är själva dödandet han kritiserar, inte offrande (texten kan ju tvärtom tolkas så att det är OK att fortsätta vara soldat som kristen om man var det som ofrälst så länge man inte dödar någon). Sen har vi massvis med andra vittnesbörd från urkyrkan som alla visar på att det var dödandet som man såg som syndigt inom arme’n och domstolarna.

      Gilla

  3. Huruvida han ifrågasätter ”dödandet-i-allmänhet” är inte så säkert. Kevin Edgecombs översättning ger:

    ”A military man in authority must not execute men. If
    he is ordered, he must not carry it out.”

    Vad gäller dessa ”massvis med andra vittnesbörd från urkyrkan” så ska man vara försiktigt med vad man får ut av dem. De tas väldigt ofta ur sitt sammanhang. Exempelvis citerar många Klement av Alexandrias ord om att de kristna är en fridens armé som att det skulle styrka pacifimens sak, när Klemens själv (tillsammans med ett flertal ante-niceanska helige fäder) i själva verket förutsatte att kristna skulle vara med i armén.

    Ett allmänt fel många gör är att de läser någon som talar emot våld eller för kärlek – och antar att detta är kritik och förbud av förekomsten av kristna soldater. Det är en väldigt långt gången tolkning…

    Men det är inte bara genom citat från fäderna som man kan lära känna hur man såg på detta. Bara själva den enorma förekomsten av kristna i den romerska armén är ett tydligt vittnesbörd. Dessutom kan man hänvisa till exempelvis arkeologin. Som exempel kan nämnas att man för några år sedan vid Har Megiddo fann resterna av en hednakristen kyrka från 200-talet – kyrkan ifråga fann man i ruinerna av en romersk amébas i den lilla judiska byn Kfar Otnaj, där den 6:e romerska legionen Ferrata va stationerad.

    Gilla

    1. Vad en översättning säger upphäver knappast alla andra som uttryckligen säger ”döda” och inte bara ”avrätta”. En läsart av texten talar om ”unarmedness”, dvs. man ska inte bruka svärdet till något. Dessutom är det du skriver knappast ett argument för att det var offrandet som gjorde att han uppmanade kristna att inte vara soldater.

      Jag håller med om att Klement av Alexandria är klurig att placera in i ett fack i den här frågan, han sa ju saker som ”Barefootedness is very becoming to a man, except when he is on military service” när han riktade sig till kristna, samtidigt antyder han att man kanske inte tänkt rätt om man är soldat när han skriver ”Be a farmer, we say, if thou art a farmer; but know God (while thou art) farming: and sail, thou lover of navigation, but (sail) calling upon the heavenly Pilot: has the (true) knowledge taken hold of thee (when) serving as a soldier? Listen to the General who orders what is righteous.” och är rent av radikalpacifistisk när han beskriver de kristna som ”an army without weapons, without war, without bloodshed, without anger, without defilement”. Kanske skedde en utveckling i hans tänkande, ovanstående är från tre olika böcker.

      Och jag måste säga att vittnesbörd som stöder att kristna kan vara med i armen också ofta tas ut från sitt sammanhang, jag har sett många som pekat på att kristna tillät hedningar vara med i arme’n, eller att de bad för kejsaren, som argument för att de inte var pacifister. Tvärtom talade nästan samtliga kyrkofäder före Ambrosius, med några undantag (Klement t.ex.) om att kristna inte ska döda, inte vara med i arme’n, inte kriga utan stifta fred. Att hävda att detta inte räcker för att bevisa att de var pacifister är att avrationalisera diskussionen, vad annat är en pacifist än en som inte dödar och inte deltar i krig?

      Det finns inga belägg för att kristna var soldater innan 170 e.Kr. och jag skulle knappast kalla de kristna soldatskaror som fanns för ”enorma” med tanke både på antalet kristna och antalet soldater på den tiden. Mängder med irrläror florerade i kyrkan vid den här tiden om alla möjliga saker, det är inte så konstigt att många skenar iväg och tror att kristna kan delta i krig. Vad som är värt att fokusera på är dock kyrkofäderna som kämpade för att behålla den sanna tron. Dessutom finns det flera belägg för att majoriteten av ”fotfolket” kristna var pacifister, inte minst var en av punkterna Celsus bekämpade i sin kristendomskritik pacifismen, vilket förutsatte att den var väl utbredd – han har inte erfarenhet från den från någon enskild fader utan från kristna i allmänhet.

      Det som förbryllar mig mest är att du först argumenterar för att kristna inte kunde vara soldater vid den här tiden för att det innebar offrande till avgudar (vilket var sant) och sedan lägger upp argument för att det fanns många kristna soldater och att kyrkofäder stödde dem. Om dessa kristna handlade rätt och gudfruktigt enligt kyrkan och fäderna skulle avguderi därmed försvaras? Fallet är istället att kyrkofader på kyrkofader fördömde att kristna var soldater. Och argumenten för detta var vad jag läst främst att de inte skulle döda och kriga.

      Gilla

  4. Jag förstår inte varför mina argument skulle förbrylla någon. Om kyrkliga företrädare betraktar det som i princip hederligt för en kristen att vara soldat, och många kristna dessutom är det, så finns det inget som hindrar vissa att protestera mot de kristnas närvaro i armén i tider av förföljelse, då det under sådana tider kunde innebära att de _tvingades_ genomföra det nämnda offret. Man kan inte behandla alla fäder och kristna soldater som om de levde i samma tid och på samma plats. Om antipåven Hippolytos fördömer kristna soldater i staden Rom i slutet av 100-talet (oavsett vilka soldater, och av vilken anledning det nu kan ha varit), så förhindrar det ju inte att det kan ha förekommit många kristna soldater med biskopars välsignelse i exempelvis östra romarriket kring slutet av 200-talet.

    I.o.m. att flera av fäderna som citeras för pacifismens skulle på andra håll prisar att kristna varit med och deltagit i segrar, samt att de ber för kejsardömets framgång i krig, så är det uppenbart att de inte argumenterar mot arméväsendet per se.

    Jag håller fortfarande fast vid min mening, att det inte på något sätt är att förespråka romantisk pacifism, bara för att man är emot dödande i allmänhet och för dygdens strålande liv. Detta är snarare irenofili. (fredsälskare). Om du säger att fornkyrkan var irenofil, så har jag inga problem. Det är jag också, och det borde alla kristna vara (och är de ej det kan man med fog undra huruvida de är kristna). Men det krävs en vandring för att gå från irenofili till pacifism.

    Inget av det du citerade från Klement av Alexandria över stöder pacifismens sak. I synnerhet inte det sista, som i sig självt ser ut att vara en i fädernas anda poetisk beskrivning av den kristnes asketiska kamp och liv i kärlek. (nu vet jag visserligen inte från vilket verk citatet är hämtat, så kanske har jag fel..)

    Huruvida en grupp människor är ”enorm” beror väl på vad du jämför med. Jag syftade på den stora förekomsten av soldater i helgonskaran, samt på det att vissas beräkningar pekar på att kanske omkring en tredjedel av romerska armén var kristen kring slutet av 200-talet. Här vill jag tillåta mig själv att citera en essä från ortodoxa fredssällskapet, ”Martyr Soldiers”: ”Not one group of the inhabitants of the Roman Empire, except, of course, the clergy, have done so much in the course of the first, even the first four centuries of Christianity for its spreading, as the army.”

    Du skrev: ”Det finns inga belägg för att kristna var soldater innan 170 e.Kr.”

    Då bortser du från mängder av vittnesbörd. Ta bara bibelns exempel, där nämns flera soldater som levde med Gud. Se även citatet ovan. Och martyrer från den tiden inom armén känne man även till; se tex Basilides i berättelsen om Blandinas martyrium. Dessutom finns det textvittnen som berättar om kristna soldater från innan dess; exempelvis sägs kristna ha varit soldater under Marcus Aurelius tid. (om mitt minne inte sviker mig så är det ngn av de stora kappadokiska fäderna som berättar hur ett [helt kristet?] regimente under Aurelius tid pga de kristna segrat.)

    Vad gäller översättningen av Hippolytus får jag helt enkelt endast beklaga att jag ej har i min ägo en grundtext, så kan ej se vilka ord det är han använder.

    Slutligen vill jag tillägga att acceptans av arméer inte betyder att man _ska_ kriga. Inte ens om det är för att försvara sig själv. Det finns en högre väg. Således har Kyrkan glorifierat, inte bara hjältar såsom Konstantin – menandes han som försvarade Konstantinopel mot muhammedanerna, inte Konstantin den Store – utan även Boris och Gleb, som lade ned sina liv och lät sig slaktas, istället för att slåss mot tronpretendenterna, vilket de hade rätt till.

    Jag avslutar med ett citatet från den nämnda essän från Orthodox Peace Fellowship:

    ”Here we have to consider the following, very important fact: there are hardly any examples of Christian soldiers who took off their belts (the sign of refusal of military service) on grounds of pacifism (—) It is true that the Church has always considered killing a sin, also during wartime, but the military trade has never been condemned. (—) The example of martyr soldiers also shows us that military service, when served with honour, can be a great school for superior heavenly courage; but only in Christ-loving soldierdom the virtue of courage finds its full realisation, only in Christ-loving, not in any other kind.”

    Gilla

    1. Återigen, fäderna som fördömer kristna soldater (förutom Hippolytus t.ex. Tatianus, Iraeneus, Athenagoras, Tertullianus, Origenes, Gregorius av Nyssa, Johannes Chrysostomos m.fl.) gör det aldrig med hänvisning till lokala, dåtida förhållanden utan med tal om att kristna i allmänhet inte ska bedriva krig, man applicerar Jes 2 på kyrkan, man hänvisar till Jesu Bergspredikan. Och kyrkofäder som uttrycker pacifistisk retorik å ena sidan och krigshyllande å den andra har jag väldigt svårt att hitta, vi har sena kyrkofäder som Ambroisus, Basileios, möjligtvis Athanasius. Klement är det enda undantaget, problemet är att han aldrig gör en tydlig fastläggning utan endast gör antydningar åt båda hållen – och jag skulle inte avvisa det sista citatet jag angav så kategoriskt som något som rör det ”personliga”, en sådan retorik är riktigt svår att förena med att kristna går ut i krig. Citatet var btw hämtat från Quis Dives Salvetur? från 205 e.Kr., kap. 34. Dessutom skrev han ju också ”We do not train women like Amazons to be manly in war, since we wish even the men to be peaceable.” vilket uttrycker pacifism inte bara för kvinnor utan även för män.

      Jag skrev ju i en kommentar ovan att argumentet att man bad för kjsaren inte var ett argument för att de inte var pacifister! 🙂 Det du syftar på lär vara Origines Contra Celsum där han skriver:

      Celsus next urges us to help the Emperor with all (our) strength, and to labour with him (in maintaining) justice, and to fight for him and serve as soldiers with him, if he require (it), and to share military command (with him). To this it has to be said that we do help the Emperors as occasion (requires) with a help that is, so to say, divine, and putting on ‘the whole armour of God.’ And this we do in obedience to the apostolic voice which says: ‘I therefore exhort you firstly that supplications, prayers, intercessions, thanksgivings, be made for all men, for Emperors and all who are in high station’; and the more pious one is, so much the more effectual is he in helping the Emperors than (are) the soldiers who go forth in battle-array and kill as many as they can of the enemy.

      And then we should say this to those who are strangers to the faith and who ask us to serve as soldiers on behalf of the community and to kill men: that among you the priests of certain statues and the temple-wardens of those whom ye regard as gods keep their right-hand(s) unstained for the sake of the sacrifices, in order that they may offer the appointed sacrifices to those whom ye call gods, with hands unstained by (human) blood and pure from acts of slaughter; and whenever war comes, ye do not make the priests also serve. If then it is reasonable to do this, how much more (reasonable is it, that), when others are serving in the army, these (Christians) should do their military service as priests and servants of God, keeping their right-hands pure and striving by prayers to God on behalf of those who are righteously serving its soldiers and of him who is reigning righteously, in order that all things opposed and hostile to those that act righteously may be put down?

      Anledningen till att han håller denna långa utläggning om att kristna försvarar landet bättre när de ber än när de slåss är ju att han försvarar att kristna inte går med i arme’n. Huruvida kristna ska be för vårt lands arme’er när de strider mot någon annan, ond arme’ (och om vi ska be för något annat lands arme’ när det är vårt lands som är ond, och hur man vet vilken som är ondast överhuvudtaget) är också en intressant fråga, det vore intressant att se vad andra kyrkofäder tyckte om detta – Origense kunde ju vara ensam om ide’er ibland, och många andra uttryckte krig som demoniska och avskyvärda, således kunde man inte ens be för dem – men, det har inget med huruvida kristna ska gå i krig eller inte. Origenes skriver annorstädes i Contra Celsum:

      If a revolt had been the cause of the Christians combining, and if they had derived the(ir) origin from the Jews, to whom it was allowed (exen) to take arms on behalf of the(ir) families, and to destroy (their) enemies, the Lawgiver of (the) Christians would not have altogether forbidden (the) destruction of man, teaching that the deed of daring (on the part) of his own disciples against a man, however unrighteous he be, is never right–for he did not deem it becoming to his own divine legislation to allow the destruction-of any man whatever.

      To those who ask us whence we have come or whom we have (for) a leader, we say that we have come in accordance with the counsels of Jesus to cut down our warlike and arrogant swords of argument into ploughshares, and we convert into sickles the spears we formerly used in fighting. For we no longer take ‘sword against a nation,’ nor do we learn ‘any more to make war,’ having become sons of peace for the sake of Jesus, who is our leader, instead of (following) the ancestral (customs) in which we were strangers to the covenants.

      Sen hyllandet av kristna soldater vet jag inte om du syftar på Basileios eller någon av dem jag nämnt som pacifister, möjligtvis syftar du på den tolfte legionen Fulmanatrix som jag tar upp nedan.

      Visserligen skedde en dramatisk övergång från pacifism till krigism under 300-talet till den graden att man var tvungen att vara kristen för att vara soldat i början av 400-talet, så fler och fler kristna blev ofrånkomligen soldater, men som sagt skedde detta mot de tidigaste kyrkofädernas vilja, och en hel tredjedel av arme’n vid 200-talet låter på tok för mycket. Minns du vad du har för källa till det?

      Soldaterna som nämns i NT har jag uteslutit från beräkningarna då inget i texterna säger om de fortsatte vara soldater eller inte efter sin omvändelse (soldaterna Johannes mötte kanske inte ens blev kristna, har skrivit mer om det här. Jag tar och skriver av rakt av gällande förekomsten av kristna soldater från Early Christian attitude to war som många ser som ett standardverk i ämnet (jag har lånat från den i många av citaten ovan):

      and the existence even of these few cases [soldaterna i NT, min anm] makes it possible that from the earliest times there may have been soldier-converts in the Church.(5) But as a matter of fact there is no trace of the existence of any Christian soldiers between these cases mentioned in Acts and–say–170 A.D. The supposed records of Christian soldiers of the times of Trajanus and Hadrianus are without historical value.(6)

      We come however upon an important piece of evidence in the reign of Marcus Aurelius. During one of that Emperor’s campaigns against the Quadi, a tribe inhabiting what is now Moravia, in 173 or 174 A.D., the Roman army found itself in serious difficulties owing to lack of water. In the Twelfth Legion, the Legio Fulminata, which was recruited and usually stationed in Melitene, a region in eastern Cappadocia where Christianity was strong, there were a considerable number of Christian soldiers. These prayed for relief from the drought, and at once a shower refreshed the Roman troops, while a storm discomfited the enemy. Such is, in bare outline, the story of what –as far as we can make out–actually happened.

      It was evidently an incident of some importance, for it was commemorated on the column set up by Marcus Aurelius at Rome, and noticed by a number of writers, both Christian and pagan. The pagan accounts do not mention the Christians in the army at all,(7) and so are of no value for our immediate purpose, beyond confirming the historical background of the story. The earliest Christian witness is Apolinarios, bishop of Hierapolis in Phrygia, who gave a simple account of the incident–probably very soon after its occurrence–perhaps in the Apology which he addressed to Marcus Aurelius.(8) As reported by Eusebios, he spoke as if the whole legion had been Christian, and said that it received from the Emperor the name of keraunobolos (i.e. thundering) in memory of what happened.(9)

      Now there is no doubt at all that either Eusebios misunderstood and misreported Apolinarios,(10) or else Apolinarios himself made a mistake about the name of the Legion: for the Twelfth Legion was called Fulminata (thunderstruck) not Fulminatrix (thundering), and had moreover borne that name since the time of Augustus or at least that of Nero.(11) In view of this error, the value of Apolinarios as a witness for the existence of a whole legion of Christian soldiers simply disappears; and it is more than doubtful whether he meant to speak of such a legion at all.

      The next witness whom we can date with any confidence is Tertullianus, who twice mentions the incident,(12) but without committing himself as to the number of soldiers. Even the so-called Letter of Marcus Aurelius to the Senate(13) (which some put before the time of Tertullianus, some as late as early in the fourth century,(14) and which is usually regarded as a Christian forgery,(15) though Harnack regards it as substantially genuine, but interpolated(16)), does not claim a whole legion of Christian soldiers–does not in fact mention the legion at all–but contents itself with the vague phrase, ‘a great crowd'(17) of ‘those who with us are called Christians.’ Eusebios seems to have believed that the whole legion was Christian,(18) and was probably unintentionally responsible for the attribution of this view to Apolinarios. The remarks of Xiphilinos(19) are interesting, but much too late to be of any value as evidence.

      While the Christian versions contain obvious embellishments and exaggerations, and the idea of a whole legion of Christian soldiers must be dismissed,(20) there can be no doubt about the main fact, that, in or about 174 A.D., the Legio Fulminata contained a considerable number of Christian soldiers. This means that the conversion of soldiers to Christianity must have been going on for some little time previously, though for how long we do not know. It is often said that these men were not censured or criticized by their fellow-Christians for their position(21); but in view of the fact that Celsus’s censure of the Christians in general for objecting to military service came within a few years of the incident just described,(22) and in view of the fact that the later decision of the Church would tend to obliterate records of the earlier rigorism, it is not safe to conclude from the absence of any extant criticism of these Christian soldiers that their position passed uncriticized.

      Jag skulle också vilja kolla Hippolytus grundtext nu :). Det är värt att nämna (om du inte redan visste det) att den apostoliska traditionen låg till grund för andra kyrkoordningar som flödade runt främst i öst, såsom den egyptiska kyrkoordningen och ”Vår Herres Testamente”, samtliga innehåller förbudmot kristna soldater och/eller förbud för kristna soldater att döda.

      Nu har du lite att läsa. 🙂 Vill dock även jag avsluta med ett citat från Orthodox Peace Fellowhip – det är ju en organisation som till skillnad från Catholic eller Pentecostl and Charismatic Peace Fellowship inte är uttalat pacifistiska, och inrymmer därmed flera olika såikter. I vart fall, i artikeln Nonviolence and Peace Traditions in Early and Eastern Christianity står det: It is perfectly exemplified in the general presumption that the Christian movement before the age of the Emperor Constantine the Great (4th century) was mainly pacific in philosophy, but afterwards began theologically to justify the use of coercive force, and so began the long slide into all manner of corruption of power, and abandonment of the primitive spirit of the gentle Jesus. Här är en lång artikel från dem som går igenom den patristiska kyrkohistorien kring krig och fred.

      Nu har jag suttit och skrivit detta i en och en halv timme. Det gläder mig att du i vart fall är irenefil, även om jag anser att skapa fred – pacifism – är viktigare än att älska fred, det är det förra vi uppmanas till i Bibeln (Matt 5:9) och faktum är att krig inte kan skapa fred, det kan stoppa våld med våld, men en varaktig fred där människor älskar varandra kan man inte skapa genom vapen utan genom bön och mission. Men det tror jag du håller med mig om, även om du till skillnad från mig menar att våld är nödvändigt under vissa omständigheter.

      Gilla

      1. Du nämner nu flera av de kyrkofäder, som brukar antas vara pacifistiska. Jag måste dock åter poängtera, att dessa faktiskt inte nödvändigtvis är pacifister; åtminstone är bilden mer komplex än vad man kan tycka. To demonstrate, så tar jag här upp endast de fäder som du nämnde, för korthetens skull. Av samma anledning har jag i de flesta fallen endast tagit upp de citat som brukar användas som pacifism-argument (att söka igenom alla deras skrifter skulle helt enkelt ta _för_ mycket tid 😀 ).

        Tatianus: Först och främst ifrågasätter jag användandet av denne författare som stöd för en uppfattning, då han var en heretiker, enligt vissa t.o.m. en gnostisk sådan. Jag har endast lyckats hitta ett enda citat av honom vad gäller pacifism, en mening där han säger att han inte vill vara general; stödet är med andra ord väldigt svagt. Men han kan mycket väl ha varit pacifist; han var ju enkratit, d.v.s. en rigorös moralist som hävdade att alla kristna måste leva i mycket hård askes, att de som döpts måste leva i celibat etc. I detta mönster passar en pacifistisk ideologi mycket väl in.

        Irenaeus: Här har jag funnit två citat som brukar användas; i det ena fallet säger Irenaeus egentligen endast att den kristne inte hämnas (faktum är att att det är så han på detta ställe tolkar budordet ”Du skall icke döda”, alltså just som att ”Du skall inte hämnas”), i det andra insinuerar han (utifrån profetian om svärden som görs om till plogbillar) att kristna inte hämnas, men det är då inte det som är poängen; utan Irenaeus säger klart och tydligt att denna profetia handlar om hur Guds Logos blir kött och korsfäst; d.v.s. han använder det _inte_ som ett argument för pacifism. (Det första citatet står i ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” 96, det andra i ”Mot heresierna”, bok IV, kapitel 34). (För övrigt skulle vissa vilja argumentera för att han i ”Mot heresierna”, början av bok fem, faktiskt säger att det är rätt att staten använder sig av våld, då han starkt poängterar att all statsmakt är given av Gud och inte av djävulen.)

        Athenagoras: Han verkar inte ens ta upp frågan om soldatlivet överhuvudtaget. Pacifister brukar citera hans ord om att den kristne inte ”dödar folk”. Det han gör här är dock endast att han motbevisar hedningarna, som anklagade kristna för att döda människor som de sedan åt, genom att påpeka att kristna inte ens gör abort. Detta står att läsa i hans ”A Plea for the christians”, kapitel 35. (Liksom Irenaeus säger han dock, på ett annat ställe, att kristna ej hämnas).

        Tertullianus: Denne man är extra knepig. För det första skiljer sig han sena, heretiska tankar, från det han trodde då han fortfarande tillhörde kyrkan. Många menar att det alltså är först när han blev montanist (eller ännu senare) som han isf skulle ha blivit pacifist, om han nu ens blev det. (det skulle dock vara logiskt, med tanke på att montanisterna, liksom enkratiterna, var rigorösa moralister.) Jag är inte helt insatt i dateringerna av hans verk – det verkar knappt ens kyrkohistorikerna vara – så jag avstår från att säga något definitivt på den punkten. Men däremot verkar hans ord om _anledningarna_ till ”pacifism” vara mer problematiska än vad pacifisterna gör gällande. Så säger han t.ex. i sin bok mot avgudadyrkan, att kristna ej är med i armén, eftersom de då skulle behöva svära en trohetsed mot kejsaren, vilket han betraktade som avgudadyrkan. Samtidigt skall man be fö arméernas framgång, och på ett ställe skryter han t.o.m. öve att så många i armén är kristna. Och på ett ställe säger han att de kristna gör allt gemensamt med hedningarna, han säger faktiskt tom direkt att ”vi strider med er”. Denne man är med andra ord rätt knepig att ta sig an vad gäller denna fråga…

        Origenes: Liksom Tatianus, skall man vara försiktig med Origenes, som ju var något av en krypto-gnostiker. Om han var pacifist, hade det dock – liksom hos både Tatianus och Tertullianus, om de nu verkligen var pacifister – passat mycket väl in i hans spiritualistiska och mycket asketiska livssyn. Vad han mycket väl visar i sin myckna produktion är att det fanns kristna soldater. Vad tyckte han då om detta? Han säger utryckligen att kristna inte ska delta i krig, eftersom de deltar i kriget på ett andligt sett; därför skall kristna exempelvis be att kejsaren och hans arméer lyckas bra i kriget. Han tycks alltså vara någon slags ”både-och”, en slags pseudo-pacifist. Han säger dessutom att krig när de utkämpas skall skötas på ett rättvist sätt. I kapitel 27 mot Celsus insinuerar han dessutom att kristna, om de skulle komma att få en egen stat, skulle behöva kriga etc. Det är nämligen så han kan försvara, att Gud sanktionerar sitt folks krig i GT (krig som _i sig_ är mer eller mindre onda, men som behövs); de hade ju en egen stat, vilket dock de kristna inte under Origenes tid hade. Slutligen säger han också att anledningen till att man ej får döda i krig, är för att man som kristen, liksom de hedniska prästerna, skall kunna bära fram rena offer. Faktum är ju, att det är denna tanke som fortsätter när Rom blir kristet; man blev ju som jag sade tidigare exkommunicerad för en tid om man dödade någon i krig. (krig som för övrigt alltid endast var försvarskrig). Origenes är med andra ord nästan lika problematisk som Tertullianus.

        Gregorios av Nyssa: Jag har inte hittat ett enda citat som är rent pacifistiskt. Däremot har jag hittat _mängder_ av irenofila citat, vilket inte är särkilt överaskande, eftersom alla kristna fäder är irenofiler. Möjligen skulle en pacifist kunna luta sig på hans ord om att en präst som dödar någon, även ofrivilligt, skall avsättas. I sin bok om sin syter Makrina berättar han om när han träffade en soldat, men han säger inget ont om soldatyrket. Han prisar i predikningar både de fyrtio soldatmartyrerna från Sebaste, och även soldatmartyren Theodor. Han värderar naturligtvis det monastiskt asketiska livet (liksom martyriet) högre än livet i de yrken där man lättare faller för passionerna, vilket i princip är alla yrken ute i världen, vilket också inkluderar soldatyrket.

        Johannes Chysostomos: inte heller här har jag funnit några faktiska, pacifistiska citat, utan endast sådana som kan kallas irenofila. Däremot har han en intressant idé, om att det enda som håller tilllbaka Antikrist – med vilket han verkar mena anarki, odygdighet och möjligen icke-kristna stater [vilka är antikrist eftersom de ej är kristna, och därför odygdiga] – är Romarriket och dess statsmakt, i vilket ju både armén och den polisiära verksamheten inräknas.

        Alltså: efter Konstantin finns knappt någon ”pacifist” i strikt mening. Före honom verkar det finns vissa teologer – framförallt heretiker – som _möjligen_ kan ses som regelrätta pacifister, men dessa är problematiska att klassifiera i någon svart-vit mening.

        Vad gäller uppgiften om en tredjedel av armén som kristen vid slutet av 200-talet, så minns jag inte alls var jag fick den uppgiften ifrån; det var något jag läste i samband med att jag övergav pacifismen för några år sedan. Men intressant i sammanhanget är följande punkter: redan Tertullianus säger – visserligen med sin typiska hyperbol – att kristna har ”tagit över” arméns läger. Om man lusläser martyrberättelserna får man också bilden av att kristna utgjorde en mycket stor del av armén. Det finns _mängder_ av ante-konstantinska martyrsoldater med i helgonkalendrarna, som kom från varje del av Romarriket, och även i vår dag finns en ovanligt stor del kapell helgade åt soldatmartyrer runtomkring medelhavet. Faktum är att i synnerhet många officerare – enligt martyrberättelserna – tycks ha varit kristna, vilket naturligtvis är ytterligare en indikation. Och det faktum att det fanns hela legioner som var kristna styrker saken ytterligare; exempelvis Legio XII Fulminata, som var till största delen kristen redan i slutet av 100-talet (att boken du nämner förkastar detta, endast för att Appolinarus har stavat fel, kan ej ses som seriöst; mängder av orsaker kan ses som förklaringar till felstavningen; felstavningar finns ju även i Bibeln, ja, i mängder av historiska texter). Idag är man mer eller mindre överens om att just den stora närvaron av kristna i armén är en av huvudorsakerna till kristendomens spridning i Romarriket (tänk på att det var armén som hade störst tillgång till transporter på denna tid, och att det var för armén som de romerska vägarna ursprungligen byggdes.) Jag har läst att t.ex. Josef Ratzinger skrivit något om hur just romerska soldater tog kristendomen till hans hemtrakter. Enligt Rodney Starks (mycket minimalistiska!) beräkningar, så utgjorde kristna i slutet av 200-talet/början av 300-talet ca 10 % av folket. Om man gör en maximalistisk beräkning, och tar i beaktning den åtminstone allmänt sett stora närvaron av kristna just i armén, så förefaller siffran 1/3 inte alls särskilt otrolig. Det är för övrigt intressant att lägga märke till faktumet, att medlemskap i armén på denna tid (d.v.s. ca från Kristi födelse till slutet på 200-talet) var helt frivillig; det var alltså inga tvångsrekryteringar av kristna det gällde, vilket ju hade kunnat tänkas förklara den kristna närvaron i armén, om kyrkan hade varit pacifistisk.

        Vad gäller soldaterna i NT så är det viktigt, att soldaterna faktiskt aldrig _påbjuds_ att lämna soldatyrket. Att vissa av dem enligt traditionen dock gör det – såsom Longinus – är dock en annan femma. Viktigt är dock i sammanhanget, att flera av soldaterna enligt en enhetlig kristen tradition faktiskt _blev _kristna: Longinus som jag nämnde är väl det främsta exemplet; men jag har inte funnit någon som menar tt han lämnade militäryrket för att han var pacifist, utan det som nämns är att han levde asketiskt och missionerade.

        Gilla

        1. Först av allt vill jag bara poängtera att svängandet av ordet heretiker inte tillför mycket till diskussionen – måga av kyrkofäderna klassades av kyrkan som det, då eller eftersom, likväl är det kyrkofäder som påverkade kyrkan stort och som man refererar till. Och det är lätt att köra över hela rörelser trots att de förändrades under tid, montanismen hade gjort sig av med många av de mer bisarra delarna när Tertullianus gick med.

          Det bör också tillägga att det finns fler kyrkofäder än dessa som uttrycker pacifistiska åsikter för att inte tala om den mängd ickepatristisk tidig kristen pacifistisk litteratur, men jag känner att vi har tillräckligt att diskutera redan.

          Tatianus sa mycket riktigt att han inte vill vara general/soldat (grek. ten strategian), vilket man inte lättvindigt kan avfärda, han nämner det i ett uppräknande av ett gäng synder han inte vill delta i. Dessutom jämställde han krig med mord och menade att avgudar var upphovsmän till krig (se hans brev till grekerna kap. 19). Många jag känner till betraktar honom dessutom som fullvädig kyrkofäder, även om han hade vissa tokiga ideer (som ju var rätt vanliga på den tiden) kan man inte avfärda hans betydelse inom kyrkan eller mena att hans pacifism utan tvekan hämtades annorstädes än från den.

          Det Irenaeus säger i mot heresierna är: ”If therefore another law and word, going forth from Jerusalem, brought in such a [reign of] peace among the Gentiles which received it (the word), and convinced, through them, many a nation of its folly, then [only] it appears that the prophets spake of some other person. But if the law of liberty, that is, the word of God, preached by the apostles (who went forth from Jerusalem) throughout all the earth, caused such a change in the state of things, that these [nations] did form the swords and war-lances into ploughshares, and changed them into pruning-hooks for reaping the corn, [that is], into instruments used for peaceful purposes, and that they are now unaccustomed to fighting, but when smitten, offer also the other cheek, then the prophets have not spoken these things of any other person, but of Him who effected them.” Det handlar inte bara om att kristna inte ska hämnas, han säger att kristna smider om sina vapen och förmår inte att strida, och att denna kristna pacifism är ett tecknet på att Kristus uppfyller profetioan i Jesaja och Mika. Därefter utvecklar han tanken kring ”fredsredskapen” plogbillen och vingårdsknivarna och drar paraleller mellan plogbillens sammansättning och Kristi natur, men det går inte att avvisa att han tydligt ser en koppling mellan frälsning och pacifism.
          De flesta av dessa kyrkofäder såg i enlighet med Rom 13 inga problem med att hedniska stater brkade våld, men aldrig uttryckte de tanken på en kristen stat och att kristna skulle bruka våld. Skillnaden är förstås att kristna kan ta sin tillflykt till Gud som kan gripa in i omöjliga situationer, vilket gör att våld aldrig är ”nödvändigt” vilket ickepacifister hävdar ibland är fallet, men ickekristna kan inte be om Guds beskydd. Däremot kan de det om de blir kristna, och vår mission är ju att göra dem till det.

          Poängen Athenagoras gör är att kristna inte dödar oavsett omständigheterna, han skriver ”We cannot endure to see a man being put to death even justly.” Han drar upp exepel som abort och gladiatorspel, men frasen ”even justly” (som är svåröversatt!) visar att han och sina bröder inte ens stod ut med att se dödande som var rättvist/rättfärdigt, såsom dödsstraff och krig ansågs vara. I sin Om uppståndelsen kap. 19 skriver han att krigets åföljder – dödandet av mängder med människor, förstörandet av städer mm. är exempel på några av de värsta synder som finns.

          I sin bok mot irrlärorna, som Tertullianus mycket riktigt skrev medan han var katolik, skriver han att kristna inte kan vara soldater av flera anledningar, dels pga svärandet till avgudar, dels pga att kristna inte kan döda i krig: ”There is no congruity between the divine and human ‘sacramentum,’ the sign of Christ and the sign of the devil, the camp of light and the camp of darkness: one soul cannot be owed to two, God and Caesar. And (yet, some Christians say), Moses carried a rod, and Aaron (wore) a buckle, and John was girt with a leather belt,(7) and Joshua (the son of) Nun led a line of march, and the people waged war–if it is your pleasure to sport (with the subject). But how will (a Christian) make war–nay, how will he serve as a soldier in peace(-time)–without the sword, which the Lord has taken away? For, although soldiers had come to John and received the form of a rule, although also a centurion had believed, (yet) the Lord afterwards, in disarming Peter, ungirded every soldier. No dress is lawful among us which is assigned to an unlawful action.” (kap 19). Sen är det underligt att du tvekar kring om Tertullianus var pacifist, han skrev en hel bok om vapenvägran! Har du hört talat om De corona militis, Om militärkransen? Den skrevs förvisso när han blivit montanist och är därmed kanske inte av så stort intresse för dig, men jag citerar några rader ändå: ” Do we believe that the human ‘sacramenturn’ may lawfully be added to the divine, and that (a Christian) may (give a promise in) answer to another master after Christ, and abjure father and mother and every kinsman man, whom even the Law commanded to be honoured and loved next to God, (and) whom the Gospel also thus honoured, putting them above all save Christ only? Will it be lawful (for him) to occupy himself with the sword, when the Lord declares that he who uses the sword will perish by the sword? And shall the son of peace, for whom it will be unfitting even to go to law, be engaged in a battle? And shall he, who is not the avenger even of his own wrongs, administer chains and (im)prison(ment) and tortures and executions?” (kap 11).

          Tertullianus nämner mycket riktigt att det fanns kristna i armén när han skriver till hedningarna: ”Ye cry out that the state is besieged–that there are Christians in the fields, in the fortified towns, in the islands.” ”We are (people) of yesterday, and we have filled all that belongs to you–cities, islands, fortified towns (?) (castella), country towns, places of assembly, the very camps, the tribes, the decuries, the palace, the senate, the forum.” ”With you we go on voyages and serve as soldiers and farm and trade: we mix (our) industries (with yours); we make our work public for your service.” Men du får inte övertolka dessa passager, Tertullianus poäng är att visa hur mycket kristendomen brett ut sig, han säger varken bu eller bä om att kristna är soldater i dessa texter. Jordan Daniel May från Princeton Theological Seminary skriver: ”When Tertullian wrote to other Christians, such as in his De Idololatria, he expressed his personal views towards the subject of Christian military service, but when he wrote to the Roman officials, he was more careful in the presentation of his views. It is unfair to characterize Tertullian as dishonest when he simply adverted to the fact that some Christians served in the Roman military. In no way did Tertullian condone Christian military service in his Apologeticum, but rather he simply admitted the reality of Christians in the military and used that fact within his defense of Christians and their readiness to take part in the activities of society. It would have been ineffective, not to mention rather incongruous, to introduce an issue in his Apologeticum on which Christian opinion varied, unless his line of reasoning specifically called for its treatment.”
          Det är sant att Tertullianus skrev i kap 25 i sin apoligi: ”Without ceasing, for all our emperors we offer prayer. We pray for life prolonged; for security to the empire; for protection to the imperial house; for brave armies, a faithful senate, a virtuous people, the world at rest, whatever, as man or Caesar, an emperor would wish.” Men samtidigt motsatte han sig alltså tanken på att kristna skulle vara soldater, han skrev annorstädes att kejsare inte kan vara kristna och tvärtom, och att kristna inte ska delta i statens aktiviteter, vilket inkluderar att inte sitta i senaten. Ändå bad han för det, vilket närmast placerar honom i samma fack som Origenes.

          Sen verkar du inte läst igenom vad jag skrev om Origenes i min förra kommentar, han fördömde tydligt kristet dödande i krig, att han ville be för den ena eller andra sidan i en konflikt skulle jag inte är tillräckligt för att kalla honom pseudopacifist. Faktum är att jag nu, efter att ha studerat hans ord noggrannare, är osäker på om det var det han menade. Hela citatet, från Mot Celsus bok 8 kap 73, lyder ”by prayers to God on behalf of those who are righteously serving its soldiers and of him who is reigning righteously, in order that all things opposed and hostile to those that act righteously may be put down? And we, (in) putting down by our prayers all demons–those who stir up warlike feelings, and prompt the violation of oaths, and disturb the peace, help the Emperors more than those who to all appearance serve as soldiers.” Det är högst möjligt att det han syftade på när han talade om det som stod emot de rättfärdiga är krigshetsande demoner som ger uphov till deras fienders attacker, inte att fienderna ska dö. I så fall är resonemnaget att kristna som ber att kriget i sig ska upphöra tjänar kejsaren mer än soldater som för kriget.

          Att Origenes skulle stöda tanken på en kristen stat är en feltolkning av följande ord i Mot Celsus bok 7 kap 26: ”Again, if thou wert to take away from the Jews of that time, who had a civil economy and a land of their own, the (right) to go out against the(ir) enemies and serve as soldiers on behalf of their ancestral (institutions) and to destroy or otherwise punish the adulterers or murderers or (men) who had done something of that kind, nothing would be left but for them to be wholly and utterly destroyed, the(ir) enemies setting upon the nation, when they were weakened and prevented by their own law from defending themselves against the(ir) enemies.” Visst låter det som att man utifrån detta kan dra slutsatsen att det som gjorde att judarna fick kriga och inte de kristna var att de hade ett land, men då ignorerar man vad Origenes skrev bara några rader innan: ”It would not be possible for the ancient Jews to keep their civil economy unchanged, if, let us suppose, they obeyed the constitution (laid down) according to the gospel. For it would not be possible for Christians to make use, according to the Law of Moses, of (the) destruction of (their) enemies or of those who had acted contrary to the Law and were judged worthy of destruction by fire or stoning.” När du drar slutsatsen att Origenes ansåg att kristna kunde strida om de hade en egen stat utgår du ifrån att han ansåg att judarna och de kristna hade samma villkor. Men det anser han inte, judarna skulle inte kunnat försvarat sitt land om de levt enligt Evangeliets regler. Origenes ord om att de hade rätt att försvara sitt land bör ses i ljuset av att Celsus kritiserade krigen i GT samtidigt som Romarriket höl på med samma saker, Origenes uppmanar honom att bedöma det gamla Israel på samma standard som Rom.

          Det Gregorius av Nyssa skriver som är mer än ”fred är bra” utan ”krig ska en kristen inte hålla på med” är följande betraktelse kring Saligprisningarna: ” ’Saliga är de som skapar fred, de skall kallas Guds barn.’ Vilka är dessa? De som uttrycker den gudomliga kärleken till andra, de som visar med sina egna liv på den gudomliga kraften. Herren, givaren av det som är gott, fullständigt tillintetgör allt som inte liknar och är främmande för det goda. Detta har Han också kallat er till, det vill säga att kasta bort hat och avskaffa krig, att utrota avund och bannlysa stridigheter, att avfärda hyckleri och avvisa allt som skadar hjärtat. Istället skall ni ersätta allt som är motsatt till det ni tagit bort.”

          Och Johannes Chrysostomos sa mycket pacifistiskt, t.ex.: ”För att de skall förstå att detta är en ny slags krigsföring och inte det vanliga sättet att delta i strid sade Han när Han sände ut dem tomhänta: Och så, när ni marscherar, visa på lammens ödmjukhet, även fast ni skall gå till vargar… för så skall jag bäst visa min makt, när vargarna besegras av lammen. …Ty det är verkligen ett större verk och mycket mer storartat att förändra motståndarnas sinnen och förvandla deras själar än att döda dem… Vi skall därför skämmas om vi agerar annorlunda genom att som vargar attackera våra fiender. För så länge vi är lamm besegrar vi, även när tusen vargar möter oss, vi besegrar dem och blir segrare. Men om vi handlar som vargar så är vi besegrade, för då lämnar den Gode Herdens hjälp oss, ty Han fostrar inte vargar utan får.”

          Sen vill jag återigen poängtera att eftersom alla var kristna i Romarrikets arme (suck, av någon anledning vägrar wordpress mig skriva ‘ över e, det ser jättefånigt ut men jag hoppas du har överseende) under 400-talet så förnekar jag inte att det dessförinnan måste finnas en tidpunkt när de kristna upptog en tredjedel av den dessförinnan (även om det lär har varit en rejäl acceleration när lagen om kristen tro i armen kom), men att det var så många så tidigt låter återigen besynnerligt. För det första ger vittnesbörden om martyrsoldaterna enstaka fall, många av dem är på gränsen till fiktiva, och de hjälper oss inte så mycket i diskussionen, liksom berättelserna om Martin av Tours, Maximilianus och andra kristna vapenvägrare utgör enskilda fall, även om det förstås är intressant att de finns. Tertullianus ord om att kristna ”tagit över” (”filled”) militärläger, senaten, palatsen mm. måste som du säger rimligen betraktas som en hyperbol, särskilt med de två senare fallen i beaktning. Det samma man skriver i De corona militis är att ”många” soldater lämnat armen när de blivit frälsta, dock ger det ingen ledtråd om majoritet eller minoritet, men står i kontrast till att de kristna skulle ”ta över” bokstavligt talat. The early Christian attitude to war avvisar inte Appolinarus vittnesbörd bara för felstavningens skull utan även för att han menar att legionen fick namnet då, vilket ju inte var fallet, och att ingen annan skriver att hela legionen var kristen (förutom Eusebios som baserade sig på honom). Det fanns troligen kristna i den legionen, men den enda källan som säger att alla skulle vara det är en källa som gör sakfel på sakfel, därmed en inte särskilt trovärdig källa. Att kristendomen spreds fort är inte i sig ett bevis för hög kristen närvaro i armen, kristendomen spreds explosionsartat av Paulus och c:o, som uppenbarligen inte var soldater, och många skulle snarare säga att det var förföljelsen (”martyrernas blod…”), karismatiken och den allmänna missionsivern som var framgången till missionen. Pga det faktum att värnplikten var frivillig, och pga att majoriteten tidiga kyrkofäder opponerade sig mot kristet deltagande i krig, tycker jag att 1/3 av armén är för hög. Men som sagt, utan att veta var siffran kommer ifrån är det svårt att diskutera den, det kan ju vara så att den används som ett cirkelresonemang av dig: dvs. att upphovsmannen till siffran utgick ifrån att den kristna pacifismen var låg under denna tid och kom därmed fram till att en tredjedel av romerska armén var kristen – då kan förstås den siffran inte användas som argument för att kyrkan inte var pacifistisk.

          Och slutligen så har jag som sagt skrivit om soldaterna i NT här, texterna hade annan poäng än krig och fred och därmed tar de inte upp huruvida de lämnade armén precis som det inte står något om huruvida folk med andra yrken lämnade dem, evangelierna utgör korta redogörelser som uttryckligen inte tar upp allt Jesus gjorde och sade. Traditionen om Longinus är för sen och luddig för att vara relevant.

          Nu har jag skrivit detta i nära tre timmar. God natt.

          Gilla

  5. För övrigt är det lustigt att du hänvisar till heretikerna som om det skulle förklara den kristna närvaron i armén – i själva verket var det oftast just heretikerna och schismatikerna som var pacifister (antingen pga av de var gnostiker, eller för att de var strikta moralister).

    Gilla

  6. (Jag ber att få återkomma senare under veckan; för tillfället är jag fast i ett pluggträsk inför en tenta jag har efter helgen.)

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s