Är det en fråga jag verkligen brinner för i den aktivistiska delen av mig så är det elektronikindustrin. Ni som följer den här bloggen vet att jag återkommit till ämnet flera gånger, under parollen Afrikas mobilkrig. Mineralerna i våra mobiler, datorer och andra elektroniska produkter produceras under hemska förhållanden i afrikanska gruvor och förlänger och förvärrar konflikten i Kongo-Kinshasa, enligt FN. Och när mineralerna sätts samman till färdig produkt sker även det under omänskliga arbetsvillkor i asiatiska fabriker.
För att uppmärksamma detta och ge resurser till andra som vill uppmärksamma detta har jag och min kompis Jonathan Wiksten lanserat en sprillans ny hemsida: Rättvis elektronik! Genom den ska vi inte bara länka till material från organisationer som Make IT Fair och Raise Hope for Congo, utan även sprida egenhändigt skapat material. I samband med hemsidelanseringen startade vi också en facebookgrupp.
Be för projektet, att det når ut till många och att de förändrar situationen för arbetare i elektronikindustrin. Och skriv gärna upp er på prenumeration via epost i spalten till höger på hemsidan, för löpande information om den här minst sagt superviktiga frågan.
Hela Pingsten 
Min första TV-apparat var tillverkad i Norrköping. Mina två första bilar var Volvo Amazoner. Jag ville ha en svensktillverkad bil, eller åtminstone tillverkad i Europa, t ex Västtyskland, därför att jag då visste att de hade tillverkats under relativt drägliga förhållanden. Det var då det, någon gång i slutet av 70-, början av 80-talet. Jag var ung och radikal, med en ganska svartvit världsbild.
Åren gick och plötsligt fann jag mig själv vara Datsun-ägare. Den var så helläcker att jag bara måste ha den. Nästan som en Porche till det yttre och med massor av lulliga småfinesser. Till en början långsamt men sedan accelererande, började jag – ja, vi det svenska folket, människorna i västvärlden – välja pris framför kvalitet och fackliga för att inte säga rentav mänskliga rättigheter.
Min Datsun var en katastrof kvalitetsmässigt. Men japanerna ryckte upp sig och snart kunde vi varken konkurrera med pris eller kvalitet. Nu har Kina tagit över, med tillverkning av både det allra billigaste slit-och-slängprylarna och legotillverkning av kvalitetsprodukter. Men med noll arbetarskydd, noll rättigheter för de som slavar åt oss utan vilodag(!) och obefintlig hänsyn till miljön, konkurrerar de bort all annan tillverkningsindustri.
Någonstans valde vi själva denna utveckling. Nu när nästan all vår relativt justa tillverkningsindustri i den relativt demokratiska västvärlden är utraderad: *Kan* vi välja etiskt acceptabla elektronikprodukter? Även om vi skulle vilja? Även om vi var beredda att betala kanske 3-4 gånger så högt pris för en anständig lön och pensionsvillkor för de personer som monterat prylen åt oss? Går det verkligen att vända utvecklingen till något bättre? Jag önskar det, men har tappat tron på att det verkligen går.
GillaGilla
Håller med om att det är en skrämmande utveckling vi varit med om de senaste decennierna, men jag tror, eller vill tro, att det går att ändra. Fairtrades stora framgångar tyder på att det verkligen går att förändra. Och i börjat av 00-talet genomfördes Kimberleyprocessen som effektivt fick slut på de krig som orsakades av diamantproduktionen i Afrika. Om man inför en certifiering för elektronik som garanterar goda arbetsvillkor och genomför en Kimberleyprocess för Kongos konfliktmineraler tror jag vi kan vända utvecklingen ganska snabbt.
GillaGilla
Sjukt bra! Jag hejar på er!
GillaGilla