Det bästa på Frizon var bönetältet som arrangerades av Operation övre salen och 24-7 Bön gemensamt. Jag var med på ett bönemöte Övre salen hade inför Frizonfestivalen där en tjej såg en bild av att festivalområdet var som tempelområdet och bönetältet som Det Allra Heligaste. I det judiska templet i Jerusalem var Det Allra Heligaste platsen där de tio budorden som Mose fått av Gud förvarades tillsammans med andra minnen från uttåget från Egypten, och som var så heligt att bara översteprästen fick gå in dit. En annan tjej profeterade att Guds härlighet skulle ligga som en tjock dimma i tältet.
Och det var så. Atmosfären i tältet var så fantastisk, underbar och överväldigande så att den inte kan beskrivas med något annat än de Bibliska begreppen helighet och härlighet. På varsin sida om tältet fanns två hoppborgar, hårdrocksmusik skränade inte alls långt bortifrån, det var buller och bång, flams och trams, liv och rörelse, men i bönetältet var det kavlugnt. Jämt. I bönetältet fanns en seriositet och en ärlighet som jag tror många festivalbesökare behövde.
Ett completorium (hälften av bönepassen var tideböner inspirerade av klosterrörelsen) blev väldigt karismatiskt, och en broder berättade om en syn han haft som om man återberättar den här – där den riskerar att läsas utan Guds Ande pulserande i blodet och en öppenhet för Guds tilltal – antagligen skulle få folk att skratta åt synen och finna den absurd. Men ingen skrattade där. Tvärtom tror jag de flesta av oss insåg att Gud ville ta till en sådan kontroversiell och till synes löjeväckande syn för att få oss att upptäcka ett stort problem vi har inom kyrkan som vi gång på gång sopar under mattan.
Jag lärde mig mycket genom mina syskon i bönetältet, framför allt vikten av det profetiska, att höra vad Gud säger till en, vilket är en i vart fall av mig ganska bortglömd gåva men som Paulus uppmanar oss till att mest sträva efter (1 Kor 14:1). Jag har haft en rädsla kring att Gud ska uppenbara att något jag tänkt är fel, men vem är jag att jag skulle sätta mig upp mot Gud? Han har skapat oss, Han äger oss. Och naturligtvis säger Han inte emot sig själv, vi ska pröva alla profetior mot Skriften för att se om de är från Gud eller inte (1 Tess 5:20-22, 1 Kor 14:29).
Hur var det då med karismatiken på resten av festivalen? Katarina Halldorf Almonte höll ett seminraium varje dag om det profetiska, och på Gudstjänsterna i ladan gavs alltid utrymme för förbön för helande (Gudstjänst firades i ladan och i magasinet samtidigt, varav ladan var något mer karismatisk, lågkyrklig – och välbesökt). Annars var det ganska skralt. Kanske ska man inte förvänta sig mer av ett happening som ju är en musikfestival i grund och botten, inte en karismatisk konferens, men det jag blev väldigt förvånad över var att besökarna inte var ännu mer sugna på detta. Bönetältet fylldes visserligen med folk under vissa tidpunkter, ett fantastiskt bönesvar för många av oss, men det lockade aldrig så mycket folk som till exempel fotbollsturneringen eller någon konsert. Borde det inte gjort det?
Frizon är en festival inför Gud med en tydlig kristen profil, och alla timmar festivalområdet var öppet fanns det andlig mat att hämta för själen. Men besökarna var som sagt inte alltid sugna på det. När jag stod och väntade på att checka in upplevde jag att detta kunde ha varit vilken svensk festival som helst. Jag har antagligen varit utanför den kristna ungdomskulturen tillräckligt länge för att se den utifrån och kan konstatera att den är mer sekulär än vad den varit förut, och Frizon har drabbats av det. Inte så mycket arrangemanget (även om det drabbats också) som besökarna. Det var däför jag på twitter skrev att mitt första intryck av frizon var att det var ganska sekulariserat – något som många undrade vad jag menade med – flera av ungdomarna där snackade mer om Homer Simpson än om Jesus, de kunde fler repliker ur Star Wars än Bibelord, och det är så sorgligt.
Men bönetältet satte något i rullning, flera fick smaka av den karismatiska verkligheten för första gången och mängder med lärjungar rotades i sin Herre. Och Gud var verkligen närvarande. En kille fick gå upp på scenen under en Gudstjänst och vittna om att han inte haft någon känsel i vänster arm sedan en operation (något som han och hans kompisar utnyttjat genom att bränna den då och då på skoj) men att han förra festivalen fick förbön för helande så att känslan kom tillbaka – något som läkarna inte kunde förklara. Det är underbart att höra om hur Gud bevisar sin existens och kärlek på det sättet. Om ändå fler ungdomar hungrade efter att Han skulle göra fler mirakel i deras liv så skulle vi bryta sekulariseringen inte bara i kyrkan utan i hela landet.
Hela Pingsten 
Intressant att du (till slut) förklarar ditt kvitter från festivalens början. Det gläder mig oerhört att Gud mött er i bönetältet. Era böner har öppnat dörren för mycket annat av Gudsskeende på området. För jag har sett att Gud varit närvarande på många platser och på många sätt under festivalen.
Jag vill kommentera det du skriver eftersom jag är övertygad om att livet är helt och att livet inför Gud också ska vara helt. Det behöver inte finnas någon motsättning mellan karismatik, bibelstudier, rättvisearbete, fika, fotboll, hoppborgar och hardcore. Det du kallade sekularisering i din tweet var ett olyckligt val av ord. Det begreppet står för något annat.
När jag läser det du skriver tänker jag att du nog till viss del missuppfattat festivalens syfte. Vi från EFK UNGs/frizonledningens sida vill inte alls (bara) göra en musikfestival. Vi vill att alla uttryck som släpps fram ska vara en del i en festival inför Gud, som i grund och botten handlar om Jesus. Läs gärna Frizons manifest en gång till. http://www.frizon.nu/om-frizon/frizons-manifest/ Visst har vi att kämpa med nöjeskonsumtion och ytlighet och vi behöver hela tiden be, analysera och välja väg genom det. Men livet med Gud är ändå helt och kan med enkla drag delas upp i högt och lågt/andligt eller oandligt.
Kidsen har mycket kvar att lära och behöver få del av Anden för att kunna välja att följa Jesus. Precis som du och jag. Jag ser det som att vi kan vara på olika plats på vår resa till Kristuslikhet. Vägarna till Kristus är ett myller av stigar genom okänd mark. Det är svårt för dig och mig att föreskriva på vilket en annan människa måste möta Gud. Det är bara ATT det måste ske vi kan veta. En del av dom du mötte på festivalen (t.ex. i kön in) har överhuvudtaget ännu inte valt att följa Jesus. Dagarna på festivalen kan för dom vara det första mötet med levande, medvetna och radikala troende mitt i en bubblande härlig mångkulturell röra.
Min systerson är 18 och har varit med på festivalen i två år. Förra året tror jag att han inte gjorde mycket förutom att hänga i sitt tält, prata med kompisar (och tjejer) och gå på de konserter han gillade. I år blev det annorlunda. Redan efter det första gudstjänsten skrev han på Facebook (till semi-offentligt åtlöje inför kompisar) om sitt möte med en helig och levande Gud som fått honom att gråta som ett litet barn. Jag tror inte hans berättelse är ovanlig. För en del måste det få ta tid och det är OK. Frizon är både sådan möten med Gud och sköna häng med polarna vid hoppborgen till ljudet av sreamo. Det är så vi vill ha det. (För vi tror det säger något sant om Gud.)
GillaGilla
Hejsan Rikard! Jag twittrade bara från mobilen och kollade aldrig om andra reagerade på det jag skrev förrän jag kom hem, så det är därför förklaringen kommer först nu. 🙂
Som jag skrev var det främst besökarna jag syftade på och det handlade mest om att mina förväntningar om Frizon (första gången jag var där) krockade med verkligheten. Det var mitt första intryck. Givetvis fanns förstås många som inte än var kristna – det tänkte jag inte på – men jag tror det finns en sekularisering, eller kanske snarare förvärldsligande, bland unga kristna idag, och det är ett problem som bör tas på allvar. Man snackar om allt mellan himmel och jord som alla andra ungdomar, men väldigt lite om Jesus och det kristna livet. Man tänker, talar och handlar Gud väldigt mycket mindre än tidigare generationer unga kristna och unga kristna i t.ex. tredje världen. Det var det jag märkte.
Sen om det där med att det inte finns motsättning mellan karismatik och hoppborgar kommer jag beröra i en bloggpost framöver. Ni sköter ert arbete väldigt bra på EFK Ung, men ni kan väl ta ett snack om hur man skulle kunna göra festivalen lika bra men enklare och mer avskalad ekonomiskt?
Gud välsigne dig,
Micael
GillaGilla
Ser fram emot nästa bloggpost. Märk väl att jag skrev att det inte behöver vara någon motsättning mellan karismatik och hoppborgar. Därmed underförstått att det ibland faktiskt kan vara det. Viktig skillnad.
Sen hittade jag ett fatalt fel i min text som gör mitt resonemang något kryptisk. Så här ska det förstås stå. ”Men livet med Gud är ändå helt och kan INTE med enkla drag delas upp i högt och lågt/andligt eller oandligt.”
GillaGilla
Micael! Det var kul att se dig på Frizon, och nästa gång lovar jag att ta mig tid att skriva under vad du än ber mig om. Jag tycker ditt montrande i Diakonia och dina aktiviteter i Bönetältet visar på en brygga som är otroligt viktig, för bön utan handling är ju som vi alla vet helt värdelös. Gud har inga andra händer än våra.
Jag blir dock lite bekymrad av ditt resonemang här kring festivalbesökarnas eventuella avsaknad av andlighet. Jag tycker Rikard har sagt mycket bra här, och jag behöver inte fylla i särskilt mkt. En undran jag har är ifall du tycker man måste prata om Jesus, be och lovsjunga för att den kristna tron ska bli certifierad? Isf ligger min egna kristna tro i riskzonen att klassas som riktigt dålig.
Jag har alltid upplevt Frizon som just en fri zon från uppdelningen av ”andlig mat” och ”sekularisering”. Jag tror att samtal i grunden faktiskt kan handla om Jesus även ifall man inte nämner hans namn. Gemenskapen och humorn på Kristen Cup, politikdebatterna, seminarier om anarkism och djurrätt, konserter med harpister – alla berättar de något om den Gudstro som festivalarrangörer och deltagare har på Frizon. Jag vägrar acceptera Bönetältet som den enda riktigt ”kristna” platsen på festivalen. Jag, och många med mig, har i en veckas tid jobbat obetalt dygnet runt för att kunna erbjuda människor en plats som Frizon där ”där inget område av livet hamnar utanför, vare sig pengar eller sex, rättvisa eller vittnesbörd, vänskap eller användandet av tid” lämnas utanför begreppet ”kristen tro” eller efterföljelse.
GillaGilla
Nej, bönetältet var inte det enda riktigt ”kristna” platsen, det håller jag verkligen med dig om. I Diakoniatältet snackade vi inte alls mycket om Jesus, ändå var det en kristen handling att vi stod där. Det jag menade var dock något annat.
GillaGilla
Det vi skiljer oss på i våra åsikter är att jag är fast övertygad om att i en värld där så otroligt många lider, där 30 000 barn svälter ihjäl varje dag och tusentals andra dör i botliga sjukdomar, där synden i många håll av världen får fritt spelrum och där kyrkan gång på gång inte tar sitt kall på allvar och sprider Evangelium har vi inte tid och råd att ägna oss åt annat än det nödvändigaste. Vi ska ägna all tid och energi åt Guds kraft, och jag anser inte att man kan tjäna eller ära Gud med att larva sig. Jag vet att jag låter som en tråkmåns, men det är en övertygelse som bara blivit starkare, sett i perspektiv är det bara när vi blivit så rika och mätta att vi varken bekymrar oss över att själva överleva eller hjälpa dem som fortfarande är fattiga att göra det som vi kan luta oss tillbaka. Men jag vet och förstår att ni inte tycker det, och jag var malplacerad på Frizon hela tiden, skulle säkert gillat Torp mycket mer. Så på den punkten lär vi inte bli överens på ett tag. Däremot finns det ytterligare ett problem som jag tar upp som inte handlar om Frizons arrangemang, och det är tillståndet hos den unga frikyrkligheten. Och den frågan vill jag rikta till långt fler än Frizons arrangörer och volontärer: hur kan man stoppa den relativisering och avskalning av tron som faktiskt sker hos många unga kristna jämfört med tidigare generationer? Det är ingen hemlighet att väldigt få unga kristna läser Bibeln dagligen t.ex. Och även om mycket annat än det som traditionellt klassas som andligt är andligt är det inte andligt särskilt länge till om man inte sysslar med det som traditionellt klassas som andligt. Jag har själv erfarenhet av det och vill bara att resten av min generation ska komma till den insikten. Det är en sak att säga att det finns mer än det vi brukar klassa som andligt som är andligt. Det är en annan sak att säga att det inte finns en uppdelning mellan andligt och världsligt, men det tror jag inte ni menar.
Och så får vi inte glömma att det är tusen saker vi är överens om. Gud välsigne er, bröder.
GillaGilla
Jag tycker du trycker på flera viktiga och ömma punkter Micael. Jag är helt med dig på att vår kraft ska till fullo användas för att strida för Guds rike, och att vi inte ska ägna vår tid åt larv. Men jag tror också att det finns tillfällen för fest, och jag tycker Frizon kan få vara ett sånt. Även Jesus satte undan tid åt festerna och deras gemenskap.
Jag är beredd att hålla med om att vi ofta lägger vår tid på sånt som tar blicken bort från människors lidande. Men lika allvarligt som att spela fotboll eller gå på konsert medan människor lider är det väl att sluta sig i bön eller lovsång? Inget av dessa skapar ju en bättre värld. Eller?
Jag tror nog att det finns en plats för bön. Och för fotboll. Och för fest. Det viktiga är ju att vi i vardagen befriar de fångna och ger syn för de blinda. Om livet bara är såna där saker som bön och fotboll tycker jag också det måste hutas åt. Men att göra det några dagar om året, det tycker jag ändå går bra.
GillaGilla
Fast de fester Jesus var på går inte att jämföras med västvärldens fester idag, de bestod av en måltid där gemenskapen var syftet, men ingen onödig lyx. Jag tror vi är blinda för den enorma rikedom utan like i historien som vi i västvärlden går runt med och som vi faktiskt slösar bort. Jesus uppmanade ju oss för övrigt att inte bjuda rika utan fattiga istället (Luk 14:12-14). De fester NT beskriver handlar om kärleksmåltider där man delar sina resurser och knyter vänskapsband, men man ska inte blanda ihop det med de fester som idag tillsammans bränner miljarder kronor på sådant som i längden varken gör oss lyckligare eller godare.
Bön och lovsång däremot gör enorm skillnad eftersom det åkallar Gud som kan göra mer än vad vi någonsin förmår för att lindra nöd och rädda liv. Bön och lovsång skapar definitivt en bättre värld.
GillaGilla
Tack för intressant läsning, Micael!
Jag får dock lite känslan att du sätter likhetstecken mellan karismatik och Gud, vilket du dock inte gör lika starkt i dina kommentarer. Personligen tycker jag det var alldeles suveränt att se bönetältet mellan två hoppborgar = bästa möjliga illustration av hur Jesus finns med i allt, också leken.
Jag gillar dig och din passion för att kombinera Andens kraft med verkliga behov i världen! Fast det kan hända att det är som Rickard skriver, att du missförstår syftet med Frizon, alltså att både vara en lågtröskelfestival och en träningsplats?
Fortsätt kämpa! Frid, broder! / Henrik
GillaGilla