Fortsättning från del 1 och del 2.
Apg 7:54 När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus. 55 Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Och han sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” 57 Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, 58 och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 Så stenade de Stefanus, under det att han bad: ”Herre Jesus, tag emot min ande.” 60 Sedan föll han på knä och bad med hög röst: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden insomnade han.8:1 Och Saulus hade gått med på att han dödades. 8:1 Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. 2 Några gudfruktiga män begravde Stefanus och höll stor dödsklagan över honom. 3 Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.
Andra skulle tagit till svärdet i en sån här situation. Här har vi en man som på fullt allvar vill utplåna kyrkan, Evangeliet om Jesu död och uppståndelse hotas att försvinna från jordens yta! Vanligt sunt förnuft skulle döda Saulus. Men Stefanus och de andra i församlingen i Jerusalem tar Jesu ord om att vända andra kinden till och älska sina fiender på allvar. Den tredje egenskapen jag vill ta upp hos Stefanus är hans ickevåld, att han inte slår tillbaka. Han förbannar inte sina mördare utan ber för dem. Hade Stefanus och de andra lärjungarna slagit tillbaka hade det inte varit förföljelse utan inbördeskrig, en väpnad konflikt. Men kyrkan litar inte till vapenmakt utan till Gud, som ett kapitel senare förbarmar sig över Saulus, får honom att vända om och hjälper honom sprida Evangeliet med ännu större engagemang än när han försökte förinta det. Om kyrkan hade dödat Paulus hade vi dödat världshistoriens viktigaste missionär!
De kristna i Jerusalem var villiga att hellre lida än utsätta andra för lidande. Att lida för Kristus är något vi alla bör vara beredda på:
Matt 16:24 Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. 25 Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.
1 Petr 2:19 Om någon som vet att Gud är med honom, håller ut när han får lida oskyldigt, så är det nåd från Gud. 20 Vad är det för berömvärt, om ni härdar ut med att bli slagna när ni handlar orätt? Men om ni håller ut när ni får lida fast ni handlar rätt, då är det nåd från Gud. 21 Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. 22 Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. 23 När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.
Vi följer den Korsfäste Guden, och därmed är vi inte mindre än kallade till, som Petrus skriver, att lida i Hans efterföljd och vända andra kinden till. Att oskyldigt plågas utan att vilja hämnas är en viktig del i efterföljelsen av Kristus. Detta är extra tydligt när vi läser om Stefanus. Hans sista ord var ”Herre Jesus, ta emot min ande” och ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Jesus sa på korset enligt Lukasevangeliet ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” och ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”. Kristus lever och verkar i Stefanus, samma fantastiska fiendekärlek och förlåtelse finns i lärjungen såväl som i Mästaren. Genom Jesu försoningsdöd på korset gäller inte längre domen och straffet utan nåden. I Johannes 1 står det: ”Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus”. Som Nya Förbundets barn gäller inte längre öga för öga, tand för tand som Jesus förklarar i sin Bergspredikan, vi ska inte värja oss mot det onda utan sprida fiendekärlek och förlåtelse.
VI vet att Gud är med oss och beskyddar oss och att vad som än händer har vi evigt liv. ”Var inte rädda för dem som bara kan döda kroppen, utan frukta Gud” säger Jesus i Lukas 12. Stefanus mötte döden utan att vara rädd, för han hade bara några minuter tidigare sett Människosonen på Guds högra sida, välkomnande till det sanna livet. I förtröstan på Gud kan vi leva ickevåldsligt. I Romarbrevet står det:
Rom 12:17 Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. 18 Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. 19 Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. 20 Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. 21 Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.
Av två onda ting ska vi inte göra det minst onda utan det goda. Vi ska inte hämnas utan kväva ondskan med kärlek.
Om vi ska sammanfatta dessa tre bloggposter om Stefanus uppfyllde han alla kriterier för en Herrens tjänare enligt 2 Tim 2:24: ”en Herrens tjänare skall inte strida utan vara vänlig mot alla, skicklig att undervisa och tålig när han får lida.” Och detta ska alla kristna sträva efter i viss mån – men inte nödvändigtvis på samma sätt som Stefanus. Alla jobbar vi inte med bistånd till fattiga, men alla kan vi vara ickediskriminerande och ge så mycket vi kan av våra pengar. Alla undervisar vi inte, men alla bör vi vittna och försvara tron. Alla blir vi inte martyrer, men alla ska vi vända andra kinden till och besegra det onda med det goda. Då följer vi Jesus som Stefanus gjorde och vi kommer nå samma underbara slutmål som han.
Hela Pingsten 