Mirakler på Azusa street

Följande är en översättning av utdrag ur kaptilet ”In the beginning: Meet Sister Carney” i boken Azusa Street: They told me their stories. Tommy Welchel återger de vittnesbörd från Azusa som en av dem som var med från början av väckelsen delade med sig av till honom i mitten av sextiotalet.

Under ett av våra måndagsmöten frågade jag syster Carney: ”Vad för mirakel minns du som skedde genom dig?” Hon log och läpparna sjönk liksom in när upphetsningen steg inom henne.

”Det var kvinnan som kom på sin man med en annan kvinna. Hon började slåss med henne och den otrogna kvinnan bet av en del av hennes öra.” Syster Carney log men jag började skratta högt. Hon tillrättavisade mig ödmjukt för att jag hade skrattat och sa: ”Broder Tommy, det är inte roligt att upptäcka sin man tillsammans med en annan kvinna, än mindre att hon och hustrun börjar slåss, än mindre att den ena biter av den andras öra.”

Fortsättningen av historien som jag minns den lyder: När denna hustru kom in i mötessalen höll hon ett blodigt bandage vid sidan på hennes huvud. Syster Carney såg att hon verkade ha oerhört ont och gick fram för att betjäna henne. Medan de väntade på att Seymour skulle komma ner så att mötet kunde börja frågade syster Carney vad som hade hänt, och kvinnan berättade om slagsmålet. Hon berättade att hon inte hade örat med sig. Syster Carney sträckte sig och tog av bandaget för att se såret som i grund och botten såg ut som ett blodigt, rått stycke kött. Utan att tveka började hon be för kvinnan. Efter förbönen sa kvinnan att smärtan var borta, så syster Carney tog en titt på såret igen och till hennes förvåning så började en helt nytt öra växa ut rakt framför hennes ögon. Syster Carney satt där med hennes mun vidöppen och utbrast helt enkelt: ”Herre Gud!”

Detta var inte det första miraklet syster Carney bevittnade, men det var det första som var ett resultat av att Gud verkade genom hennes egna böner. När hon berättade denna historia för mig, återgav hon det som om det hade skett kvällen innan.

Jag frågade syster Carney om andra mirakler hon sett eller deltagit i. Med ett leende och en glimt i ögat talade hon om Guds väldiga gärningar. Enligt syster Carney var många människor där som satt i rullstolar och låg på bårar som kom från sjukhusen i området. Ofta brukade syster Carney och andra gå till de sjuka och lytta och be för dem innan Seymour kom ner för trappan eller till och med när han satt med sin låda på huvudet, och de blev helade. Hon och andra gick till dem i rullstolar, tog upp fotstöden, bad för dem, såg dem sedan gå upp och ställde till sist undan deras tomma rullstolar.

Ett av dessa rullstolshelanden etsade fast i syster Carneys minne på ett särskilt sätt. En man hade tunga ställningar på sina ben och hade inte kunnat gå på flera år. Hon mindes att hans rullstol hade hjul av trä. Hon bad för honom, och han blev mirakulöst helad. Hans namn var broder Aubrey, och han var pastor i en stor kyrka i Los Angeles. Jag träffade honom faktiskt eftersom han brukade komma till Pisgah för att träffa sin kära syster Carney som var en av dem som bett för honom när han helades på Azusa.

Under ett av sina besök på sextiotalet delade broder Aubrey sin version av helandeundret. Syster Carney hade inte sagt ett ord till honom. Hon gick bara fram, tog upp fotstöden, satte ner hans ena fot på marken, lyfte sedan upp den andra – kom ihåg att hans ben hade väldigt tunga ställningar på sig – och satte ner även den. Därefter sa hon åt honom att ställa sig upp och gå, men Aubrey berättade för henne att han inte kunde på grund av de tunga ställningarna. Syster Carney svarade med att be dem som följt med honom att ta av hans ställningar så att han kunde gå. De gjorde så, och han gjorde så! Han stod upp och gick.

Jag var förundrad av historien och frågade syster Carney hur många mirakler Gud hade använt henne till att utföra personligen. Hon berättade att Gud välsignade henne med att använda henne två eller tre gånger per dag de tre eller fyra dagar hon deltog varje vecka. Det blir sex till tolv mirakler per vecka under tre och ett halvt år. Syster Carney förklarade att mirakler överflödade på Azusa. Människor med snedvridna ben blev helade. Man kunde höra hur skelettdelar knakade och se hur armar och ben växte ut.

Våra samtal lämnade de mirakler Gud utförde genom de troende som deltog under mötena och gick över till hur miraklena förändrades när broder Seymour predikade. Syster Carney förklarade att när broder Seymour kom ner skedde ännu större mirakler. Seymour hade aldrig ett bestämt mönster, utan han kom ner och satte lådan över sitt huvud, och senare tog han av lådan när Gud så ville, reste sig och gjorde vad Gud sa åt honom att göra.

Ibland gick han till en särskild grupp av människor i rullstolar eller på bårar – bårarna var för människor som hade burits dit från sjukhuset. Hon berättade att till hennes förvåning pekade Seymour på dem och sade ”Alla på bårar eller i rullstolar, ni är helade i Jesu Namn.” Då reste sig alla som låg på bårarna eller satt i rullstolarna och gå runt fullständigt helade från vilken sjukdom de än led av.

[…]

Naturligtvis ledde varje diskussion om Azusa till shekinah. När jag bad syster Carney dela sina erfarenheter av Guds Andes Närvaro sken hennes ansikte upp. Hon beskrev det som en del av himlen. För henne var det som att andas rent syre, och till hennes förundrad var det alltid närvarande.

När jag bad henne beskriva shekinah-elden som så många rapporterat om, berättade hon att hon mindes att brandkåren brukade komma för att de fått uppgift om att byggnaden brann. När de kom fram kände de inte lukten av rök och såg inga tecken på eld. Hon gick inte ut till brandmännen, det var det Seymour, Bosworth, Lake, Smith och Sines som gjorde, minns hon.

Syster Carney gick dock ut en gång för att se lågorna själv. Som sagt hade folk flera gånger ringt till brandkåren då de hade gått förbi och sett lågor stiga upp från byggnadens tak. Till sist frågade syster Carney John Lake varför brandkåren kom hela tiden och letade efter eld. Han förklarade att eld kom ner från himlen mot byggnaden och att eld gick upp från byggnaden för att möta elden som kom ner. Syster Carney gick fascinerad ut, vandrade ett halvt kvarter och såg den fantastiska synen med egna ögon. För henne var den gudomliga förbindelsen mellan eld som kom ner från himlen och upp mot himlen ännu ett bevis för Guds mäktiga Närvaro på den platsen.

Syster Carney la märke till att även om shekinah var närvarande hela tiden i byggnaden, var den gudomliga förbindelsen mellan eldslågorna inte ett vardagsfenomen. När denna förbindelse var där var Guds kraft än mer intensiv under mötet.

4 kommentarer

  1. Väldigt intressant läsning måste jag säga, läste vidare på länken om lådan på huvudet. Det var verkligen ingen människo påhittad väckelse 🙂
    Det är sådan här läsning man blir glad av.

    Gilla

    1. Nej, det var det verkligen inte, och det bästa är att det kommer ske igen! Jag är övertygad om det. Så fort kyrkan anammar samma ödmjukhet och kapitulation inför Gud som på Azusa street kommer den få uppleva samma mirakler som på Azusa street. Ha bara fokus på Jesus.

      Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s