”Anabaptismen har mycket att bidra med till kyrkan i vår tid”

Jonas Melin är bibellärare, pastor och församlingsplanterare som driver bloggen Barnabasbloggen. Han är även kontaktperson för Nätverket Anabaptist som gett ut tre olika böcker om anabaptismen på svenska; Ett frö av anabaptism av Arnold Snyder, Radikalt lärjungaskap av Stuart Murray och Aldrig mer tillbaka gå – utmaningar från anabaptismen där han själv är en av medförfattarna. Hela Pingsten ställde några frågor till honom om anabaptismen och vad den kan bidra med till svensk kristenhet.

1. För den som inte vet, hur skulle du kortfattat beskriva anabaptismen?

Anabaptismen uppstod under reformationen på 1500-talet och kan beskrivas som reformationens frikyrkorörelse. Ibland kallas den även för reformationens tredje gren och då räknas de lutherska och reformerta grenarna som de två övriga.

Anabaptismen kan också beskrivas som en del av den radikala reformationen. På 1500-talet var det många som ville gå längre än till exempel Luther och Zwingli och de drog åt olika håll. Anabaptismen är en av de rörelser, som brukar gå under samlingsnamnet ”den radikala reformationen”.

Ordet anabaptist betyder omdöpare och kommer av att deras motståndare kallade dem detta eftersom de förkastade barndopet och endast döpte vuxna som bekände en egen tro. Själva såg de förstås inte sitt dop som ett omdop, utan som det sanna kristna dopet, men rörelsen kom ändå med tiden att kallas anabaptismen även av dem själva.

2. Varför brinner du för anabaptismen? Vad inspireras du mest av?

Jag brinner för anabaptismen eftersom den hjälper mig att förstå vad det betyder att följa Jesus och att vara församling. Det finns många intressanta och inspirerande rörelser i kyrkohistorien, men jag tycker att anabaptismen på 1500-talet är en av de rörelser som ligger närmast det vi läser om i Apostlagärningarna. Det jag inspireras mest av är just deras fokus på att följa Jesus, leva efter bergspredikan och att bygga församlingar där man lever i gemenskap och delar livet med varandra. Deras sätt att få vanliga kristna att missionera och offra sina liv för evangeliet är också inspirerande och utmanande.

3. Hur började du intressera dig för anabaptism?

Jag upptäckte anabaptismen för fyrtio år sedan när jag läste en bok om väckelsehistoria. Jag fastnade för dem direkt. Jag blev ju själv döpt som barn och är uppvuxen i Svenska kyrkan (min pappa är präst), och hade brottats mycket med dopfrågan, innan jag lät döpa mig och blev en övertygad baptist. Jag tror att jag kände igen mig i de första anabaptisternas brottningskamp med både dopfrågan och församlingsfrågan, och jag hade kommit fram till samma slutsatser som de hade.

I början var det mest ett historiskt intresse, men när jag senare var med och planterade en kristen församling/gemenskap i höghusområdet Råslätt upptäckte jag att anabaptismen har mycket att bidra med till kyrkan i vår tid. Jag har lärt mig mycket från både dåtida och nutida anabaptister när det gäller lärjungaskap och församlingsgemenskap.

4. Har du någon favorit-anabaptist? Varför?

Det finns många goda förebilder bland de tidiga anabaptisterna och det är svårt att välja ut någon, men om jag ska välja en personlig favorit så blir det Pilgram Marpeck, som jag också ha skrivit ett kapitel om i boken ”Aldrig mer tillbaka gå”. Jag gillar Marpeck av flera olika skäl. Han gjorde en viktig insats för att formulera en sund teologisk grund för den anabaptistiska rörelsen, han arbetade flitigt för att skapa enhet mellan anabaptismens olika grenar (tyvärr utan större framgång) och han argumenterade för en mer mjuk församlingsfostran än vad som bedrevs av vissa grupper. Dessutom praktiserade han även dialog med meningsmotståndare, som till exempel reformatorn Martin Bucer i Strasbourg. Han har kallats för ”den ekumeniska anabaptisten”. Dessutom tilltalar det mig personligen att han var en framstående teolog, utan att ha akademisk teologisk utbildning. En bra förebild helt enkelt!

5. Varför är det viktigt att fler i Sverige får höra om anabaptismen?

Kyrkohistoria är ett viktigt ämne och det finns många rörelser som fler behöver få höra om. Anabaptismen är ju relativt okänd i Sverige och jag har gjort det till en av mina livsuppgifter att sprida kunskap om anabaptismen. Det är viktigt för att det är en historiskt betydelsfull rörelse och man kan säga att de flesta nutida frikyrkorörelserna står i tacksamhetsskuld till dessa pionjärer som formulerade en frikyrklig församlingssyn på Bibelns grund. Anabaptismen är också viktig därför att den har något att bidra med till kyrkan i vår tid.

6. Varför tror du att det inte är fler som känner till anabaptismen?

I Sverige har vi inte haft några församlingar eller samfund som har haft någon direkt historisk koppling till anabaptistiska samfund som mennoniterna eller hutteriterna. Därför har den anabaptistiska traditionen inte uppmärksammats här. Den har dock inte varit helt okänd. Under 1900-talet var det några få personer i Sverige, främst inom baptistiska kretsar som forskade och skrev om anabaptismen, bland annat Gunnar Westin, Karl Kilsmo och Torsten Bergsten. Kilsmos bibliotek finns idag på Örebro Missionsskola.

7. Hur skulle det se ut om kyrkan i Sverige skulle börja anamma den?

Det är en svår fråga. Jag vänder på det och försöker istället beskriva vad jag tror är anabaptismens viktigaste bidrag till kyrkan i Sverige. Jag skulle säga att det framför allt är inom fyra områden jag skulle vilja se svensk kristenhet påverkas av anabaptismen.

Det första är att definiera det kristna livet som lärjungaskap. Att vara kristen är att tro på Jesus Kristus och följa honom. Här vill jag gärna hänvisa till ett citat från anabaptisten Hans Denck (1500-1527): ”Ingen kan känna Kristus om han inte följer honom i livet, och ingen kan följa honom om han inte först har lärt känna honom.” Anabaptisterna kan hjälpa oss att förstå vad det är att leva i efterföljelse.

Det andra är att hjälpa oss att förstå vad det innebär att leva i en gemenskap där vi delar livet med varandra och stöttar och fostrar varandra till ett liv i efterföljelse. Man kan inte vara lärjunge utan att leva i en fostrande gemenskap där man har ansvar för och inför varandra. Detta är en stor utmaning i vår individualistiska kultur, där vi inte vill att någon annan ska lägga sig i hur vi lever. Anabaptismen presenterar en alternativ syn på vad församlingen är och hjälper oss att leva i en överlåten gemenskap.

Det tredje är att anabaptismen kan hjälpa oss att vara kyrka i marginalen, utan makt i samhället. Den anabaptistiska rörelsen har alltid funnits i utkanterna. I Sverige har kyrkan ofta haft makt och inflytande, men så är det inte längre. Numera finns i stort sett alla kyrkor i marginalen och det är en situation som kan vara svår att hantera för oss kristna. Anabaptismen ger oss redskap att vara kyrka i en efterkristen tid och visar hur vi kan bli en missionsrörelse som påverkar samhället underifrån, från marginalerna.

Det fjärde som jag vill nämna är anabaptismens betoning på icke-våld. De flesta anabaptisterna på 1500-talet förespråkade icke-våld och vägrade att bära vapen eller att delta i krig. Mennoniterna räknas som en av de tre historiska fredskyrkorna och många mennoniter har genom historien gjort stora insatser för fred i olika konfliktområden. Det handlar om fred på alla plan: fred med Gud, fred i familjen, fred i församlingen, fred i samhället och fred mellan länder. Anabaptismen skulle kunna hjälpa svensk kristenhet att få en skarpare teologi och kultur när det gäller fred och icke-våld. Det tycker jag skulle vara välkommet.

About jakobromeborn

Teamar som copywriter på Ny Generation i Uppsala. Utbildad journalist med passion för skrivandet, och vill använda min gåva för att ära Gud. Jag brinner för rättvisefrågor och att ungdomar ska få möta Jesus och är bland annat engagerad i Pannkakskyrkan, Stefanushjälpen och Freethem. Älskar filmen Silence.

Posted on 30 januari, 2018, in Bra kristna bloggar, Kyrka och teologi and tagged , , . Bookmark the permalink. 6 kommentarer.

  1. Annie Svensson

    Hej!

    Hur ser ni på könsroller inom anabeptismen i Sverige idag? Mennoniterna som tas upp i artikeln, har vad jag förstått, strikta regler för kvinnor respektive mäns roller.

    Vänligen,
    Annie Svensson

    Gilla

  2. Annie Svensson

    Ok. Tack för svar!

    Annie

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: