Följande är en översättning av en text ur Revival Fires på Jesus Army’s hemsida.
”Ibland kan jag knappt använda mina armar efter att ha döpt hela byar, och jag tappar rösten efter allt predikande.” Så skrev Frans Xavier, en av de mest häpnadsväckande själavinnarna i kristendomens historia.
Frans Xavier, son till en spansk aristokrat, föddes i ett slott 1506. Redan som pojke visade han samma passion och mod som skulle utmärka honom som äldre. Han var också djupt andlig. Vid universitetet i Paris mötte han Ignatius av Loyola, som planerade att grunda en ny missionsrörelse inom Romersk-katolska kyrkan. Xavier uppmuntrade honom till detta och var 1534 en av sju män som lovade att lyda och tjäna Kristus hela sina liv – ett förbund som de höll till döden.
Xavier ordinerades av Ignatius. Han hade alltid blivit fascinerad av historier från Ostindien. Hans hjärta brann för att ta Jesus till länder där Han knappt var känd, så han anmälde sig som frivillig till tjänst i Indien. 1541 lämnade han Europa, för att aldrig återvända. Han skulle bara ha 11 år kvar innan hans tidiga dödsdag kom, men under den tiden planterade han och hans medhjälpare kyrkor i Indien, Malaysia, Indonesien och Japan, och ledde (enligt vissa beräkningar) nästan en miljon själar till Kristus.
När han anlände till Goa fann han européer som levde liv vilka vanärade kristendomen, samt lokalinvånare som hungrade efter sanningen. Han störtade in i arbete. Han tillrättavisade gudlösa västerländska köpmän och fick biskopen att slå fast beslut som hämmade deras aktiviteter. Han besökte sjukhus och bad för de sjuka.
En av hans mest framgångsrika metoder var att undervisa barn om Jesus. ”Ge mig barnen tills de är sju,” brukade han säga, ”så kan vem som helst ha dem efteråt.” Han visste att vid den tidpunkten kunde barnen ge sina hjärtan till Jesus en gång för alla. Många vuxna kom till tro när de såg den nya glädjen och kärleken till Gud som fanns hos deras barn.
Vad ledde till Xaviers fantastiska resultat? För det första, mycket hårt arbete och lidanden. I hans brev kan vi läsa om månader med intensivt studerande av språk, återkommande tropiska sjukdomar, faror från pirater och rövare, och resor genom midjehög snö då hans bara fötter lämnar spår av blod. Hans följeslagare kunde alltid höra honom be för själar och för uppbyggande av kyrkor.
Vid sidan av detta var Xavier en man fylld av den Helige Andes kraft. Han brann av kärlek till Jesus. Ibland verkade han ”driva ut” i trans; han hade syner av Jesus. Han hade en detaljrik profetisk gåva som gjorde att han förutsåg stormar, faror och politiska händelser. Han talade i tungor, och vid vissa tillfällen predikade han faktiskt på språk han aldrig lärt sig.
Framför allt vandrade Xavier i mirakulösa kraftgåvor. Många demoner kastades ut. I Malaysia bad han för en flicka som varit död i två dagar, och hon väcktes till liv. Många andra uppväckelser från de döda ägde rum när han och hans medhjälpare bad. Det finns hundratals dokumenterade helanden från blindhet, dövhet, utslag och tropisk feber.
Denna kraft öppnade människors hjärtan stort för Evangeliet. Xavier skrev till Ignatius av Loyola om hur hans hjärta brast när han såg hur skörden av själar var enorm samtidigt som europeiska kristna var för rädda eller lata för att hjälpa till med att skörda. ”Om och om igen har jag funderat på att gå till universiteten i Europa och ropa ut: ‘Vilken tragedi! Hur många själar stängs inte ute från Himlen, på grund av er”’”
Till slut dog Frans Xavier, utsliten av sjukdomar och arbete, vid 46 års ålder medan han väntade på tillstånd att resa till Kina. Hans kropp transporterades inte hem för att vila i någon utsmyckad katedral. Den begravdes enkelt i hans älskade Goa, mitt bland människorna han vunnit till Jesus.
Hela Pingsten 