Att vara på två platser samtidigt

Frans Xavier som jag skrev om i förrgår var ibland på två platser samtidigt, dvs. han var enligt katolsk terminologi bilokation. Samma sak upplevde Antonius av Padua (1195-1231), en lärjunge så karismatisk att man sa ”vill du se ett under, gå till Antonius”, Martin de Porres (1579-1639), en lärjunge så kärleksfull och altruistisk att han riskerade livet för att hjälpa de fattiga (läs en text om honom här) och padre Pio (1887-1968), en lärjunge så passionerad för Jesus och Hans försoningsdöd för oss att han delade Herrens lidande med sjukdom på sjukdom och stigmata.

Vi har flest vittnesbörd gällande padre Pios bilokationer eftersom han levde för inte så länge sedan. Första gången det skedde var 18 januari 1905. Han befann sig i intensiv bön, och plötsligt var han hos en kvinna som födde sitt barn. Han delade med sig av händelsen några dagar senare, likaså vittnade kvinnan om att hon hade sett en munk där. Barnet fick namnet Giovanna Rizzani Boschi. Som 17-åring besökte hon Peterkyrkan i Rom, full av religiösa grubblerier. Hon satte sig i biktstolen och förklarade för munken som satt där att hon inte ville bikta sig utan få treenighetsläran förklarad för sig. Det fick hon, och hon gick nöjd ut från biktstolen. Hon stod där och väntade på att munken skulle komma ut, eftersom hon ville veta var hon kunde få tag på honom om hon fick fler frågor. Munken kom dock aldrig ut.

Ett år senare besökte hon San Giovanni Rotondo där padre Pio bodde för att få en glimt av honom (pga hans bilokationer, stigmata, tungotal, profetior och helandetjänst blev han väldigt populär bland katolikerna). Så fort padre Pio fick syn på henne lyste han upp och förklarade att han så länge hade väntat på att träffa henne. Sedan berättade han om hennes födelsedag.

Berättelserna om hur padre Pio så ivrigt bett för människor att han blev fysiskt närvarande hos dem överflödar. Broder Placido Bux i San Marco in Lamis hade skrumplever och var riktigt, riktigt dålig. Plötslig såg han padre Pio vid hans säng som sa att han skulle ha tålamod. Han lade sedan handen på fönsterrutan och försvann. Handavtrycket gick inte bort på flera dagar även när man försökte tvätta bort det. När Placido berättade detta för de andra munkarna möttes han av stor skepsis, men när en av dem åkte för att fråga ut padre Pio om han upplevt något märkligt de senaste dagarna, men innan han öppnat munnen frågade padre Pio hur Placido mådde. Placido blev för övrigt helt frisk.

Vid ett tillfälle huttrade och frös Pio något oerhört medan han bad, trots att han cell var varm och man lade massvis med filtar ovanpå honom. Man fick senare reda på att han besökt en döende man i aplerna. En annan gång besökte guardianen i Padre Pios kloster en sjuk man i byn som bad honom tacka padre Pio för att han besökt honom kvällen innan, trots att guardianen kunde intyga att han varit med Pio hela tiden.

Giovanni da Prato var en ateistisk kommunist som ofta drack och slog sin fru. En kväll efter att han gjort just detta skakade hans säng och han såg en kapucinmunk stå vid fotändan på sängen och blängde strängt på honom. Sedan försvann han. Giovanni flög upp ur sängen och skrek ”Var är den där munken?!” – ”Det var padre Pio!” ropade hustrun överlycklig, som länge hade bett om detta. Giovanni var rasande och åkte till Pios kloster för att lära honom en läxa. Han kände genast igen honom, och padre Pio kände igen honom, och han uppmanade honom att bikta sig. Efter tre minuter i biktstolen var han dock totalförändrad (tusentals vittnar om hur bikt med padre Pio kunde vända upp och ner på hela det andliga livet) och han ledde många av sina kommunistkamrater till Kristus.

Ovanstående är hämtat från ”Padre Pio – genomborrad av Guds kärlek” av Ylva-Kristina Sjöblom. Bilokation är naturligtvis inte något som endast katoliker erfar. Jeff Jansen vittnar här om hur han var med om en bilokation, något 40 personer kan vittna om (så alla skeptiker är fullt fria att besöka dem och intevjua dem), och hur han mött andra frikyrkliga som gjort detsamma.

4 kommentarer

    1. Gud älskar dig. Ovanstående vittnesbörd är ingenting i sig själva, de är medel för att uttrycka Guds omsorg om oss. Det är det som gör att människor kan förflyttas till andra ställen för att betjäna sina medmänniskor. Om du söker Gud med hela ditt hjärta kommer du uppleva samma omsorg själv. Det lovar jag.

      Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s