Padre Pios liv, del 6: Slutet på lidandena

Förutom bikten kretsade Pios prästtjänst kring mässan, nattvardsgudstjänsten. Varje morgon klockan fem firade han mässa. Dessa mässor blev världsberömda, och ofta var den lilla kyrkan i San Giovanni full med människor. Pios mässor liknade inget annat. Redan runt klockan tre gick han upp och bad och mediterade över Kristi lidande och försoningsdöd. Själva mässan tog mellan en och två timmar, vilket är väldigt långt för en vardagsmässa, men Pio förmådde trots hans överordnades påtryckningar inte snabba på gudstjänsten. Han stod långa stunder bara stilla och förundrades över de mirakel som han ansåg att Jesu död och nattvarden var. För honom, och för alla troende som besökte mässan, var detta så nära korset på Golgata man kunde komma. Som Ulrika Ljungman skriver: ”Ingen som varit med om en Padre Pios mässa kan någonsin glömma den. Man hade det livliga intrycket att tid och avstånd mellan altaret och Golgota var försvunna. Mitt bland de kristtrogna och under dödstystnad lyftes nu den gudomliga hostian av händer som, när ärmarna föll tillbaka, visade Kristi sår. Enheten mellan den offrande prästen och den Evige Prästen stod tydligt för de troendes ögon.”[1]

Malachy Gerald Carroll, som själv bevittnade Pios mässa flera gånger, skriver: ”Man kan nog lugnt säga att det inte någonstans i världen finns en [annan] präst som firar mässan som om han bar Kristi kors i varje ögonblick under firandet. Han vittnar verkligen om Kristi lidanden med sin kropp. Det finns ett uttryck av lidande i hans ansikte under de stora ögonblicken i mässan och ibland gör han en grimas av smärta. Ibland liksom tvekar han och fingrarna darrar när han ska bryta hostian, som om verkligheten i det han gör blivit för intensiv. Läpparna skälver när han lyfter upp kalken. När han böjer knä är det som om ett osynligt kors krossat honom, för han reser sig med svårighet. Det finns ögonblick när han verkar helt borta, i samtal med Gud, när han rör på huvudet som om han nickar bifall och talar några korta ord. Ibland gråter han som om en skugga av världens synd har kommit mellan honom och Jesus i eukaristin. Hans medlidande med den Kristus han åter ser hånad är stor. Och under mässan syns de händer som han annars döljer i hans yllevantar. Händerna syns med stigmata och den mystiska skuggan av spikar. Och ibland blöder de.”[2]

Redan i unga år grät Pio tidvis så mycket över Kristi lidanden och världens och hans egna synder att det bildades pölar på golvet.[3] Han inte bara bad konstant utan praktiserade en livslång fasta. Enligt padre Giovanni från Toscana åt han bara en gång varje dag, och då en portion som var ungefär en femtedel av vad en normal människa äter. Denna fasta blev ännu strängare när han blev äldre. Hans läkare var naturligtvis förfärade, en av dem sade att en ettåring inte skulle överleva på det Pio åt. De hade ingen som helst förklaring till hur han kunde bli 81 år gammal.[4]

Pio sov inte heller så mycket, i genomsnitt en och en halv timme per dygn. Detta var dels för att han ville ägna så mycket tid åt bön som möjligt, dels för att hans konstanta smärtor från såren i händerna, fötterna och sidan blev outhärdliga när han lade sig att sova. Under dagen kunde han fokusera tankarna på annat, men i nattens tystnad gjorde hans städiga plågor sig till känna. Att han sov så lite gjorde att han ofta hade huvudvärk.[5]

Padre Pios sista mässa
Padre Pios sista mässa

Det är inte svårt att tänka sig att en man som så tydligt visade på Guds existens, kärlek och lidande för mänskligheten väckte avsky hos mörkrets makter. Parallellt med sina syner av himmelska väsen upplevde Pio demoniska attacker som barn. Dessa förvärrades alltmer ju äldre han blev. Flera gånger hörde hans klosterbröder smällar, brak och larm från Pios cell. När de kom inrusandes fann de att Pio var genomdränkt av svett och såg ut som om han hade varit med om ett slagsmål.[6] När biskop D’Agostino d’Ariano Irpino besökte Sant’Annaklostret i Foggia, där Pio vistades innan han av hälsosjäl flyttades till San Giovanni, berättade guardianen padre Nazareno om Pios djävulskamper. Biskopen svarade: ”Fader guardian, medeltiden är över och ni tror fortfarande på sådana dumheter!” När biskopen sedan hörde det förfärliga slagsmålet från Pios cell vågade han dock inte sova ensam på natten.[7]

Pio skrev till padre Agostino att demonerna visade sig för honom ”i de mest vedervärdiga skepnader… Efter hand som de märkte att de inte hade någon större framgång i sina försök, anföll de mig bakifrån, kastade mig på marken och slog mig hårt, samtidigt som de slängde kuddar, böcker och stolar omkring och skrek våldsamt och sa förskräckligt fula ord.”[8] Demonerna försökte dock hindra Pios tjänst på fler sätt än att attackera honom fysiskt. Flera gånger var brev från hans andliga ledare, som anlände förseglade och öppnades i vittnens närvaro, oläsbara på grund av att de på ett oförklarligt sätt var nedplumpade av bläck.[9] Pio kämpade dock emot mörkrets krafter inte minst genom de många exorcismer som han utförde under sin livstid.[10]

Man började bygga en krypta där Pios kropp skulle förvaras efter hans död. 1959, medan bygget av kryptan var i full gång, sade padre Pio enligt flera vittnen: ”När kryptan har blivit välsignad kommer Herren att kalla hem padre Pio.”[11] Hans systerdotter berättade att han hade sagt till henne i oktober 1966: ”Om två år är jag inte längre i livet.”[12] Den 20 september 1968 kom människor från hela världen och firade femtioårsjubileet av Pios stigmata. Festföremålet självt uppskattade de troendes omtanke, men när en av dem önskade honom 50 år till fräste han till: ”Vad har jag gjort dig för ont?”[13] Han var nu så svag och sjuk att han knappt kunde betjäna någon längre, och han visste att det var dags för honom att gå hem till sin Herre.

Pio älskade barnTvå dagar senare ägde det första internationella konventet för de bönegrupper som Pio initierat, och som fortfarande samlar tusentals till bön över hela världen. Den dagen höll Pio sin sista mässa, vilken spelades in av italiensk TV. Han firade den sittande och var oerhört svag. Och det som förvånade de församlade var att när han tog av sig sina halvvantar syntes knappt hans stigmata, det som återstod var bara tunna sårskorpor.

När Pio lämnade jordelivet klockan halv tre natten till den 23 september, mindre än 24 timmar efter att hans gravkrypta välsignades av biskopen, var såren helt försvunna. En sista sårskorpa lossnade från hans vänstra hand i dödsögonblicket. Pios kropp lades sedan på bädden och dr. Sala, som under lång tid hade varit hans läkare, undersökte den. De stora, blödande såren som Pio hade haft i 50 år var nu helt borta och hade inte efterlämnat det minsta ärr. Dr. Sala skrev att ”handflator och handryggar, fotsulor och vrister samt vänstra sidan av bröstet hade normal, hel hud, exakt lik den övriga delen av kroppen och av samma färg och blekhet på grund av hans nyligen inträffade död.” Han fortsatte med att konstatera att detta låg vid sidan om all vetenskaplig erfarenhet och att fenomenet måste ses som övernaturligt. Padre Carmelo, som också var med när dr. Sala undersökte kroppen skrev: ”Det var två underliga fenomen att dokumentera: frånvaron av stigmata och frånvaron av ärr.”[14]

Padre Pios lidanden var över.


[1] Ljungman 2002 s. 60, Sjöblom 2003 s. 106

[2] Sjöblom 2003 s. 102f.

[3] Ibid. s. 29

[4] Ljungman 2002 s. 158f., Sjöblom 2003 s. 106f.

[5] Sjöblom 2003 s. 107

[6] Hvidt 2003 s. 105, Sjöblom 2003 s. 60

[7] Sjöblom 2003 s. 60

[8] Hvidt 2003 s. 105, 108

[9] Ljungman 2002 s. 38

[10] Hvidt 2003 s. 105

[11] Ljungman 2002 s. 175

[12] Ibid. s. 177

[13] Sjöblom 2003 s. 152

[14] Ljungman 2002 s. 179, Sjöblom 2003 s. 153, Hvidt 2003 s. 114

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s