Guds Rike var det centrala i Jesu undervisning, när Han påbörjade sin offentliga verksamhet predikade Han: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” När Han avslutade den och undervisade lärjungarna en sista gång innan Han leviterade upp till Himlen var temat Guds Rike (Apg 1:3). Vad begreppet innebär finns i själva orden, det handlar om Guds makt, hur Han regerar, Guds Rike är ett rike där alla Guds goda egenskaper råder: liv, kärlek, fred och nåd, och som vi kan se glimtar av redan här och nu när vi låter Honom regera i våra liv. I psalm 145 står det:
”HERRE, alla dina verk skall tacka dig och dina fromma skall lova dig. De skall tala om ditt rikes ära och förkunna din makt. De skall kungöra för människors barn dina mäktiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.” (v. 10-12)
Psaltaren kännetecknas av hebreisk parallellism, att samma tanke uttrycks två gånger på olika sätt. Att tala om Guds Rikes ära är att tala om Hans makt och Hans gärningar. Guds gärningar visar hur mäktig Han är, och de är något man ska berätta för andra människor om. Tidigare i samma psalm står det:
”Ett släkte prisar för ett annat dina verk och förkunnar dina väldiga gärningar. Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underbara verk. Om dina väldiga gärningars makt skall man tala, och din storhet skall jag förkunna.” (v. 4-6)
Guds gärningar återkommer gång på gång i Psaltaren som något vi ska förkunna (71:15-18, 73:28, 118:17), tänka på (105:1-5, 111:1-4, 143:5) och prisa Honom för (86:8-10, 92:5-6, 150:2). Tänk själva, om vi tog bort vad Gud gör och säger från Bibeln, vad skulle då vara kvar? Om inte Gud grep in och gjorde saker, då skulle vi inte ha någon av Anden inspirerad Skrift, vi skulle inte ens existera. Och när Gud gör saker, då har vi per definition med det övernaturliga att göra. Psalm 77 säger:
”Jag vill minnas HERRENS gärningar, jag vill minnas dina forna under. Jag vill begrunda alla dina gärningar och tänka på det du har gjort. Gud, i helighet går din väg. Vilken Gud är så stor som Gud? Du är den Gud som gör under, du har uppenbarat din makt bland folken.” (v. 12-15).
Under är Gudsgärningar, något vi ska begrunda, prisa Honom för och förkunna för andra människor. Det är detta perspektiv vi bör ha på karismatiken. Kan vi verkligen säga ”Jag är öppen för det karismatiska”? Är vi bara ”öppna” för Guds gärningar? Är inte Andens nådegåvor något vi ska sträva efter (1 Kor 12:31)? Folket i Nasaret hindrade Jesus från att göra kraftgärningar där genom sin otro (Mark 6:5-6), låt oss inte göra om deras misstag, låt oss ivrigt be för Guds gärningar bland oss enligt Ps 90:16. Vi ska absolut inte be om osund, missbrukad karismatik där man begår hemskheter i den Helige Andes Namn och som många har blivit skadade av, det ska vi hålla oss borta ifrån och inte vara öppna för. Men genuina Gudsgärningar betjänar och hjälper människor på sätt som kyrkan i egen kraft inte klarar av, eftersom Han kan göra det omöjliga.
Parallellt med att Jesus predikade om Guds Rike botade Han sjuka och drev ut onda andar, Han sade att om fariseerna insåg att det var i den Helige Andes kraft som han drev ut onda andar, då hade Guds Rike nått dem (Matt 12:28), och Han gav sina lärjungar uppdraget att göra som Han: ”Och där ni går fram skall ni predika: Himmelriket är nu här. Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Det ni har fått som gåva, ge det som gåva.” (Matt 10:7-8). Dessa Gudsgärningar bekräftar att budskapet om Guds Rike är sant (Apg 14:3) och förutom att de visar på Guds makt som vi läste i Psaltaren så visar de också på Hans godhet och barmhärtighet. Majoriteten av de under Jesus utförde i evangelierna innebar att lindra lidande, och dessa helanden grundade sig i Hans barmhärtighet (Matt 9:36, 20:29-34). När Petrus sammanfattade Jesu verksamhet sade han: ”Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom.” (Apg 10:38).
Samma apostel skrev senare att vi ska betjäna varandra med de nådegåvor Gud har gett oss (1 Petr 4:10). Helandet är en ”välgärning” (Apg 4:9), när Gud lindrar lidande. Profetians syfte är enligt 1 Kor 14:3 att ge uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Tungotalet, att tala andra språk, har också uppbyggelse som syfte enligt vers 4. Andens gåvor är betjänande. Guds gärningar är betjänande. Jesus kom ju inte för att bli betjänad utan för att betjäna (Mark 10:45).
I allt ska vi visa kärlek, respekt och nykterhet, vi ska pröva profetior och inte försöka driva ut onda andar om vi inte är helt säkra på vad vi gör. Vi får aldrig lämna en sjuk person i sticket om denne inte blivit helad utan vårda och betjäna honom eller henne på alla sätt som vi förmår, inte bara genom bön. Grunden till nådegåvorna är kärlek, Gud har gett dem av kärlek för att vi ska använda dem till att sprida kärlek. Därför skriver Paulus: ”Om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.” (1 Kor 13:2).
Vi ska vara kärleksspridare, och om vi har denna världens tillgångar och ser vår broder lida nöd men stänger vårt hjärta för honom, hur kan Guds kärlek förbli i oss (1 Joh 3:17)? Och om vi älskar dem som älskar oss, men inte våra fiender, hur skiljer vi oss då från alla andra (Matt 5:43-47)? Kristna måste därför engagera sig för fred och rättvisa. När Johannes Döparens lärjungar frågade Jesus om Han var ”den som skulle komma”, dvs. Messias, svarade Han: ”Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap.” (Matt 11:5). De gärningar som visar att Jesus är Messias är mirakler och att de fattiga blir glada. Vissa karismatiker har missuppfattat det här, de vill sprida ett glädjens budskap för de rika. Men jag vill se en kyrka som uppväcker hela pingsten – både sund, brinnande karismatik och passionerat engagemang för fred och rättvisa.
Läs del 2 här.
Hela Pingsten 
3 kommentarer