Försvar för Fairtrade

Bloggen EfterKristus är en av mina favoriter som jag har skrivit tidigare, men nu har en av skribenterna där velat sticka ut hakan med ett par kontroversiella inlägg som ”Varför jag som kristen inte handlar ekologiskt” och ”Varför jag som kristen inte är emot barnarbete”. Nu har han skrivit ett om varför han inte köper Fairtrade. Jag blev upprörd och skrev ett litet svar:

Jag har sen flera år tillbaka engagerat mig för fattiga människor och för en rättvis värld eftersom Bibeln uppmanar till det, att inte hjälpa de fattiga fast man kan är en synd (5 Mos 15:9) och går emot Guds kärlek (1 Joh 3:17), vi ska tala ut för de fattigas sak (Ords 31:8). Utifrån detta är det du skrivit här en allvarlig synd. För nej, detta är inte en objektiv granskning av hur Fairtrade påverkar fattiga människor, detta är en smutskastning av Fairtrade när de positiva effekterna inte gås igenom, de nämns bara i början som en bisak.

För det första är jag helt paff hur man kan diskutera Fairtrade utan att diskutera arbetsvillkor. Det är rentav absurt att du inte med en mening nämner hur arbetsvillkoren brukar se ut på kaffeplantage som inte är Fairtrade. Här är en rapport från Swedwatch 2005:

Fall av tvångsarbete inom det brasilianska jordbruket rapporteras varje år. År 2004
räddades kaffearbetare på en farm i Minas Gerais av myndigheterna efter att ha levt
i så kallat skuldslaveri (debt peonage). Skuldslaveri är en form av tvångsarbete som
förekommer i Brasilien och innebär att arbetaren försätts i skuld och tvingas arbeta
bara för att betala av skulderna. Arbetsgivaren tar ut orimliga avgifter för boende,
mat, arbetskläder, med mera. Systemet fördöms av FN:s arbetsrättsorgan ILO och
klassas i den brasilianska lagen som slavarbete. Mest utsatta är kaffeindustrins många
migrantarbetare och det är vanligast med tvångsarbete i de områden där regeringsmakten är svag. Så är fallet i till exempel delstaterna Bahia och Espírito Santo, där
det billigare robustakaffet odlas. Brasilianskt robustakaffe används exempelvis i de
svenska lågpriskedjornas billiga kaffe samt i snabbkaffe som Nescafé.


En uppföljningsrapport från 2010 skriver:

Denna uppföljningsrapport visar att Sveriges
största kafferosterier, Kraft Foods (Gevalia) och Nestlé (Zoégas), inte bidragit på något nämnvärt sätt till de
förbättringar som skett i Brasilien sedan 2005. Däremot har skärpt nationell lagstiftning och förbättrad myndighetskontroll minskat andelen barn- och tvångsarbete, samt förbättrat situationen för migrantarbetare i Brasilien.
Dock kvarstår fortfarande en rad allvarliga problem, i synnerhet i det småskaliga familjejordbruk som utgör
87 procent av Brasiliens kaffeodlingar. Småodlare är ofta förhindrade att ställa om till mer hållbara produktionsmetoder på grund av det låga kaffepris som betalas av Kraft Foods och Nestlé. Lönenivåerna för anställda
är oskäligt låga och många kaffeplockare står fortfarande utanför socialförsäkringssystemet. Värst drabbade
är kvinnliga kaffearbetare. Dessutom används fortfarande stora mängder kemiska bekämpningsmedel som är
förenade med allvarliga miljö- och hälsorisker.
Swedwatchs uppföljning visar att varken Kraft Foods eller Nestlé har försökt spåra det konventionella kaffe
som importeras till Sverige. Inköpen görs enbart via exportörer och företagen utför inte några kontroller av de
odlingar där kaffet produceras. Dessutom saknar Kraft Foods en uppförandekod för leverantörsledet, och Nestlés uppförandekod är fortfarande otillräcklig.

Och 2006 gav de ut en rapport om kakaoodling vilken konstaterade:

Kakaon till den du choklad du äter är ofta odlad av arbetare som lever under mycket svåra förhållanden. Arbetarna saknar socialt skydd, får mycket lite betalt och jobbar bland annat med bekämpningsmedel utan att kunna skydda sig. En stor del av arbetsstyrkan utgörs ofta av barn och ungdomar som jobbar under samma förhållanden som de vuxna. Chokladföretagen kan ännu inte garantera att deras chokladprodukter tillverkats utan barn- och tvångsarbete. Detta visar en studie som SwedWatch genomfört i samarbete med Lutherhjälpen i Elfenbenskusten och Ghana.

Undersökningen visar att chokladföretag verksamma i Sverige, Kraft Food, Nestlé och Cloetta Fazer, inte kan garantera att deras produkter tillverkats på ett sätt som respekterar de mänskliga rättigheterna. Förhållandena för både odlare och arbetare är värst i Elfenbenskusten.

Kraft Food står bland annat bakom de kända chokladmärkena Marabou, Toblerone, Twist, Dajm och Japp. Cloetta Fazers säljer bland annat märkena Dumle, Kexchoklad, Geisha och Plopp, medan Nestlé marknadsför After Eight, Kit Kat och Smarties. En grundläggande orsak till att arbetskraften på kakaoodlingarna är så utsatt beror på att odlarna får för lite betalt för sin kakao. Detta slår hårt mot både odlare och arbetare. Närmare 90 procent av all kakao som produceras i Elfenbenskusten odlas av småbrukare, vars odlingar är mindre än fem hektar. Situationen i Ghana är likartad. Lönsamheten är mycket låg. Priset på kakaobönor har sjunkit drastiskt sedan 1980-talet och uppgår numera endast till en fjärdedel jämfört med för 20 år sedan. En av de strategier som kakaoodlarna använder för att försöka överleva krisen är att pressa priset på arbetskraften så mycket som möjligt.

Några av de största problemen som SwedWatch har funnit är följande:

Skadligt barnarbete
Så kallat skadligt barnarbete förekommer främst i odlingar på Elfenbenskusten, men även i Ghana. Detta är dock en politiskt mycket känslig fråga och internationella rapporter och organisationer ger olika skildringar av detta fenomen. Både Elfenbenskusten och Ghana har ratificerat ILO-konvention 182, där länderna förbinder sig att se till att barn inte arbetar med sysslor som riskerar att förstöra deras hälsa. Enligt en nyligen genomförd undersökning så finns det drygt 200 000 barn och ungdomar som arbetar under farliga förhållanden i Elfenbenskusten.

Trafficking av barn, ungdomar och vuxna
Människohandel- och smuggling till kakaoodlingar i både Elfenbenskusten och Ghana förekommer. Arbetarna kommer främst från grannländerna Burkina Faso och Mali. Den vanligaste formen av rekrytering i SwedWatchs undersökning var dock att representanter från odlingarna skötte hela transportkedjan. Den låga levnadsstandarden i grannländerna och behovet av att skaffa inkomster åt både sig själva och sina familjer är den främsta anledningen till att barn och ungdomar söker arbete på kakaoodlingarna.

Migrantarbetarnas utsatthet
Majoriteten av arbetarna på kakaoodlingarna i Elfenbenskusten är utländska medborgare, främst från Burkina Faso och Mali. De saknar oftast formellt uppehållstillstånd i landet, vilket gör dem mycket utsatta. Vidare försvårar detta även kravet på att ge dem formella anställningskontrakt. Den väpnade konflikten i Elfenbenskusten har ytterligare förvärrat deras situation.

Tvångsarbete
Det vanligaste sättet att hindra arbetare att lämna en egendom är helt enkelt att de inte får lön förrän efter ett år, vilket gör att de inte vill eller kan lämna odlingen, även om de behandlas illa. Flera arbetare som intervjuats av SwedWatch uppger att de straffats på olika sätt när arbetsgivaren inte har varit nöjd med dem. Bland annat har arbetsgivare vägrat att ge mat till personer som har varit sjuka.

Bekämpningsmedel
De odlare och arbetare som intervjuats uppger att de inte har fått någon utbildning i att hantera bekämpningsmedel. En stor del av arbetarna berättar att de använder bekämpningsmedel utan någon skyddsutrustning alls, det vill säga utan handskar och ansiktsskydd. Detta leder till både akuta olyckor och kroniska förgiftningsskador.
Löner som inte går att leva på
Arbetarna uppger själva att deras största problem är den låga ersättningen som gör att de inte kan försörja sig och sina familjer. SwedWatchs undersökning visar dessutom att arbetsgivarna ofta betalar ut en lägre lön än vad som avtalats från början.

Det är i denna kontext som Fairtrade uppstod som en livlina för bönder som utsätts för dessa förfärliga arbetsvillkor. Genom att garantera en minimilön så att produktionskostnaden inte överstiger intäkterna och en premie som utvecklar lokalsamhället och ökar lokaldemokratin utgör man ett etiskt alternativ till de företag som inte säljer Fairtrade. För även om ett företag har en vettig CSR-policy genomförs det i regel inte oberoende granskningar av dessa (om inte organisationer som Swedwatch gör det, men de är väldigt få och små), till skillnad från Fairtrade som undersöks av FLO-Cert, som i sin tur kontrolleras av en oberoende tredje part gentemot kriterierna för ISO 65.

Detta bekämpas dock av främst två aktörer – dels företag som inte använder sig av Fairtrade, dels (ny)liberala debattörer som reagerar på att framför allt minimilönen strider mot lagen om tillgång och efterfrågan (precis som gratis skola och subventionerad sjukvård gör, men det klagar man lyckligtvis inte så mycket på än). Företagen och de liberala debattörerna går ofta hand i hand, exempelvis finansieras Timbro av Stiftelsen Fritt Näringsliv som är en del av Svenskt Näringsliv. Deras rapporter och utspel är aldrig objektiva, de är en lobbyorganisation för företagare.

Trots att du har en liten lista på ”källor till ovanstående fakta” visar det sig att det bara är två egentliga källor du har om man går in och kollar på hemsidorna: Timbros rapport och Swedwatchs rapport (texten i Världen idag borträknar jag eftersom den inte hänvisade till forskning). Och det är framför allt Timbros rapport du använder dig av i texten. Av alla rapporter Swedwatch gjort om ämnet (som till exempel de tre jag citerat från ovan), varför valde du bara den som visar på missförhållanden på Fairtrade-plantage? Jo, för att du vill smutskasta Fairtrade, du vill inte föra ett objektivt resonemang. Du nämner inte ens Swedwatchs slutsats i deras rapport, att lösningen på de missförhållanden INTE är att sluta köpa Fairtrade utan att köpa MER Fairtrade:

”Men om kaffeodlarna ska kunna sälja allt certifierat kaffe som certifierat måste efterfrågan i västländerna öka kraftigt. Här har både privata konsumenter och den offentliga sektorn ett stort ansvar. Konsumenter bör inte bara öka sin egen konsumtion av certifierat kaffe, utan även försöka påverka butiker och kaféer att öka sitt utbud av märkt kaffe.
Den offentliga sektorn å sin sida bör alltid ställa etiska krav vid inköp av kaffe. Dessa krav bör åtminstone omfatta samtliga kärnkonventioner som antagits av den internationella arbetsorganisationen ILO.”

Nu tar jag och kollar dina argument mot Fairtrade (”som kristen”) punkt för punkt:

”För att få bli en Fairtrade-bonde så måste du först betala 22.000:- för att få vara med och sedan 12.600:- per år i medlemsavgift. För att skapa en jämförelse så är en årslön i till exempel Nicaragua 5.600:- vilket gör att de som har råd att bli Fairtrade-bönder är de rika eller att bönderna tvingas skapa stora kollektiv för att ha råd att vara med. Säg att en bonde har råd att avsätta 5% av sin lön för Fairtrade-medlemsavgiften så måste man alltså hitta 77 andra bönder som vill vara med innan man har råd.”

Det här är rejält missvisande, importerat från Timbro-rapporten. Fairtrade har försökt åtgärda detta genom att publicera ett svar på denna rapport, något som du inte verkar ha läst. Du avslutar ditt inlägg med en länk som i sin tur länkar till ett annat dokument som inte är tänkt att vara offentligt utan användas av ambassadörer, men nu när vi kommit över denna kan vi ändå använda den antar jag (den är ju trots allt mer detaljerad). Nå, där skriver de:

Det kostar mellan c:a 3 kronor och 330 kronor per odlare/familj årligen att vara certifierade av
Rättvisemärkt. En god investering för odlarna med tanke på att certifiering ger dem en
möjlighet att sälja sina grödor till bättre ekonomiska villkor. De siffror som Timbro nämner i
sin rapport bygger på kostnaden för en hel producentorganisation, vilket omöjligen kan
jämföras med en årsinkomst för en familj.

Fairtrade handlar med kooperativ, det är inte logistiskt och ekonomiskt möjligt att handla med en eller ett fåtal bönder i en region, varför en diskussion om vad det skulle kosta för en ensam bonde att gå med är irrelevant. De skriver också att ”det [är] mycket missvisande att påstå att det kostar 22 000 kronor för att få ett FLOcertifikat och sedan jämföra med vad årslönen i Nicaragua är (2000 kr). En sådan skrivning får det att framstå som om det är ofantligt dyrt (11 årslöner) för en odlare att vara med. Man kan bara hoppas att skrivningen var olyckligt formulerad och inte hade något motiv bakom sig. Utöver detta kan de producenter som ändå inte anser sig ha råd att bli certifierade ansöka om medel ifrån FLO för att betala upp till 75 % av kostnaden.”

Du skriver vidare:

”Ett paket rättvisemärkt kaffe kostar ungefär 50% mer än vanligt kaffe. Fairtradeförespråkare vill tro att denna merkostnad går till bönderna, men verkligheten visar att sanningen är en bit därifrån. Beroende på marknadspriset så får bönderna olika mycket av dessa pengar, men upp till 80% hamnar hos Fairtrade och mellanhänder och då bara 20% till bönderna.

Dessutom tar Fairtrade ut en extra avgift på 1,8% av de företag som köper in Fairtrade (tex Löfbergs Lila eller Zoegas) för att få använda Fairtradeloggan.”

Här vet jag inte vad du har för källa, det går lite stick i stäv med det Fairtrade skriver: ”Ungefär två procent av priset på en Fairtrade-produkt går till att säkerställa att de internationella Fairtrade-kriterierna följs, samt informationsspridning till handelsaktörer och konsumenter.” men oavsett om det stämmer eller inte tycker jag att det är ett obegripligt argument mot Fairtrade. Ingen, inte ens Timbro, kan säga emot att Fairtrade höjer lönerna för arbetare. Företag som inte använder sig av certifiering har dock anställt folk till slavlöner, som rapporterna från Swedwatch jag citerar från ovan visar. Ditt påstående ställs inte i relation till hur många procent som går till bönderna vid köp av ickecertifierade varor. Ditt försök att måla upp Fairtrade som ett girigt företag haltar eftersom de till skillnad från andra företag inte behandlar sina arbetare som slavar, och det ägs av Svenska kyrkan och LO (i kontrast till Timbro som ju finansieras av Svenskt Näringsliv).

”Swedwatch granskade detta 2008 och i Guatemala såg man att pengarna som skall gå till skolor ofta går till de enskilda bönderna för att täcka deras produktionskostnader. Och de fortsätter: ”Trots högre priser på kaffet i butikshyllan hemma i Sverige tycks dock småbönderna vara lika beroende av bistånd som tidigare. Detta beror på att de är i behov av pengar för att ha råd att betala certifieringarnas inspektioner och för att ställa om produktionen till de krav som märkningarna ställer.”

Tanken att Fairtrade hjälper till med tex skolor gör också att kaffebonden är fastlåst både som kaffebonde och som Fairtrade-bonde. Om bonden får en superidé och vill starta en cykelverkstad istället så innebär det att om han gör det så blir det ingen skola i byn för skolfinansieringen görs av Fairtrade. Det innebär på samma sätt att om bonden – av en eller annan orsak – inte längre vill vara Fairtrade-bonde så får barnen inte gå i skola. Detta gör ju att Fairtrade cementerar en jordbruksbygd och berövar människor deras möjlighet till utveckling.”

Som sagt är Swedwatchs slutsats att vi behöver köpa mer Fairtrade – inte mindre – för att åtgärda de problem som finns. Jag är tacksam till Swedwatchs granskning av Fairtrade, det är bra att missförhållanden och problem tas upp, och de är mycket mer objektiva än Timbro.

Att bönder tar premien för att täcka produktionskostnaden såg Fairtrade till att åtgärda. De skriver i en kommentar till rapporten (som du förstås inte refererar till):

Hur odlarna väljer att investera premien är upp till dem, så länge beslut tas under demokratiska former. För kaffekooperativ (i motsats till t ex teplantage, där det finns anställd arbetskraft), är det tillåtet att återinvestera premien i produktionen, då detta gynnar de enskilda odlarnas produktion och ekonomi. Däremot ska premien inte behöva användas för att täcka produktionskostnaden, det är minimipriset noga uträknat för att göra.
Minimipriset är även tänkt att täcka arbetet med att leva upp till kriterierna. År 2008 utfördes, på initiativ av kaffeodlare och Fairtrade International, en revidering av minimipris, premie och ekologisk prisdifferential. Detta ledde till en fördubbling av premien och den ekologiska prisdifferentialen samt en höjning av minimipriset med
dollar/100 pounds [sic]. Fairtrade International reviderar kontinuerligt kriterierna och höjer minimipris och premie då det anses nödvändigt. I denna process konsulteras handelskedjans samtliga aktörer, dvs odlare, nationella märkningsinitiativ (t.ex. Rättvisemärkt i Sverige), importörer samt externa experter.

När det gäller ”fastlåsningen” du diskuterar har Fairtrade skrivit i sin respons till Timbro-rapporten:

Det hävdas att Rättvisemärkt ”låser fast fattiga människor och länder i verksamheter
utan framtidsutsikter”. För det första är Rättvisemärkt ett helt frivilligt åtagande för
odlarna, det finns ingen fastlåsning. För det andra är det ju så att ”verksamheter”
som kaffeodling inte alls är utan framtidsutsikter. Under svåra ekonomiska tider är
Rättvisemärkt kanske räddningen för en odling. Under de lite bättre tiderna gör
Rättvisemärkt inte lika stor skillnad, men möjliggör ändå förbättring av människors
tillvaro i vardagen, genom den premie som odlarna garanteras genom Fairtrade.
Exempelvis är kaffepriset idag ganska högt (c:a 1,40 USD/pound) jämfört med första
hälften av decenniet), och odlarna börjar få tillbaka tron på en bättre framtid. Detta är
inte alls bara tack vare Rättvisemärkt. Men hade de tvingats lägga ned verksamheten
och flytta in till städerna med den arbetslöshet som finns där, medan odlingen förfallit, skulle det varit svårt att bara återuppta kaffeodlingen, bl a eftersom det tar tid och
investeringar för att få odlingen att fungera (som också rapportförfattarna påpekar).
Utöver allt detta hjälper även Rättvisemärkt till att diversifiera odlarnas beroende av
en exportgröda till flera olika för att göra dem mindre beroende av en varas
börskurva.

För det första, blundar du för att ickecertifierade odlare redan är fastlåsta. Det som Timbro förutsätter när de argumenterar mot minimipriserna är att om efterfrågan sjunker bör bonden ”byta bransch”. Det går oftast inte, man kan bara odla kaffe och jorden är bara anpassad för kaffe. Det är en enorm och ofta omöjlig omställning för en fattig kaffebonde att byta bransch. I relation till detta innebär Fairtrade – när det fungerar – en trygghet för bonden, han/hon får tillräckligt betalt för att kunna producera, premier utvecklar lokalsamhället etc. Det är inte säkert att han/hon får en ”superidé” och vill lämna kaffeodlingen för en annan bransch, t.ex. cykel. Dock håller jag med om att om detta skulle ske är det ett problem att Fairtrade ”låser” honom/henne vid den nuvarande branschen för premiens skull, även om du utmålar det som värre än vad det är (vid ett byte av bransch tar man ju en risk, om ingen vill köpa cyklarna är man rätt körd). Detta är dock ett argument för en förbättring och utveckling av Fairtrade, INTE en bojkott. Fairtrade bör vara lyhörda och skapa ett program som kvarhåller premierna även när bönderna byter branch, kanske i samarbete med biståndsorganisationer. Att dock använda det som argument till ”varför jag som kristen inte köper Rättvisemärkt” är skamligt.

Du skriver vidare:

”när det gäller Fairtrade så blir det att länder som är ineffektiva i sitt kaffejordbruk och som inte har de bästa klimatförutsättningarna fortsätter att odla kaffe – trots att andra gör det bättre – just för att de får mer betalt. Detta gör att man egentligen inte skulle kunna överleva som kaffebonde men eftersom Fairtrade betalar extra får man det att gå runt. Även om grundtanken är god så blir tyvärr attityden här lite av en nedlåtande attityd: ”Ingen vill egentligen köpa ditt kaffe, men eftersom jag är snäll och tycker synd om dig betalar jag dig lite extra.” Vidare leder detta till att effektiva kaffebönder i andra delar av världen inte får odla kaffe för att Fairtrade sätter världshandeln ur spel. Och det leder också till att utvecklingen hämmas. För de som är bäst och effektivast på något får inte göra det.”

Jag gav dig tidigare en PDF från Fairtrade UK när du annonserade att du skulle skriva om detta, vars centrala argument är att man inte kan förutsätta att fattiga kaffeodlare ska följa marknadskrafterna av den anledning jag gav tidigare – att det är så svårt för dem att byta bransch. Den PDF:en gav jag dig för att du skulle läsa den, inte bara placera den längst ner i inlägget som ett alibi. Där står det bland annat:

With regard to market operations and the crucial mechanism of price, the most frequent criticism
of the Fairtrade model is that the adoption of a minimum price for all coffee would encourage
further over-production. This has tended to polarise the discussion rather than looking at how
Fairtrade principles could be applied more widely. It is clear that a sustained period of low prices
has not had the corresponding effect in reducing production that the classic free market model
envisages. There are two reasons for this:

(a) The fact that many small growers are almost totally dependent on coffee production for their
livelihoods. Not only do they not have the means of investing in alternative production
(whether skills, information or capital) but their market opportunities are limited, often by the
trade barriers of developed countries. In fact, as the International Coffee Organisation (ICO)
and others have pointed out, their dependence on coffee means that many small farmers will
increase output at the expense of quality in an attempt to compensate for lower prices. We
should not forget the caveat that is applied to most economic rules such as output responding
to price – “ceteris paribus” (other things being equal). Clearly in world trade things are not
equal and this is why Fairtrade sees part of its role as the mobilisation of consumers in the
campaign for trade justice and the honouring of the pledge for the current round of World
Trade Organisation (WTO) negotiations to be the “development round”.

(b) The other problem with the classic market model applied to coffee is that the bulk of
consumption is in well-developed and mature markets, which limits the potential for low prices
to stimulate demand. This underlines the importance of developing coffee markets in
emerging economies and producing counties.

Conversely, our experience in Fairtrade suggests that price support need not increase production
if it is matched to market requirements and linked to other sustainability measures such as
diversification and quality improvements. The minimum Fairtrade price is not something that is
just given by purchasers; it is part of the trading relationship and places obligations on producers
in respect of complying with Fairtrade standards and improving quality and sustainability.

Sedan skriver du:

”Det är bara Fairtrade-bonden som får del av Fairtrades etiska krav såsom minimilön etc. Vem han sedan köper in bönor av eller vem han anställer bryr sig inte Fairtrade om. När Financial Times gjorde besök på kaffeodlingar i Peru så visade det sig att på 80% av kaffeplantagen fanns människor som inte fick minimilönen i landet. Vidare noterade man att en del av kaffet odlades illegalt på områden som tillhör nationalparker samt att vanligt kaffe köptes in för att sedan säljas vidare som rättvisemärkt.”

Och naturligtvis skriver du inte en rad om Fairtrades svar på denna kritik, som kan läsas här. Ett utdrag:

The Fairtrade system takes very seriously the issues raised by Hal Weitzman (Financial Times, 9/10 September). Our core aim is to enable poor farmers to move incrementally towards sustainable development. This vision underpins the way Fairtrade works which is why the public can be confident in the integrity of the certification system behind the FAIRTRADE Mark.

All workers hired directly by farmers’ organisations must be paid legal minimum wages. Fairtrade inspects against this and treats non-compliance with great seriousness. However, on payment of temporary workers by individual small farmers, Fairtrade recognizes that farmers who sell only a small proportion of their crop on Fairtrade terms will often struggle to earn the minimum wage themselves. That’s why our standards state that they must share any benefits of Fairtrade and progressively improve working conditions. These farms were paying workers 25% above what they could get elsewhere, despite selling just 10-15% of their total crop on Fairtrade terms. It’s not enough. Rather than punish such farmers, which helps no-one, we work tirelessly to get more of the coffee industry to offer smallholders a fair and sustainable price for their crop. This focus on development is uniquely the core of Fairtrade certification.

Claims that non-certified coffee is being sold as Fairtrade are overstated. We are confident that Fairtrade certification is robust on this. Our trade audit system does detect anomalies where they occur, and seeks correction. As Mr Weitzman was informed, a trader inspection on this very issue is already underway in Peru. Producers have little incentive to pass off coffee as certified when they are yet to sell their own entire certified harvests to Fairtrade markets.

Fairtrade Sverige skriver i responsen till Timbro-rapporten:

Det har gjorts många studier i ämnet [om vetenskapligt stöd för att Fairtrade fungerar]. Att välja ut en artikel från Financial Times och ignorera alla andra journalister som rapporterar om framgångarna med
Fairtrade känns direkt oseriöst. En snabb sökning på Wikipedia, t ex
http://en.wikipedia.org/wiki/Fairtrade och http://en.wikipedia.org/wiki/Coffee, ger flera
tips på studier som gjorts, och det finns fler [en bra genomgång finns här: http://www.fairtrade.net/impact_studies.html, min anm]. Nog tycker man att Timbro skulle kunna
ha kollat med Rättvisemärkt om man verkligen ville veta huruvida det fanns några
studier för att kunna göra en objektiv rapport. En artikel från Financial Times
omnämns som bevis för att Rättvisemärkts kontroller inte skulle vara bra, dock helt
utan att ta upp något ifrån det svar som Rättvisemärkts systerorganisation gav på
denna artikel [länken jag gav ovan, min anm]
För övrigt har t ex Europaparlamentet angivit rättvis handel/Fairtrade som ett viktigt
instrument för att uppnå milleniemålen (A6-0207/2006).

Du fortsätter:

”Eftersom Fairtrade erbjuder ett högt och fast pris till bönderna, har de alla drivkraft att producera så mycket kaffe som möjligt. Men eftersom efterfrågan på det kaffe som de producerar är lågt (Fairtrade-produkter är ju mycket dyrare) kommer bönderna inte få allt sitt kaffe sålt. I snitt får en Fairtrade-bonde sålt 35% av sin skörd som Fairtrade. Resultatet blir att han måste sälja sitt kaffe på den ”vanliga” marknaden till ett ”vanligt” pris – och utbudet av kaffe ökar. När utbudet ökar pressas priset för alla kaffebönder. Tyvärr är detta redan nu ett reellt problem – för några år sedan var utbudet på kaffe hela sju gånger större än efterfrågan, vilket gjorde att Fairtrade helt slutade att godkänna nya Fairtrade-bönder. Och när priset på kaffe sjunker på grund av överproduktion så är det de minsta, fattigaste bönderna (som inte har råd att vara Fairtrade-bönder) som får ta den största smällen.”

Återigen, lösningen till att Fairtrade-kaffe säljs som ickecertifierat är att vi köper mer Fairtrade. Att fattiga bönder inte kan bli certifierade är inte sant, det bygger ju på det missvisande resonemanget i första punkten, tvärtemot finns det många studier som visar att Fairtrade inte bara påverkar certifierade utan även ickecertifierade bönder positivt, se här (punkt 3.8, läs dock gärna hela rapporten).

”Om vi förutsätter att kaffekonsumenter följer grundläggande ekonomiska regler, så minskar efterfrågan när priset ökar. För de som då köper Fairtrade-kaffe kommer då att köpa kaffe för samma summa men få mindre mängd. För den lokale bonden hade det därför varit bättre om konsumenten köpt för lika mycket pengar (och då fått mer kaffe) eftersom det är så lite av merkostnaden som går till bonden. Så svaret är att för den lokale bondens skulle, vore det bättre att köpa vanligt kaffe.”

Här är det återigen fullständigt obegripligt att du inte med ett ord nämner arbetsvillkor, miljöhänsyn, jämställdhet och demokrati. ”Vanligt kaffe” bidrar många gånger till de förfärliga arbetsvillkor Swedwatch listat i rapporterna ovan. Och en bonde som inte säljer Fairtrade får mycket mindre lön, eftersom Fairtrade garanterar ett minimipris. Så för bonden är det bättre att odla Fairtrade än inte. För övrigt är det underligt att du inte i hela blogginlägget nämnt att de ofta dyrare priserna när det gäller Fairtrade kan bero på att man säljer mycket mindre kvantiteter som Fairtrade själva nämner som anledning här:

Merkostnaden för en Fairtrade-märkt produkt kan vara högre än den högre ersättning som odlaren är garanterad. Det är naturligt, och inget som Fairtrade på något sätt försöker dölja. Ungefär två procent av priset på en Fairtrade-produkt går till att säkerställa att de internationella Fairtrade-kriterierna följs, samt informationsspridning till handelsaktörer och konsumenter.

En Fairtrade-märkt produkt kan bli dyrare eftersom den produceras i mindre volymer. Därför är det så viktigt att allt fler stora konsumenter, som kommuner och företag, börjar köpa Fairtrade. När volymen ökar kommer priset att kunna sänkas. Det är upp till marknaden att avgöra vad en Fairtrade-märkt produkt i slutändan kostar i affären eller på caféet. Fairtrade har inget emot att företag tjänar pengar på etisk konsumtion.

Slutligen:

”Ytterligare ett problem med Fairtrade-rörelsen är deras butiker där personalen inte är anställd utan ideell. Detta gör att de konkurrerar med andra handlare på helt olika villkor och i slutändan tvingar dem i konkurs för dem kan inte konkurrera med människor som gör samma arbete gratis. Dessa Fairtrade-butiker undanhåller dessutom samhället skatt eftersom de inte betalar arbetsgivaravgifter till sina arbetare etcetera.”

Vilket larv. Anledningen till att folk engagerar sig ideellt för att sälja Fairtrade är förstås för att man stödjer en god sak – fattiga människor får bra betalt, barn får gå till skolan, miljön förgiftas inte etc. – och detta får Fairtrade att växa, vilket gör att de kan bli effektivare och starkare och förbättra livet för ännu fler. Det är inte på något sätt oschysst konkurrens – Nestlé får anställa volontärer om de vill. Men inge vill vara volontär för Nestlé, man vill vara volontär för Fairtrade, för när det gäler de förra finns många rapporter som visar på hur man i profitens namn förtryckt och sugit ut fattiga människor medan när det gäller de senare finns många rapporter som vetenskapligt belägger att det Fairtrade gör gynnar fattiga människor. Många Fair Trade Shops (som är oberoende Fairtrade och säljer även WFTO-produkter, som du inte ens berör i artikeln) går det dock tyvärr rätt dåligt för, och de bygger sin verksamhet på många volontärer för att ens kunna överleva i nuläget. Även second hands bygger ju många gånger på ideellt arbete.

Kort sagt: Ditt motiv kan omöjligen vara att reda ut om Fairtrade hjälper fattiga människor för att sedan som kristen ta ställning för eller emot, utan ditt motiv är att få Fairtrade att framstå som skadligt för fattiga människor för att sedan i kristendomens namn fördöma detta. Vad blir resultatet? Faktafel sprids, EFS och Mikaelskyrkan får dåligt rykte, företag som inte bryr sig om lokala bönder ökar sin verksamhet medan Fairtrade minskar sin – och du begår en synd. Faktiskt. Alla är vi syndare, alla begår misstag – du har lyssnat för mycket på Timbro och för lite på hur det verkligen ligger till – men det är jätteviktigt att vi rättar till våra misstag för att fler fattiga inte ska lida.

5 kommentarer

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s