På askonsdagen deklarerade flera av mina kristna vänner att de fastar från Facebook och/eller Twitter. Jag har alltid tyckt att det är ett konstigt fenomen, en väg för välbärgade kristna svenskar att slippa fasta från mat (och medan människor med ätstörningar har mycket goda skäl att inte fasta är det många andra som skulle behöva göra det), och jag skrev ett blogginlägg om att det faktiskt är obibliskt att byta ut maten mot något annat när man fastar. Men det var förstås inte något som tillhör mina huvudfrågor utan en enkel liten betraktelse över ett aktuellt fenomen.
Ungefär en vecka efter mina vänners bojkott av sociala medier blev pastor Jean utvisad till tortyr i Kinshasa. Kristna #blockad-aktivister omdirigerade omedelbart sina twitteraktiviteter till att ta reda på vad som hände i Kongo och meddela detta till media. Vi fortsätter än. Vi nätverkar, publicerar pressmeddelanden, sprider FB-event, översätter filmklipp, länkar till nyhetsartiklar, ställer Migrationsverket mot väggen, med mera. Genomslaget har varit fantastiskt och vi har nått tiotusentals, men aldrig har jag varit så frustrerad över att vissa inte kan hjälpa oss på grund av sin obibliska fasta.
Jag vill inte peka ut just dem, vi alla måste tänka igenom vad internet och sociala medier både gör med oss och vad det kan användas till. Det är milsvid skillnad på att använda Facebook till att berätta om shopping och till att sprida insamlingskampanjer. Det förra är synd, det senare räddar liv. Den stora uppmärksamhet vi lyckats få angående pastor Jean på bara några få dagar visar på vilken genomslagskraft sociala medier har om en grupp ihärdigt bestämmer sig för att rädda liv, kosta vad det kosta vill. Och som jag skrev för några dagar sedan kommer behoven av att rädda liv inte ta slut med pastor Jean. Vi måste fortsätta, och internet är ett oöverträffat verktyg till det.
Är det en slump att alla biståndsorganisationer använder internet? Att alla företag gör det? Vi skulle inte kunna bedriva operation #pastorjean alls lika snabbt utan sociala medier. Vi skulle inte veta särskilt mycket om läget i Syrien utan sociala medier.
Jag bojkottade internet ett halvår 2008 för jag ville ge pengarna åt de fattiga istället. När jag sedan ville sprida det budskap jag upplevde att Gud lagt på mitt hjärta – att karismatik och aktivism måste förenas – insåg jag dock att internet var det billigaste och effektivaste sättet. Och alla de människor jag nått med den här bloggen, alla liv som kommit några grader närmare Jesus och alla pengar som givits åt de fattiga på grund av bloggen, vet bara Gud. Men det finns mycket som tyder på att det är mycket. Ändå möter jag väldigt ofta invändningar som ”borde du inte sälja datorn och ge åt de fattiga?”
Jag har redan gett den åt de fattiga.
Hela Pingsten 