Anton Johnsson: Karismatik är befrielse

Denna text är hämtad från Anton Johnssons läsvärda blogg.

Många teologer är högkyrkliga. De föredrar den värdighet och genomtänkta grace som finns i de högkyrkliga sammanhangen.Personligen är jag uppvuxen i ett lågkyrkligt sammanhang.

Det finns en rörelse inom teologin som vill ta vara på de mest utsattas röster. Hur förstår de den kristna tron? Hur läser de Bibeln utifrån sin postion? Personligen tycker jag att det är en sund rörelse. Så, de flesta teologer är högkyrkliga och vill ta vara på de utsattas röster.

image

Problemet är dock att de fattiga inte verkar ha samma preferens för det estetiska i högkyrkligheten. Istället drar sig människor ifrån jordens fattigaste hörn till karismatiska sammanhang (ställen där man talar i tungor och har ganska så stökiga gudstjänster. Typ vissa pingstkyrkor). Det lite oroande är att samma teologer som talar sig varma för att lyssna till de utsattas röster helt ignorerar de fattiga när de inte har samma preferenser som dem själva. Det vill säga de struntar i de fattigas röster när dessa blir karismatiker.

Jag funderar lite på vad de kan tänkas bero på att fattiga dras till karismatiska sammanhang. Jag tror att det dels handlar om behovet att bli sedd. Dessa människor ignoreras ofta, det är ingen som räknar med dem och de har ingen möjlighet att förändra sin postion. I de karismatiska sammanhangen så får de upplevelsen av att bli sedd av Gud. Precis som slavflickan Hagar fick uppleva sig sedd av Gud (1 Mos 16:13) Gud ger dem av sin Ande på samma villkor som han ger den till den rike affärsmannen. De kan få tala i tungor på samma villkor som alla andra. De får möjligheten att få förbön för fysiska krämpor och andra problem och blir då sedda av Gud.

I karismatiken lyfts människor upp från en känsla av att vara osynliga. De lyfts från förnedringen och blir någon, någon som Gud ser på i kärlek. Det innebär en befrielse och en möjlighet att se på sig själv med ny respekt.

(Vill inte på något sätt klanka ner på högkyrkligheten)

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Author of Charismactivism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 20 augusti, 2012, in Gästskribent and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. 3 kommentarer.

  1. Att fattiga dras till främst karismatiska kyrkor är en sanning som inte är universell. För ca 100 år sedan var de växande församlingarna inom den engelska kyrkan främst anglo-katolska (dvs högkyrkliga med vårt språkbruk) i fattiga områden. Bakgrunden var att de anglo-katolska prästerna var impopulära hos kyrkans styresmän och därmed fick ta de jobb som blev över. Där lyckades de dock bra.

    Personligen är jag f.ö. övertygad om att det bästa är om man kan kombinera högkyrklig respekt för ämbete, sakrament och liturgi med karismatisk frimodighet och lågkyrklig missionsiver. Bäva månde Fienden för den Kyrka som då skulle resa på sig.

    Gilla

    • Jag har inget emot dina slutsatser. Fast jag kanske inte skulle betona ämbetet så mycket, det finns en risk att det professionaliserar kyrkans missionsiver.

      Gilla

    • Jag håller med Anton. Sakrament kan jag förstå till viss del, även om vad som är sakrament inte finns kategoriserat i Bibeln och det kan leda till att man ser ner på andra heliga handlingar, men vad är grejen med ämbete och liturgi? Det finns ju inte alls i Bibeln.

      Gud välsigne dig!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: