Krisen i Demokratiska Republiken Kongo har förvärrats rejält den senaste tiden, pingströrelsens biståndsorhanisation PMU har blivit tvungen att evakuera svensk personal i landet samtidigt som de ökar insatserna för att lindra nöd och rädda liv. Idag går de tillsammans med Diakonia ut med ett upprop till alla Sveriges kyrkor där de uppmanar till bön söndagen den 16 december, dvs tredje advent. Texten är riktigt gripande:
Det är tid att i bön och handling visa vad vår solidaritet faktiskt innebär. I bön har vi möjlighet att inför vår Herre lyfta fram situationen och be om vishet och kraft. I handling kan vi, styrkta av bönen, som folkrörelse och som biståndsaktörer kraftfullt agera för att våra politiker på ett aktivt sätt verkar för fred i Kongo. Kyrkans unika röst i Sverige behöver än en gång lyftas emot de orättfärdigheter som pågår i Kongo idag. En av våra lokala medarbetare utbrast häromdagen i förtvivlan: ”Kongo behöver ett under!”
Vi är från olika traditioner,
men vi tror alla på bönen som en kraft att räkna med, och vi tror att ett under i Kongo är möjligt.
Amen säger jag! Och nu gäller det verkligen att vi både ber om och förväntar oss under i Kongo. Lidandet är så groteskt och behoven så gigantiska att vi är fullständigt beroende av den Helige Ande. Mirakler måste ske. Och tack och lov har de skett förr.
För två år sedan publicerade jag Helen Rosevaeres vittnesbörd. Hon var missionär i Kongo i mitten av 1900-talet och var med om följande under självständighetskriget:
Under rebellupproret 1964 kom tre rebellsoldater till mitt hus. Soldaten i mitten var befälhavaren, den till höger hade ett spjut och den till vänster hade ett gevär slängt över axeln. De ville ha pengar och när jag vägrade blev de rasande. Befälhavaren sa åt mannen till höger att döda mig. Han höjde sitt spjut för att köra det genom mig och skräckslagen höjde jag min arm för att avvärja slaget.
Plötsligt insåg jag att ingenting hände. Mannens arm var höjd i luften och han stod där en meter ifrån mig med rent hat i sina ögon – jag har aldrig sett sådant hat, han ville ta livet av mig. Men han var helt frusen och kunde inte röra sig. De andra två var också förstenade. Jag sa till dem att min Gud som bor i mig är mycket större än den gud som bor i dem. Sedan sprang jag in och föll livrädd ihop i en hög på golvet. Men jag samlade mig, gjorde kaffe, bjöd in dem, gav dem varsitt exemplar av Johannesevangeliet och talade med dem om Jesus. De lyssnade och sedan gick de.
Sådana under kan Gud göra! Varför griper Han inte alltid in? Jag vet inte, men jag vet att vi är kallade att sträva efter Andens mirakulösa gåvor i överflöd. Guds Rike och djävulens rike står i strid med varandra, och just nu skördar det senare många offer i Kongo, men vi får aldrig sluta be och arbeta för att Jesus ska regera.
För övrigt är det manifestation för Kongo i Norrmalmskyrkan i Stockholm 16 december, alltså samma dag som böneuppropet, kl 16:00. Margot Wallström kommer vara huvudtalare och det kommer även bjudas på sång och musik. Jag kommer även vara där och prata litegrann om hur elektronikindustrin förvärrar konflikten och hur Sveriges regering blockerar försök att åtgärda detta. Det är dags att vi prioriterar att få stopp på den här fruktansvärda konflikten en gång för alla!
Hela Pingsten 