Döden är Guds fiende (1 Kor 15:26). Den är en konsekvens av synden (Rom 6:23) och har därmed liksom synden inget i Guds Rike att göra. Det är alltså inte konstigt att Jesus uppväcker döda och uppmanar sina lärjungar att göra samma sak. Det är en lika självklar gudsrikesgärning som att bota sjuka.
När Jesus uppmanar lärjungarna att predika Guds Rike så säger Han därför att de samtidigt ska bota sjuka, uppväcka döda, göra spetälska rena och driva ut onda andar (Matt 10:7-8). Vi skulle gärna sätta uppväckandet i slutet som ett klimax, men det är inte svårare för Gud att ge liv åt en hel kropp jämfört med att ge liv åt ett blint öga eller ett insjuknat organ. Och lyckligtvis är det helt och hållet på Hans kraft det beror, vår uppgift är bara att älska och be för de döda.
Och det är just bön för att de döda ska uppstå som är en nödvändig förutsättning för att se de döda uppstå. Det är precis som att man behöver sätta igång och be för sjuka om man vill se helanden. Ändå tenderar vi ibland att se döden som ett nederlag och en slutsignal för att be för helande. Vi behöver vara mer frimodiga och lyhörda till den Helige Ande, för rätt vad det är kan mirakler ske.
Min favorituppståndelse finns i Lukasevangeliet 7:11-17:
Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring.
Förutom att uppväckandet har ett egenvärde, i och med att folk blir glada när en död kommer tillbaka, så har detta mirakel en fattigdomsbekämpande dimension. Vi vet ju att änkor var väldigt utsatta i antiken eftersom de var utestängda från arbetsmarknaden, och hade de inte ens en son som kunde försörja dem var de tvungna att tigga. När Jesus gör detta står det just att Han har medlidande med änkan, inte den döde.
I videoklippet ovan berättar min gode vän Michael Liliequist om en annan fattigdomsbekämpande uppståndelse. När han gjorde fältstudier i Etiopien intervjuade han ato Brehanu som var helandeförebedjare i Mekane Yesuskyrkan i Lalo. Denne berättade att han hade uppväckt en pojke från de döda. Anledningen till att han bad att Gud skulle uppväcka honom var att pojkens familj i sin fattigdom inte förmådde bjuda alla som kom att sörja på mat. Som Michael poängterar ovan skulle nog många västerländska kristna snarare ha bett att familjen skulle få mat eller pengar i en sådan situation. Men vill man se folk uppväckta från de döda får man be för de döda.
Ett annat exempel kommer från Demokratiska Republiken Kongo. Tisdagen 11 juni 1985 kom Mulamba Manikai hem till sitt hus på Lumbi Street i Kinshasa. Där upptäckte han att hans sexårige son Katshinyi var förlamad: ”Han kunde inte äta, stå eller sitta, när jag rörde vid hans kropp var huden alldeles varm.” Mulamba och hans bror Kuamba tog honom till ett apotek vid Mulambas företag Lever Brothers, och där fick Katshinyi diagnosen cerebral malaria, en av de värsta malariaformerna som kan vara livshotande och ge betydande hjärnskador. De uppmanades att gå till kliniken i Mikondo för att få medicinering för pojken. De gick dit tidigt på onsdagsmorgonen 12 juni, men omkring klockan 4 medan de ännu inte var framme fick Katshinyi ett krampanfall och slutade andas. Väl inne på kliniken försökte man återuppliva honom, men förgäves. Hans hjärta hade slutat slå. Läkaren sa: ”Jag kan inte göra något för honom. Ni måste ta honom till Mama Yemo-sjukhuset och få ett dödscertifikat så att ni kan begrava honom.”
På Mama Yemo förklarades Katshinyi än en gång vara död, och ett dödscertifikat undertecknat av Iwanga Embum utfärdades. Mulamba lämnade kroppen med Kuamba och gick bedrövad genom Kinshasas gator för att låna pengar till begravningen. Han bad förtvivlat till Gud att Han skulle uppväcka Katshinyi från de döda. Plötsligt upplevde han att Gud svarade honom: ”Varför gråter du? Min tjänare är i staden. Gå till honom.”
Mulamba visste att evangelisten Mahesh Chavda hade en kampanj i Kinshasa, och han skyndade sig nu till Kasavubutorget där Mahesh hade ett möte som ungefär 30 000 människor hade samlats till. Klockan var nu 12, och Mahesh hade precis avslutat sin predikan. Plötsligt upplever han att tillvaron tonar bort, han ser ett starkt ljus och upplever att Gud säger till honom: ”Det finns en man här vars son dog i morse. Bjud in honom att komma fram. Jag vill göra något underbart för honom.”
Mahesh delade detta med folkmassan, varav Mulamba sprang fram och ropade ”Det är jag! Det är jag!” Mahesh lade sina händer på Mulamba och bad: ”Herre Jesus, i Ditt Namn binder jag alla mörkrets och dödens makter som verkar i denna mans son, och jag ber att Du sänder Din uppståndelses Ande till honom och för honom tillbaka till livet.”
Samtidigt, klockan 12, tvättade sjuksköterskor Katshinyis kropp när han plötsligt vaknade till liv. Han nyste, satte sig upp, bad om mat och frågade var hans pappa var. Det blev fullt liv på sjukhuset, och läkarna kunde inte förstå hur det hade gått till. Kvart i ett kom Mulamba inrusande in på sjukhuset och kramade om sin son. Kuamba, som dittills inte var kristen, gav sitt liv till Jesus när han såg allt detta. Katshinyi Manikai var fullt frisk och lever än idag på Lumbi Street i Kinshasa.
Denna tjänst behöver verkligen återuppväckas, om uttrycket tillåts, i kyrkan i Sverige. Och den kan och ska inte separeras från att även bekämpa döden via aktivism. Engagemang för fred och rättvisa antingen om att ge människor bättre arbetsvillkor eller om att helt enkelt rädda deras liv. Det senare blir väldigt tydligt inom humanitärt arbete som jag personligen har ett stort hjärta för.
Jag har skrivit om World Food Programs arbete med att ge mat till flyktingarna i Syrien, och i morse fick jag faktiskt ett mail från dem när de förklarade att det är ”urgent needs”. Om de inte får in tillräckligt med pengar tvingas de avsluta operationen redan i mars, och vad blir konsekvensen av det? Jo, att folk hungrar eller till och med svälter. Vi kan omöjligen romantiskt snacka om att uppväcka döda i Afrika och ignorera en sådan uppgift. WFP:s mail fick mig att skänka mer och jag hoppas ni gör detsamma.
Därtill ska vi även bekämpa döden genom att sprida Evangeliet så att människor blir räddade till det eviga livet. Det är viktigast av allt. Pojken i Nain som uppväcktes av Jesus dog igen. Flykingarna vars liv vi räddar i Syrien kommer dö igen. ”Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 6:23). Inget är så stort som när någon blir frälst. Det är det största miraklet bokstavligt talat, eftersom det garanterar en fysisk uppståndelse till en oförgänglig kropp. Och sedan ska döden inte finnas mer (Upp 21:4). Gud är så makalöst god.
Hela Pingsten 
En kommentar