Jag måste erkänna att jag aldrig gillat ”barn- och ungdomsverksamhet” i kyrkan, för det är i regel fyllt av materialism. Det är så mycket prylar barnen måste matas med för att hålla intresset uppe, tänker vi oss. Och kanske är det för att den kristendom vi presenterar är ganska mirakellös och tråkig?
Här i Sydafrika har jag predikat och bett nästan uteslutande för barn. Jag har berättat för dem att Jesus sa att de ska undervisa de vuxna om hur man tar sig in i Hans Rike (Matt 18:1-5), och att Gud älskar dem galet mycket. Och jag har låtit dem undervisa mig, om kärlek, tillit och beroende. Och jag har lekt och kramats med hundratals av dem.
De saknar saker. Jag bodde hemma hos en familj två veckor som jag skulle beskriva som typ övre underklass. Inga av barnen hade leksaker. Inga av grannbarnen hade leksaker. Men de hade förstås sjukt kul ändå. Svenska barn som har över hundra leksaker är väldigt fattiga.
”Barn- och ungdomsverksamhet” är fri från materialism här, i varje fall bland de fattiga. Allt handlar om Jesus, och Han presenteras genom predikan och bön, inte prylar. Det ger förstås resultat. Alla barn här kan sin receiving impartation pose: nerböjt huvud och lyfta händer. De lite äldre barnen är catchers. Alla barn utbrister ”Amen!” när jag då och då säger ”Nkulunkulu wenta timangaliso” – Gud kan göra mirakler. Många av dem har upplevt mirakler själva.
Alla barn är biståndsberoende, även i Väst. De dör utan bistånd. De dör utan kärlek. Även om vissa kan vara busiga, olydiga och till och med elaka så präglas deras liv av renhet: de startar inga krig, de köper inga jet-plan, de älskar att kramas. De är så nära Guds Rike.
Varför måste vi insistera på att förstöra barn med prylar? Låt dem undervisa oss istället om tro och ödmjukhet. Låt dem be för oss och leda våra Gudstjänster. Vi får aldrig se ner på någon för att han/hon är ung, utan de är exempel för oss (1 Tim 4:12). Enda sättet att komma in i Guds Rike är att bli som ett barn. Hans Rike är barnens Rike.
Hela Pingsten 
En kommentar