Var Jesu död barnmisshandel?

image

Korsfästelsen

En ny försoningsstrid (hemskt namn, eller hur?) har dykt upp på Dagens debattsida – ”Nätverket för klassisk baptism” anklagar Equmeniakyrkans biträdande kyrkoledare Sofia Camnerin för att vara heretiker på grund av hennes subjektiva försoningslära. Camnerin svarar tillsammans med många andra ledare för Equmeniakyrkan att de inte kände igen sig i Nätverkets beskrivning av Camnerins teologi och att man får tycka vad man vill om försoningsläran i Equmeniakyrkan (snacka om subjektivt!). Nätverkets beskrivning av Camnerin var väldigt orättvis och överdriven på flera punkter, men nog stämmer det att hon står för subjektiv försoningslära.

Vad innebär då denna försoningslära? Grundtanken är att när Jesus dör på korset så tar han inte Guds straff för mänsklighetens synder på sig, vilket den motsatta objektiva försoningsläran hävdar. Man talar om att Jesus visar Guds kärlek, att han delar vårt lidande, och ibland till och med att han dog för vår synd, men inte att han tog Guds straff för synden på sig.

Problemet är ju bara det att Bibeln säger att Gud straffar synden och att Jesus tog det straffet på sig. Några exempel är Rom 3:5-6, 1 Kor 4:5-6, Jes 53:5 och Rom 3:25-26. Företrädare för subjektiv försoningslära använder sig dock sällan av särskilt djupt bibelstudium i sin argumentation utan man har ofta andra anledningar att ändra denna centrala lära. En anledning Camnerin betonar i en intervju med kyrkans tidning är kampen mot barnmisshandel och våld mot kvinnor:

Hårdrar man resonemanget [om den objektiva försoningsläran], gör det Gud ansvarig för Jesu död. Det gör Gud till en blodtörstig Gud. Jag tar avstånd från sådana föreställningar eftersom det gör något med gudsbilden och inte stämmer överens med det jag i övrigt vill säga om Gud, säger Sofia Camnerin. – Därför är jag vaksam och reagerar när något andas den objektiva försoningsläran för att det gör Gud till den som behöver försoningen.

Samma Gud som vi förväntas älska och lyda är också den som slår och straffar sin son för att överhuvudtaget kunna älska sitt barn. Om man ger gudsbilden mänskliga drag blir det väldigt komplicerat.

Därför är hela tanken om att lidandet krävs för frälsning högst tveksam. I stället kan man se på lidandet som ett faktum men också som en protest.

Ingen vill vara för misshandel, eller hur? På så sätt kan det kännas svårt att argumentera mot Camnerin, särskilt om man som jag står för ickevåld. Men håller verkligen det här resonemanget? Jesus är ju Gud, han och Fadern är ett (Joh 10:30), så det handlar snarare om att Gud straffar sig själv i mänsklighetens ställe. Han säger att han ger sitt liv av fri vilja, och gör det trots att han är den enda som inte förtjänar att dö.

Vidare är jag tveksam till att risken för att kristna passivt tar emot våld i nära relationer minskar om man bara mixtrar med försoningsläran. Spontant känns det som att Jesu ord om att ta på sitt kors, lida för Guds Rikes skull och vända andra kinden till är farligare. Med andra ord borde man snarare vända sig emot ickevåldsteologi á John Howard Yoder och Martin Luther King, om man vill komma åt de problemen. För medan försoningsteologin inte säger nånting om hur vi ska handla har ickevåldsteologin enbart praktiska implikationer – som verkligen kan missbrukas.

Då blir det ännu fler bibelverser att riva ut. Men är det verkligen så teologi ska bedrivas? Om ni har exegetiska argument för den subjektiva försoningsläran, bring ‘em on, men allt jag hittills sett tyder faktiskt bara på att den är helt fel.

Jag ska återkomma med mer djuplodad exegetik om försoningen. Fler debattartiklar i Dagen om detta: F.d. baptistsamfundets ledning, THS-lärare, baptistisk ledare. Se även Stefan Swärds kommentar.

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Author of Charismactivism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 4 november, 2013, in Kyrka och teologi and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink. 21 kommentarer.

  1. Några snabba frågor för att försöka förstå dig lite bättre i det du skriver.
    Vem är det enligt dig som försonas med vem?
    Är det Gud som försonas med människan, alltså förändras, blidkas, genom försoningsoffret?
    Eller är det så att människan försonas med Gud, alltså Gud som försonar människan med sig?

    Gilla

    • Ett tips är att du åtminstone sätter dig in i vad den subjektiva försoningsläran innebär och vilka exegetiska studier som ligger bakom. En bra början är Waldenströms inledande inlägg i frågan som jag återger här: http://halleberget.net/waldenstrom/forsoningen/waldenstroms-forsoningspredikan/

      Gilla

    • Jajamen. It’s not either or, it’s both and more.

      Moseböckernas tydliga budskap är att Gud vill att hans folk ska följa Lagen, och om de inte gör det följer en dom, ett straff. Det bekräftas av profeterna om och om igen genom hela GT. Och det är Gud som tillskrivs domen. Om vi argumenterar för att det inte är Gud som straffar synden i GT har vi rätt så många verser att skrivs om.

      När vi sedan kommer till NT läser vi att Jesus dog för våra synder, att han är offerlammet som borttager all världens synd. Han led i vårt ställe och bar våra synder upp på korset (1 Petr 2:20-24), Kristus dog i vårt ställe och gjorde oss rättfärdiga ”medan vi var Guds fiender”, varför vi blir frälsta ”från vredesdomen” (Rom 5:8-10). So, Gud straffar synden, men tack och lov tog Jesus det straffet på sig.

      Gilla

      • Men den subjektiva försoningsläran förnekar aldrig att Gud straffar synden, och syndaren. det har du fått om bakfoten. Läs länken.

        Att Kristus dog i vårt ställe förnekas inte heller. Att vi blir frälsta från vredesdomen förnekas inte och inte heller förnekas att Jesus gjorde oss rättfärdiga medan vi ännu var syndare.

        Allt detta bejakas också i den subjektiva försoningsläran.

        Frågan är i slutändan vem som försonades med vem och NT beskriver det hela tiden och om och om igen att det var vi dom försonades, Gud försonade oss, med Gud.

        Om du menar att Gud försonas, blidkas och förändras i sitt sinnelag gentemot människan i Jesu försoningsdöd så borde det väl stå i Bibeln?

        Som sagt var, du slår ner halmgubbar i din argumentation. Du hävdar att den subjektiva försoningsläran står för saker som den de facto inte gör. Och nej, Camnerins framställning är INTE typisk för den subjektiva försoningsläran.

        Om menar det du så kaxigt skriver: ”Om ni har exegetiska argument för den subjektiva försoningsläran, bring ‘em on” så ta dig då åtminstone tid att läsa de argument som framförs istället för att slåss mot väderkvarnar.

        Gilla

        • Det var en nyhet! Typ alla jag hört och läst som argumenterar för subjektiv försoningslära menar att Jesus inte tog Guds straff för synden på sig, de jag hört och läst som kritiserar den subjektiva försoningsläran vänder sig först och främst mot detta, Wikipedia definierar den så etc. Känns spontant som att om det inte var det Waldenström menade måste han vara en av de mest missuppfattade teologerna i Sverige. Jag ska läsa honom och återkomma 🙂

          Gilla

  2. Micael, du glömmer den tredje stora försoningsteologin, Christus Victor (http://en.wikipedia.org/wiki/Christus_Victor). Den tror jag är bäst lämpad för att använda som tolkningsraster då man läser Bibeln och att ha som grund för att fortsätta skapa teologi om Jesu liv, död och uppståndelse som verkligen säger något idag och innebär befrielse för dagens människor.
    Den objektiva försoningslärans stora problem tänker jag är att den förutsätter att Gud behöver använda våld för att åstadkomma rätta relationer och försoning.

    Gilla

  3. Det klassiska bibelstudiet är väl att läsa de bibelställen som innehåller verbet ”försona” och ta ut satsdelarna. Ta t ex 2 Kor 5:18–20:

    ”Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.”

    I satsen ”Gud har försonat oss med sig” är Gud subjekt och vi objekt, inte tvärtom. Det är Gud som har handlat och det är vi som har förändrats. Benämningen ”subjektiv försoningslära” kommer just av att Gud är subjektet till verbet försona, inte objektet. Det har alltså ingenting med subjektivitet eller subjektivism att göra.

    Utöver det enkla bibelstudiet är det bästa att läsa Waldenström själv. Förutom debattskriften ”Försoningens betydelse”, som Lennart hänvisar till, skulle jag vilja föreslå hans bok ”Biblisk troslära”, kapitel 23–26. Det är trettio sidor där Waldenström i korta punkter beskriver sin försoningslära. Bland annat skriver han att försoningen inte handlar om att blidka Guds vrede, för det skulle innebära en förändring av Guds rättfärdighet, utan om att ta bort människans synd.

    Att Fadern och Sonen är ett, som du framhåller, tar Waldenström upp (kap 25, punkt 11) som ett argument mot att se Gud som den som är försonad. Fadern och Sonen har ju samma kärlek och samma rättfärdighet, om Fadern behöver försonas behöver Sonen också försonas.

    När han förnekar att Jesus bar straffet för våra synder (kap 25, punkt 16), är det för att han menar att det inte är *straffet* Jesus bar, utan *synderna*, precis som det står i Jes 53:11. (Även om Bibel 2000 översätter ”skuld”)

    En anledning till att Waldenström blivit missförstådd är att teologen Gustaf Aulén i boken ”Den kristna försoningstanken” talar om objektiv och subjektiv försoningslära i andra termer, som syftar på yttre och inre skeenden. Även Waldenströms försoningslära är objektiv i den meningen att försoningen är ett yttre skeende, och att det är objektivt sant.

    Camnerins syn på försoningen har jag ingen koll på, men jag misstänker att den framgår av hennes doktorsavhandling, som finns att ladda ner på http://www.avhandlingar.se/avhandling/a7992ab82b/

    Vill du låna Waldenströms böcker är du välkommen hem till mig på en fika. Jag bor vid Byggmästarparken, så det är inte långt. 🙂

    Gilla

  4. Simon Lundström

    Jag måste tacka Lennart och Carl för att belysa detta. Att Gud är det aktiva subjektet i försoningen och att vi är ”föremålet” för försoningen är ju så mycket mer övertygande än tvärtom. I synnerhet om Gud är kärlek och Gud aldrig ändrar sig – vilket är fallet, då måste förändringen vara i ”oss” och inte hos Gud. Sen att komma med att påstå att det skulle finnas en motsättningen mellan Guds nåd och Guds rättvisa dom – att det uppstår en ”motsägelse” hos Gud eller något är ju högst problematiskt – Guds dom och Guds nåd följer ju från Guds kärlek (vilket är Hans Essens), båda är fulla av självuppoffrande kärlek.

    Vad jag klurar på är varför de olika försoningslärorna ”begränsar” verket på korset. Man kan ju tänka sig att Gud har utträttat en mängd olika saker på korset, däribland:

    1. Besegrat Sina och våra fiender, döden, synden, onda andemakter och världsliga makter som försökte stoppa Messias
    2. Gett oss ett fullständigt uttryck för Sitt väsende. Självuppoffrande kärlek – därmed lärt oss Vem Han Är. I det kan man ju räkna in den subjektiva försoningsläran, inga mer missförstånd och uppsatta hinder mellan oss och Guds Kärlek.
    3. Lärt oss hur vi skall bete oss, följa Jesus och bära lidanden för självuppoffrande syften. Ta avstånd från svärdet och be för våra fiender.

    Och sist av allt,

    Räddat hela Skapelsen från sitt slaveri till onda andemakter! Så i någon mening måste man ju säga att Jesus på korset upprättade alla djur, växtlivet och materien som sådan.

    Gilla

  5. Hej Micael, och ni andra!
    Vilken intressant diskussion som satts igång här.
    Av allt att döma är de olika ”försoningslärorna” ngt som ställer till det ganska mycket oenighet i den kristna gemenskapen (detta är ju varken den första eller sista diskussionen i ämnet).

    Jag måste erkänna att jag inte hade varit kristen idag om det inte vore för den sk subjektiva försoningsläran, jag hade för svårt för att acceptera att Gud kräver ett straff så starkt som den sk objektiva försoningsläran verkar framhålla. Men efterhand har jag sett många saker i Bibeln som inte kan förklaras med BARA den subjektiva försoningen.

    Jag föreslår att vi slår samman de kloka huvudena på våra stora teologi hjältar så att vi alla kan inse att så länge man tittar utan att vränga till så står faktiskt det som var och en ser i Bibeln ofta där. Ett ordspråk jag hört är ”God is too big to fit in one religion” (detta kan ju diskuteras – om Han får plats – men är ett sidospår). Jag skulle vilja säga att ”Försoningen är för stor för att få plats i en teori”. Låt oss vara öppna för Guds Ord så som det kommer till flera människor än vår egen favoritteolog!

    Läste en bok om kristen dogmatik av Jan-Olav Henriksen i sommras och summerade hans tankar om försoningen, vilka han hävdar är bibliska, så här på min blogg:
    ”Henriksen is not satisfied with any of the above as long as they stand on their own. He points out, with good reason, that these are theories arisen from the minds of theologians that sometimes overlook parts of the Bible that doesn’t fit in the theory’s framework. Taking into account both law and gospel as well as the powers of death (classical), the need for justice (objective) and God’s love for us (subjective) Henriksen puts them together to a Bible-based theory. The gospel (i.e. good news) is that God loves mankind and shows it by His mercy. He does this by overcoming the powers of death and evil in this world through offering Himself as a ransom for sinful humanity. Thus we become aware of His love and our sin and at the same time our incompetence to fulfil God’ law is wiped out and we get justified without any other endeavour on our part but to receive faith. Thus both God and we remain active, mankind’s action being done primarily by Christ as a man, and while the spear of sin has lost its point sin still remains unacceptable. Man’s faith in this makes man’s and God’s relationship atoned, from both sides.”
    Kort sagt: Jag ser Henriksens ord som en försoningsförklaring som tar upp det bästa av varje teori och dessutom får med Bibeln i det hela (för det vill vi väl ?).

    I allt Frid i hjärtat
    /Suri

    PS: Förlåta kan en göra oberoende av den andra (subjekt handlar och objekt tar emot) men försoning kräver två aktiva personer, då alltså båda är subjekt och objekt – båda handlar, båda tar emot.

    Gilla

    • Tack för din kommentar Suri! Jag håller med Henriksen och dig, Bibeln innehåller alla tre perspektiv och begränsar sig inte till ett av dem (kategoriseringen av försoningsteologi i tre olika fack är ju inte äldre än 1927 om jag förstått det rätt). Jag har särskilt svårt att se någon motsättning mellan den klassiska försoningsläran som Annika Spalde tar upp och de andra två. Jesus besegrade synden, döden och djävulen, ja, och själva anledningen till det imo var att Han som syndfri tog syndens straff på sig så att vi får syndernas förlåtelse och evigt liv utan att ha förtjänat det.

      Det jag reagerar på i inlägget är bara idén att Jesus inte tar på sig Guds straff för synden, helt enkelt för att det inte stämmer. Eish, jag har inget behov av att hitta på saker om Gud liksom, jag går på Boken. Sen är diskussionen Lennart och Cajo lyfter bitvis en annan, de tycker jag använt termen subjektiv försoningslära fel vilket de förmodligen har rätt i och de lyfter en annan kritik mot den objektiva försoningsläran som jag inte satt mig in i (även om min spontana tanke är precis som du säger Suri att försoning kräver två parter, och således är båda subjekt och objekt (oerhört tråkiga termer btw, tacka vet jag Christus Victor och andra maffiga ord)).

      Vi syns på J-lund 🙂

      Gilla

    • Bra skrivet Suri. Jag tror att Henriksen är inne på rätt spår. Vi människor talar inte om objektiv eller subjektiv försoning mellan varandra. Vi försonas med varandra.

      ”Det är många idag som ifrågasätter varför det överhuvudtaget skulle behövas en försoning om Gud älskar oss. Varför kan han inte bara förlåta? Som sagt, Gud kunde förlåta, det gjorde han gång på gång under det gamla förbundets tid, men han kunde inte försonas.
      Det var inte Förlåtelsen som var problemet i Guds förhållande till människan, det var Försoningen.
      Försoning förutsätter nämligen att den andra parten inser att det den gjort är fel och inte är förtjänt av någon försoning.
      Om du förlåter en person som hela tiden gör något elakt mot dig, och den här personen fortsätter med det onda den gör mot dig, och inte verkar förstå vad den gör, hur du påverkas av det. Kan man säga att ni är försonade då?

      I fallet med Gud så är den andra parten du och jag. Vi behöver inse vad vi gör mot Gud då vi inte handlar efter hans vilja ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. ” 1 Joh 1:8-2:2
      Det är ingen vits med att bli förlåten om du inte har försonats. Det är ingen vits, därför att relationen inte har blivit hel. En misshandlad hustru kan förlåta sin man, men det innebär inte att hon flyttar ihop med honom igen. Hon vill veta att det har hänt något med honom, att han insett vad han gjort, att han blivit en ny människa, eller snarare – den som hon trodde att han var. Hon vill vara säker. En människa kan aldrig bli helt säker, men det kan Gud. Och han måste bli det.

      Gud vill att vi förstår vad vi har gjort och att vi förändras till nya människor, de som vi var tänkta till.
      Gud möjliggör allt det här när Jesus dör och uppstår för vår skull, han gör försoningen möjlig.

      Men kan vi någonsin försonas med Gud när vi fått honom till att göra ett sådant ofattbart stort offer? Hur är det möjligt?
      Det är möjligt genom att Gud ger oss en tro på att detta är sant, att det gäller för var och en av oss. Att det var nödvändigt för var och en av oss och att Jesus Kristus är vårt enda hopp. Det är Han som är försonaren. Och det är i honom vi måste vara för att försoningen ska vara en verklighet för oss.”

      Utdrag ur en predikan med temat ”Försonaren”

      Gilla

  6. Inget av det som skrivits här gör det mer begripligt för mig varför någon över huvud taget skulle behöva plågas och dödas för att försoning mellan människor och Gud skulle komma till stånd. Och jag har tillbringat trettio år i kyrkans värld. Förstår att sekulariserade människor i allmänhet inte kan ta till sig en sådan tro.

    Gilla

    • Hej igen Annika!

      Nu kanske jag förstår dig helt fel, men menar du att försoningen är oberoende Jesu död? Att korsfästelsen inte var nödvändig för försoningen utan att de sker parallellt? För det kan jag i så fall inte hålla med om, det är på grund av att Kristus dör för våra synder som vi blir försonade.

      Galaterbrevet 2:21 förutsätter att Jesu död är nödvändig för vår rättfärdighet, Romarbrevet 5:7-10 säger att Guds kärlek till oss manifesteras i att Jesus dog för våra synder för att rädda oss från vredesdomen, och Hebreerbrevet 7:26-27 säger:

      ”En sådan överstepräst var det vi också behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte som dessa överstepräster bära fram offer, en dag varje år, först för sina egna synder och sedan för folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv.”

      Så nog krävdes Jesu död för försoningen, Han offrade sig själv som syndfri för att ta straffet för våra synder.

      Sen så går det knappast att anklaga evangelikala kyrkor för att inte föra folk till tro, det är nästan uteslutande de som för folk till tro. Liberala kyrkor däremot krymper: http://dagen.se/webbdebatt/anpassning-till-sekular-kultur-gynnar-inte-kyrkor/

      Guds välsignelse!

      Gilla

      • Objektiv försoningslära, som utmejslades ordentligt under medeltiden, förutsätter att konsekvensen för den som utför destruktiva handlingar måste vara straff, och straff måste vara lika med lidande och ev död. Idag förstår vi, när det gäller handlingar mellan människor, att detta inte är det enda sättet att förhålla sig. T ex växer intresset för reparativ rättvisa (http://sv.wikipedia.org/wiki/Reparativ_r%C3%A4ttvisa). Jag tror inte att Gud, vars kärlek är större än vi förmår fatta, står för en slags rättvisa som förutsätter våld.
        I övrigt kan jag tipsa om min bok Ett annat rike där jag skriver om detta.
        Allt gott till dig och i dina viktiga gärningar!
        Annika

        Gilla

  7. Simon Lundström

    Annika, jag kan utan problem se att det profetiska uppdraget som Jeremia, Hezekiel och andra profeter bar under tiden innan den Babyloniska exilen passar väl ihop med en reparativ rättvisa. Det förändrar dock inte att judarna inte åhörde profeternas varning och resultatet blev en enorm massaker. Detsamma kan sägas om de Romersk-judiska krigen som åtföljde förnekandet av Jesus, Fredsfursten som Messias.

    Konsekvensen av synd gentemot Gud är väldigt klar i Skriften – det är döden (Rom 6: 22-23). Det betyder inte att Gud ”vill” döda oss eller döda Jesus för den delen, man måste tänka på att Lagen inte är det idealiska uttrycket för vår relation med Gud. Jesus död fulländar Lagen och återställer världen till det tillstånd som rådde innan syndafallet, det har börjat och kommer fulländat uttryckas med Herrens återkomst. Läser man Gamla Testamentet kan man inte tvivla på att Gud akommoderar sig till vårt syndfulla tillstånd och ”går ner” till den nivå som var nödvändig i och med att Gud ingått ett förbund med det judiska folket – den fruktansvärda förnedring Jesus genomled helar våra sår och är ett fulländat uttryck av Guds självuppoffrande karaktär. Lagen var uppoffring och kärlek från Gud och Korset som fulländar Lagen var också uppoffring och kärlek från Gud. Men genom Lagen kom synd och död och från Korset kommer liv.

    Vem är det som tagit initiativet till att det ”behövs våld” i någon som helst bemärkelse? Det är vi, onda andemakter och inte Gud. Vem har tagit initiativet till att det behövdes en Lag? Det är vi och inte Gud. I Lagen krävs det blod för försoning, och det djurblod som spilldes är en dimma gentemot det blod som spilldes på Golgata – dagen då världen blev fri.

    Guds Frid 🙂

    Gilla

  8. Isa 53:4
    ”Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad.”

    Läste denna imorse och allt föll på plats. VI höll honom för att vara hemsökt och tuktad av Gud och pinad av Gud. Vi tror det! Att det är Gud som behöver att Jesus dog.

    Inte att förglömma att det var skolastikerna, Anselm av Canterbury (och hur mkt hade Abelard med det att göra har jag inte kollat upp) som formulerade den objektiva försoningsläran för att få ihop tro och förnuft på medeltiden. Annars var väl den klassiska den vanliga i fornkyrkan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: