Bloggarkiv
Bli fri från dödens bottenlösa mörker
Varje långfredag brukar jag stilla mig och be när klockan närmar sig tre. Det var då han dog. Han som förvandlade mitt liv.
Det fanns en tid när jag inte alls brydde mig om Jesus. Han var cool, visst, men han hade inte lika många superkrafter som Stålmannen och han var långt mycket mesigare än Samus Aran. Kyrkan tyckte jag var ett tråkigt museum, Bibeln var svårläst och saknade bilder.
Men när jag konfronterades med min egen dödlighet och förstod påskens budskap – att han dog för att vi skulle få leva för evigt – då kunde jag inte få nog av honom. Jag öppnade evangelierna och läste. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig stött på så mycket vishet och kärlek hos någon annan person, vare sig förr eller senare. Read the rest of this entry
Jesus – bara Jesus
Jesus – bara Jesus, och Honom korsfäst!
Paulus bär en känsla inom sig när han ska predika i Korinth, se 1 Kor 2:1-5, nämligen att han genom att använda fel metoder lurar åhörarna att fokusera fel. Han räds till exempel att hans förmåga att vara för vältalig eller så duktig i sin filosofiska argumentation skulle få dem att med fel utgångspunkt bestämma sig för att följa Jesus.
Han understryker i sitt förklarande brev (=1 Kor) att han bara ville förmedla ”Jesus, och Honom korsfäst”.
Han skildrar i textavsnittet ovan att han därför kom att uppträda i svaghet och rädsla inför församlingen. Han var så mån om att grunden skulle vara rätt lagd för deras tro, och grunden i kristen tro är denna: Jesus – och Honom korsfäst.
Så här skriver Paulus i 1 Kor 2:1-5: Read the rest of this entry
Hur kan man på allvar tro att Jesus har uppstått?
Gästinlägg av Sonja Abrahamsson.
Nu har det varit (och är väl på sätt och vis fortfarande) påsk och då kan man ha fått höra ett och annat ”Jesus är uppstånden!”.
Och innan jag blev kristen så hade det väl nån gång då och då fladdrat förbi mig med att ”Jesus lever”. Men det var en sån där grej som jag på något sätt sorterade bort som skräpinformation. Det fastnade helt enkelt inte.
Något som jag också hörde då och då och som hade betydligt lättare att fastna var det här att ”Jesus dog på korset”.
För till skillnad från ovanlig uppståndelse från de döda så kunde jag ta in och smälta sannolikheten att någon råkat ut för den betydligt vanligare döden.
Så det var där som mitt fokus landade i hela den här berömda Jesus-på-korset-affären. Det landade på att han dött. ”För oss”. Vilket jag för övrigt tyckte verkade helt onödigt. ”För min del hade han gärna fått fortsätta leva” minns jag att jag sa. Jag kände mig ganska storsint när jag sa det också, haha.
”Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” Korintierbrevet 1:18
Försoning
Idag vaknade jag till morgonandakten på P1. Prästen försökte förklara att vi behöver olika teologier om försoningen. Hon påpekade att varje synd verkligen inte behövde uppfattas som så allvarlig att Jesus måste dö på ett så fruktansvärt sätt, därför kunde man tänka sig olika behov av ”försoning” fast på olika nivåer.
Att Jesu död är fruktansvärd och djupt smärtsam att tänka på är verkligen samt. Samtidigt behöver vi betänka att det var faktiskt nödvändigt för vår frälsning att Jesus av kärlek till mänskligheten valde att lida i vårt ställe under Guds vrede. Paulus säger i 2 Kor 5:21 att Han blev ”gjord till ett med synden för vår skull”. Han bar vårt straff och befriade oss.
Vad säger då Bibeln, som är Guds Ord, om försoningen? Kortfattat:
- Vi människor är skapade av Gud till gudsgemenskap fullt ut. Adam och Evas syndafall skadade oss alla, utan undantag, så att vi därefter bär en skuld, skam och samvetsskada som inte kan läkas utan full försoning med den Levande, Treenige Guden (se Gen 1-3; Rom 1:18-32)
-
Gud har uppenbarat vem Han är: Fader, Son och Helige Ande (se Matt 28:18-20; 2 Kor 13:13; Matt 3:13-17). Read the rest of this entry
Kärlekens väg – Nu inleds fastetiden
”Om en man gav allt för kärleken? Vem skulle ringakta honom?” (Höga visan 8:7)
Vad har du för rätt?
Det var en gång en grupp människor som dog. En brokig skara. Fattiga, rika, ljushyade, mörkhyade, Svenskar, Amerikaner, unga och gamla. Det dom hade gemensamt var att ingen av dom var nöjda med sina liv. Dom hade lidit, erfarit fattigdomsproblem och rikedomsproblem, lidit av utanförskap och rasism, haft sjukdomar i familjen och känt mindrevärdeskomplex. De hade blivit utsatta för en det ena en det andra. De kände skam och skuld och ångrade saker dom gjort. Helt vanliga människor helt enkelt.
Dessa dog och inför Gud fick dom se sina liv och Gud visade dom vad dom gjort fel och rätt och undrade vad de tyckte om saken.
Men flera av dom blev arga.
”Ja, jag stal det där brödet men jag var ju fattig! Vad vet du om hur det är att vara hungrig?!” sa en.
”Men alltså! Det där karriärlyftet var ju så frestande! Jag skulle få massor med makt! Vad vet du om att få ett erbjudande du inte kan stå emot?!” sa en annan.
”Klart man måste ta lite risker,” sa en annan. ”Man måste satsa lite för att vinna. Det var ju tråkigt att dom där andra kom i kläm. Men vad vet du om att hoppa och lita på att allt ska lösa sig?!”
”Ok jag erkänner, jag var elak. Men det var för att de mobbade mig i skolan. Vad vet du om att bli hånad?!”
”Ja jag slog mina barn. Det gjorde jag bara för att min lärare slog mig! Vad vet du om hur det är att vara illa behandlad av auktoriteter?”
”Klart jag dödade den där skitstöveln som berättade mina hemligheter. Vad vet du om att bli uthängd naken?!”
Dom tyckte inte att Gud hade rätt att påpeka vad dom gjort för fel. För allt har en anledning och Gud vet ju inte hur det är att vara människa. Gud vet inte hur det är att lida
Först blev Gud tyst.
#mittkors och Svenska kyrkans relativism
Jag och mitt kors från dagens evangelisationsinsats i Kettering
Facebookgruppen Mitt kors som uppmanar människor att ta kort på sina smyckeskors i solidaritet med förföljda kristna har fått stor uppmärksamhet, dels för att gruppen är populär och dels på grund av de reaktioner de fått från främst företrädare från Svenska kyrkan. Kyrkokansliets kommunikationsansvarige Gunnar Sjöberg skrev på Facebook att initiativet är ”uppviglande och okristligt”.
Han förtydligar i ett blogginlägg att han inte är emot korset som sådant utan kritisk till kampanjen ”för att Jesu kors riskerar att användas som ett tecken MOT en annan grupp bekännare. Inte bara som ett tecken FÖR utsatta kristna. Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för.”
Biskop Åke Bonnier har också skrivit ett blogginlägg där han påpekar att han med stolthet bär sitt kors och att är genom korset Gud har funnit seger. Samtidigt så slår han liksom i våras ett slag för liberalteologisk universalism: Read the rest of this entry
Sista måltiden – kommentar till Lukas 22
Ursprungligen publicerat på Ett ljus på min stig.
I början av sitt tjugoandra kapitel berättar Lukas om hur Judas bestämmer sig för att utlämna Jesus till döden efter att djävulen for in i honom. Beslutet att döda någon syndfri, ja att döda Gud själv, var något som Judas fattade på grund av sataniskt inflytande. I slutändan besegras dock djävulen genom Jesu död på korset eftersom det är genom Hans död vi får evigt liv, men detta gör inte Judas öppenhet för det demoniska och hans roll i att avrätta Jesus till något gott, eftersom det alltid är fel att döda en annan människa – och så mycket mer att döda Guds Son!
I vers 7-13 beskriver Lukas hur Jesus och lärjungarna fick tag på rummet där de sedan åt sista måltiden. De varken köpte eller hyrde det – de fick det gratis! Jesus gav lärjungarna ett kunskapens ord om att de skulle stöta på en person med en vattenkruka som skulle leda dem till huset. Han sände dem på treasure hunt helt enkelt – och det funkade!
Jesus vet också precis vad som kommer hända Honom: ”Jag har längtat mycket efter att äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike.” Han tar under måltiden brödet och säger: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.” På samma sätt tar Han bägaren med vin efter måltiden och säger: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blir utgjutet för er. ” Bröd och vin var väldigt vanligt i det antika Israel, och dessa vardagliga saker fyller Jesus med allvarlig mening: Hans kropp kommer krossas som ett bröd, och hällas ut som vin. Read the rest of this entry
Bokrecension: Inte utan korset av Stefan Swärd
”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.” – Gal 6:14
Jag har nu läst ut den bok som min bloggkollega Stefan Swärd är i full gång att dela ut till ministrar och andra i behov av evigt liv. Inte utan korset är skriven av nyss nämnde Swärd och är i min mening en mycket bra och biblisk genomgång av vad Jesu död på korset innebär, varför det är så viktigt och hur vi predikar budskapet om korset till en värld i behov av frälsning.
Swärd tar avstamp i paradoxen att ett redskap för extremt plågsam avrättning har blivit en symbol för liv och hopp, och belyser sedan Jesu försoning på korset ur en mängd olika vinklar: Jesus som offerlamm, segrare, friköpare, förbundsmäklare, med mera. Upplägget påminner om John Stotts klassiker The Cross of Christ, och lämpar sig bra för både teologisk fördjupning och evangelisation.
Så blir du frälst
Frälsning betyder räddning och befrielse enligt källan till all modern kunskap och även om det numera för vanligt folk kanske mest förknippas med fotbollsspelare så känner nog de flesta till att ordet har en religiös innebörd. Det kommer från ”frihalsa” vilket syftar på hur slavar blev befriade, och användes av de tidiga missionärerna till Sverige på 1000-talet för att förklara hur Jesus kan befria människan från synd, lidande och död. De flesta religioner eftersträvar frälsning, och ofta handlar det om olika saker vi människor behöver göra för att befrias från det onda och försonas med det gudomliga. I kristendomen handlar dock frälsningen om vad Gud har gjort för oss.
Jesus och Botros
Jag var på väg till ett bönemöte med min kompis Botros någon gång i början av 2014 och frågade lite apropå hur han blev frälst. Hans svar gav mig svindel. Han berättade om hur han hade levt ett tufft liv, involverad i mycket skit, men hur han på något sätt till slut hade börjat dras till kyrkan. En söndag befann han sig i Uppsala Pingst, men utan att egentligen ha tagit ställning för Jesus.
Plötsligt såg han en syn. Människorna på plattformen längst fram bleknade bort och istället stog där Jesu kors, med Frälsaren själv uppspikad och blodig. Botros var helt överumplad – ”jag såg det lika klart som jag ser dig nu” sa han till mig. Medan han stirrade på korset lyfte Jesus blicken, såg rakt in i Botros ögon och så hördes en röst: ”För dig, Botros”. Sen försvann synen.
Så blev Botros frälst.
Klassiskt objektivt: De tidiga kyrkofädernas syn på försoningen
Jag läste en kurs i patristik, läran om kyrkofäderna, tidigare i vår och skrev några PM, bland annat ett om Tertullianus syn på militärtjänsten. Här är ytterligare ett sådant PM, om hur den tidiga kyrkans teologer såg på Jesu död på korset och försoningen mellan Gud och människa. Håll till godo!
Fyra fäder med sina änglakompisar
De tidiga kyrkofädernas försoningssyn
Micael Grenholm
1931 publicerades Gustaf Auléns banbrytande bok Christus Victor, som internationellt sett förmodligen är en av de mest inflytelserika teologiska böckerna skriven av en svensk författare. Auléns tes var att det lite förenklat finns tre försoningsläror: den objektiva, den subjektiva och den klassiska. Medan debatten i Sverige sedan Missionsförbundets bildande hade handlat mycket om den objektiva kontra den subjektiva försoningsläran, menade Aulén att kyrkofäderna (och även Luther) hade stått för ett tredje alternativ, nämligen den klassiska försoningsläran, som primärt ser försoningen som Kristi seger över djävulen och mörkrets makter. Den objektiva försoningsläran, som primärt ser försoningen som att Kristus tar mänsklighetens straff på sig för att tillfredsställa Guds rättvisa, har sitt primära ursprung hos Anslem av Canterbury på 1100-talet enligt Aulén, och utvecklades senare av både katolska och reformerta teologer. Den klassiska försoningsläran är dock mer utbredd i ortodoxa kyrkan, då ofta i form av tanken på människans gudomliggörande genom Kristi människoblivande.
Auléns idéer har fått stor internationell spridning som sagt, så att såväl många teologer som internetbaserade encyklopedier skriver att den klassiska Christus Victor-synen var den som rådde bland kyrkofäderna. Mitt syfte med detta PM är att undersöka om så var fallet bland de tidigaste kyrkofäderna, närmare bestämt de som levde på 100- och 200-talen som berörde ämnet: flera av de apostoliska fäderna, Justinus Martyren, Irenaeus av Lyon, Tertullianus, och Origenes. Teologerna från 300-talet och framåt skrev förvisso mycket om försoningen, och Aulén hänvisar framför allt till dem när han argumenterar för sin tes, men jag har valt att begränsa mig till de första två århundradena dels av utrymmesskäl och dels för att undersöka om den påstådda betoningen på Christus Victor är något som oavbrutet kan spåras tillbaka till Bibelns tid eller om det är något som växte fram efterhand. Vissa författare som levde under samma period har exkluderats på grund av att de inte berör ämnet särskilt mycket, som till exempel Hermas Herden och Klemens av Alexandria. Read the rest of this entry
Mäktig korsvandring på Tre Dagar
Idag minns kristna över hela världen hur Jesus led och dog för våra synder för att ge oss evigt liv. Det är smärtsamt och sorgligt att Guds Son behövde genomgå detta, men samtidigt är Jesu död på korset en seger över mörkret och något vi ska vara tacksamma över. Idag är en dag vi ska ägna åt Honom i tillbedjan och lovsång.
Jag befinner mig just nu på påskkonferensen Tre Dagar i Huskvarna där jag montrar för Pannkakskyrkan med min kollega Kristoffer Carlsson. Vi hängde idag med resten av konferensen på en stor korsvandring genom hela Huskvarna. Hundratals ungdomar tågade fram bakom korset och sjöng hejarramsor till Jesus.
Read the rest of this entry
Korset – för din skull
Meme-evangelisation
Jag var på väg till ett bönemöte med min kompis Botros häromdagen och frågade lite apropå hur han blev frälst. Hans svar gav mig svindel. Han berättade om hur han hade levt ett tufft liv, involverad i mycket skit, men hur han på något sätt till slut hade börjat dras till kyrkan. En söndag befann han sig i Uppsala Pingst, men utan att egentligen ha tagit ställning för Jesus.
Plötsligt såg han en syn. Människorna på plattformen längst fram bleknade bort och istället stog där Jesu kors, med Frälsaren själv uppspikad och blodig. Botros var helt överumplad – ”jag såg det lika klart som jag ser dig nu” sa han till mig. Medan han stirrade på korset lyfte Jesus blicken, såg rakt in i Botros ögon och så hördes en röst: ”För dig, Botros”. Sen försvann synen.
Så blev Botros frälst.
När Jesus dog på korset var det för vår skull. Han tog vår synd, vårt straff och vårt mörker på sig och utplånade det med sig själv. Han dödade döden genom att dö. Så får vi det eviga liv vi inte förtjänar genom att Han dog den död Han inte förtjänade.
Korsets övernaturliga dimension
Att Jesu död på korset är så betydande för oss än idag beror helt och hållet på dess andliga, övernaturliga dimension. Ibland möter jag evangelikala kritiker av karismatik som hävdar att vi bör predika om korset istället för tecken och under, men det blir märkligt att säga eftersom det som sker på korset är mirakulöst, och fullbordas med Jesu mirakulösa uppståndelse från de döda.
Passionshistorien innehåller många mirakulösa element. Jesus vet redan att Han kommer förrådas av Judas, förnekas av Petrus, dö genom korsfästelse och uppstå efter tre dagar långt innan det väl sker (Matt 16:21, 26:34, Joh 6:70). När Han hänger på korset avstår Han från att göra ett mirakel för att ta sig ner från korset, något som Han blir hånad för av både skriftlärda och rövare (Matt 27:39-44), men runt omkring sker andra märkliga saker: hela himlen förmörkas under tre timmar. När Jesus dör kommer en plötslig jordbävning, förhänget i templet slits itu, och flera heliga judar uppstod från de döda (vv. 45-53). När officeren som korsfäste Jesus såg allt detta sa han ”Denne var verkligen Guds son.”
Förutom dessa synliga tecken vittnade apostlarna om att ett stort andligt skeende ägde rum på korset, något de menade verifierades av att Jesus uppstått från de döda och gjort så många mirakler bland dem. Detta andliga skeende var att Jesus dog för våra synder och besegrade dödens och satans makt. Petrus, Jesu närmaste lärjunge, skrev att ”våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten.” ( 1 Petr 2:24).
Korset i centrum
Runt min hals hänger en miniatyrmodell av ett avrättningsredskap. När man fokuserar mycket på lärjungaskap är det viktigt att aldrig glömma bort frälsningen, när man läser mycket om Jesu liv är det viktigt att aldrig glömma Jesu död, när man talar mycket om Guds Rike är det viktigt att aldrig glömma bort försoningen. Evangeliet och evangelisationen är egentligen det tredje benet i Hela Pingsten, vid sidan om karismatiken och aktivismen, och i en serie blogginlägg vill jag lyfta fram en av de mest centrala delarna av Evangeliet, och av den kristna tron överhuvudtaget, nämligen Jesu död på korset. I denna första del vill jag skriva om varför korset är så centralt.
I jämförelse med alla andra bibliska personer ges Jesu död väldigt mycket utrymme i evangelierna. Det beror delvis på att Hans död var en väldigt tragisk och komplex avrättning, men det visar förstås också på en prioritering hos författarna – Johannes Döparens eller Stefanus död fick ju inte alls lika stort utrymme. Och det beror på att enligt den urkristna förståelsen hade Jesu död på korset kosmiska, universella konsekvenser för hela mänsklighetens frälsning.
De första kristna proklamerade att Jesus dog för människornas synder (1 Kor 15:3). Jesus var syndfri (Hebr 4:15) och förtjänade därför inte döden (Rom 6:23), men Han dog i vårt ställe för att vi skulle få det eviga liv vi inte förtjänar. På så sätt försonar Jesu död oss med Gud (Rom 5:10), korset besegrar syndens och dödens makter (Kol 2:14-15) och det gör det möjligt för alla att tillhöra Guds folk oavsett våra synder (Ef 2:16).
A pretty big thing alltså. Att folk blir helade, generösa och skapar fred är toppen, men det frälsningen ger är så galet mycket större. Mat på bordet och hälsa ger dig max 100 år, tron på Jesu försoningsverk på korset ger dig oändligt med år. Korset och frälsningen kan aldrig bli en parantes, ett sidospår eller en bonus utan måste vara central i förkunnelsen.
Var Jesu död barnmisshandel?
Korsfästelsen 
En ny försoningsstrid (hemskt namn, eller hur?) har dykt upp på Dagens debattsida – ”Nätverket för klassisk baptism” anklagar Equmeniakyrkans biträdande kyrkoledare Sofia Camnerin för att vara heretiker på grund av hennes subjektiva försoningslära. Camnerin svarar tillsammans med många andra ledare för Equmeniakyrkan att de inte kände igen sig i Nätverkets beskrivning av Camnerins teologi och att man får tycka vad man vill om försoningsläran i Equmeniakyrkan (snacka om subjektivt!). Nätverkets beskrivning av Camnerin var väldigt orättvis och överdriven på flera punkter, men nog stämmer det att hon står för subjektiv försoningslära.
Vad innebär då denna försoningslära? Grundtanken är att när Jesus dör på korset så tar han inte Guds straff för mänsklighetens synder på sig, vilket den motsatta objektiva försoningsläran hävdar. Man talar om att Jesus visar Guds kärlek, att han delar vårt lidande, och ibland till och med att han dog för vår synd, men inte att han tog Guds straff för synden på sig.
Problemet är ju bara det att Bibeln säger att Gud straffar synden och att Jesus tog det straffet på sig. Några exempel är Rom 3:5-6, 1 Kor 4:5-6, Jes 53:5 och Rom 3:25-26. Företrädare för subjektiv försoningslära använder sig dock sällan av särskilt djupt bibelstudium i sin argumentation utan man har ofta andra anledningar att ändra denna centrala lära. En anledning Camnerin betonar i en intervju med kyrkans tidning är kampen mot barnmisshandel och våld mot kvinnor:
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
emilnorberg
estacke
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
samiranygardmirzaei
Sarah Grenholm
Sara
sirakamanuel
suri
