Hur mycket kan man lita på kyrkofäderna?

Jag har länge haft ett stort intresse för kyrkofäderna, de tidiga inflytelserika teologerna som formade kyrkan efter apostlarnas död, inte minst efter att jag upptäckte att många av dem var pacifister och argumenterade för rikedomsbekämpning och ekonomisk jämlikhet. Kyrkofäderna tycker jag ofta kastar ljus på hur vi ska förstå Nya Testamentet, ju tidigare kyrkofader desto bättre, och inte minst är det ögonöppnade att många av de teologiska debatter som är heta idag existerade redan då och tuggades igenom ofta på ett mer genomtänkt sätt än i modern tid. Därför läser jag nu min andra kurs i patristik, läran om kyrkofäderna, med fokus på hur fornkyrkan tänkte om rikedom samt karismatik.

I slutet av förra året fick jag dock ett recensionsexemplar av en bok som utmanar denna positiva syn på kyrkofäderna. Kyrkofäder, mystiker och evangelium av Christer Svensson pekar på att fornkyrkan inte bara inspirerades av Bibeln utan också av grekisk filosofi, i synnerhet platonism, vilket gjorde att flera kyrkofäder gled ifrån det bibliska i vissa frågor, i synnerhet de senare kyrkofäderna. Svenssons tes är att den kristna mystiken som utvecklades av ökenfäder, klosterväsendet och många katolska och ortodoxa teologer har väldigt starka paralleller med grekisk filosofi medan kopplingen till Skriften är väldigt tunn.

Boken känns framför allt som en motbok mot tre svenska teologer som är mycket inspirerade av både kyrkofäder och mystik: Peter Halldorf, nyss framlidne Wilfrid Stinissen och Martin Lönnebo. Den känns dock onödigt polemisk. I inledningen citeras 1 Joh 4:1 om att pröva om andarna är från Gud, och genom boken argumenterar Svensson för att det mesta dessa tre herrar står för är hedniskt, inte bibliskt. Min bloggkollega Lennart Jareteg som argumenterar för att största delen av kristenheten inte är kristen älskar boken. Jag är dock mer kritisk.

Svensson har visserligen gjort väldigt seriös research både när det gäller grekisk filosofi och kyrkofädernas teologi, med många fotnötter och citat, men det känns inte som att han gör ett riktigt försök i att förstå sina meningsmotståndare. Jag är inte särskilt högkyrklig och tråkas lätt ut av kontemplation och tideböner, men jag har inget behov av att klanka ner på andras traditioner som de känner sig bekväma med. Svensson avskriver Martin Lönnebos Frälsarkrans som obiblisk för att den nämner Jesus för lite, och tysta retreater anses hedniska för att Bibeln inte nämner tystnad så ofta. Boken innehåller väldigt många sådana här anklagelser, faktum är att de kan ses som bokens enda syfte, och det blir rätt tröttsamt i längden.

Dock har boken flera poänger. Jag minns hur jag för några år sedan läste en bok av Halldorf och märkte att han tyckte mycket om en antik teolog som menade att Gud bara kan beskrivas i negativa termer: Han är ofattbar, oändlig, obegränsad, med mera. Det är ju knappast en biblisk tanke, tänkte jag då, och Svensson har också snappat upp detta och menar att detta ursprungligen är en grekisk tanke. På samma sätt argumenterar han för att talet om att alla människor har en ”gudomlig gnista”, att Gud är bortom vårt förstånd, samt allegorisk bibeltolkning alla har ursprung i grekisk filosofi snarare än i Bibeln själv.

Jag köper inte allt, Svenssons bibelläsning är ganska snäv och boken är onödigt polemisk mot Halldorf, Lönnebo och Stinissen – jag skulle önska att ”heresy hunters” ägnade mer uppmärksamhet åt svenskkyrkliga ledare som är synkretister och präster som anordnar new age-möten i sina kyrkor istället för åt bibeltroende med fornkyrkliga influenser. Dock är Svenssons bok en påminnelse om att man varken ska läsa moderna förkunnare eller kyrkofäder okritiskt. Alla påverkas av tidsandan på olika sätt, och vi måste be att den Helige Anden förnyar våra sinnen så att vår blick fästs på Jesus (Rom 12:2, Hebr 12:2). Jämfört med moderna predikanter tror jag dock att vi kan lita ganska mycket på kyrkofäderna, eftersom de stod närmare apostlarna tidsmässigt än oss.

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Author of Charismactivism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 24 januari, 2014, in Kyrka och teologi and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink. 12 kommentarer.

  1. ”jag skulle önska att ”heresy hunters” ägnade mer uppmärksamhet åt svenskkyrkliga ledare som är synkretister och präster som anordnar new age-möten i sina kyrkor istället för åt bibeltroende med fornkyrkliga influenser”
    Jag med.
    Bra skrivet Micael!
    frid /suri

    Gilla

  2. Jag har nu inte läst boken i fråga (den finns varken inläst eller som punktskrift. Eller e-bok…) så jag kan inte riktigt förhålla mig till den. MEN jag tänker att vi, när vi pratar patristik, kanske måste komma ihåg ett par rätt viktiga detaljer…

    1) Förhållandet till Bibeln. Många ”kyrkofäder” hade inte _hela_ Bibeln samlad framför sig när de skrev sina texter. I varje fall inte de tidigare kyrkofäderna. Under de första trehundra åren (drygt) av kristenhetens historia försöker dessutom Makten gång på gång att utrota kristenheten och man bränner alla manuskript man hittar. Så det gör att kristna skrifter är ännu mer ovanliga från den tiden.

    Det här kan vi dra olika slutsatser om. En negativ kan vara ”de hade ingen kontakt med Bibeln!” En annan kan vara ”de försökte _leva_ kristendom, med de delar av Bibeln de hade”. Och med Andens hjälp, förstås.

    Så antagligen har både Halldorf och hans kritiker rätt, utifrån olika synvinklar.

    2) Förhållandet till samtiden. Ja – man var säkert påverkad av den kringvarande kulturen. Jesus var det som Jude och kyrkofäderna var det som… well… vi säger ”Helleniker” så slipper vi en massa definitioner.

    Det innebär att det finns en massa samtida tankegods i deras kristendomstolkning. Men – hang on – det gör det för oss också!

    Det är _inte_ så att _vi_ sitter med facit och att där deras tolkning skiljer sig från vår, så är vår mer rätt, mer utvecklad eller mer trogen. Jag tror att det är viktigt att vi försöker att se med lite längre horisonter här. För risken är att vi (omedvetet, givetvis) menar att ”Jag själv står i en tradition som har facit. Och det innebär att kyrkofäderna levde obibliskt.” Till exempel.

    3) Där jag tycker att det är lättast att inspireras av Kyrkofäderna handlar det inte om former (som ”Mystik” eller ”Det kontemplativa livet” eller så) utan mer i att de faktiskt levde i en tid som i mycket liknar vår. Den liknar vår mycket _mer_ än den tid som våra frikyrkor växte fram i.

    Många frikyrkliga (säkert äver Svenskkyrkliga…) har växt upp i en ”kristen kultur”, så tillvida att ”alla” var kristna, enligt någon slags definition. Allt som inte var ”kristet” var annorlunda. Islam var ”främmande”, liksom buddhism eller new age. Det fanns inte samma pluralism som idag.

    Detsamma gällde i den delen av historien, fram till efter Konstantin, då kristendomen var en tydlig minoritetskultur. Och kanske kan vi, i stället för att titta på gudstjänstformer och liknande, mer fundera över hur de såg på lärjungaskap, lärjungaträning och så vidare.

    (Överkurs: Fundera över när i Kyrkohistorien vi slutar att tala om att träna lärjungar och i stället börjar prata om att ”få människor frälsta”. Fundera också över när vi börjar tala om ”evangelisation” (ett ord som inte ens existerar i Bibeln) eller ”mission” eller förvisso om särskilda personer som ska syssla med det.)

    Förlåt. Det blev visst en liten uppsats.

    Gilla

  3. Hej!

    Jag har inte läst denna bok, men tycker att mycket av det du presenterar här som bokens innehåll verkar konstigt, ja felaktigt i vissa fall.

    Vi tar detta med att Gud ”bara” kan beskrivas i negativa termer. Det menar verkligen inte den tidiga kyrkan. Gud kan också beskrivas i positiva termer, vilket kallas för katafatisk teologi. Det den ortodoxa kyrkan är ute efter när det gäller de negativa beskrivningarna är att Guds väsen, VAD det är, inte kan beskrivas. Vi kan alltså inte definiera Guds väsen i positiva termer: Tex: Guds väsen=materia (materia är skapat). Eller Guds väsen=något som kan ändras (ändring förutsätter tid, tiden är skapad). Eller Guds väsen=H2O osv. VAD Gud är, är helt onåbart för oss. Därför kan vi istället säga att vi vet att Gud är oskapad, odödlig, oföränderlig osv. Johannes av Damaskus skriver att Guds väsen beskrivs bäst av Guds själv: ”Jag är den jag är”, och kanske också som att ”Gus är god”. Men de flesta beskrivningar står i relation till ngt: tex ”Gud är Kung”. Ja, för att han regerar över ngt, nämligen skapelsen. Detta förutsätter skapelsen och kan därmed inte definiera VAD Gud är: annars vore ju Guds egen väsen beroende av att skapelsen fanns, och då hand vi inte kunnat säga: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, eller att skapelsen blev till för att Gud ville det. Gud är också som vatten, i relation till vårt andliga liv; som eld, i relation till att han renar och härdar ngt; som en herde, för att han leder oss, osv. Men inget av dessa beskriver ju VAD han är i sig själv, som en definition av hans väsen som står helt självständigt utan relation till ngt. Alltså, detta måste du väl ändå hålla med om, Micael?

    Micael, du skriver också att Christer argumenterar för att ett antal andra företeelser har sitt ursprung i grekisk filosofi, snarare än i Bibeln. Låt mig bara kommentera dessa snabbt:

    – att alla människor har en ”gudomlig gnista”. Detta beror ju på hur man tolkar det, men att alla människor är helt beroende av Gud och har sin existens från honom är ju fullkomligt bibliskt. Paulus hänvisar t.o.m. till en grekisk filosof för detta på areopagen: ”För det är i honom vi lever och rör oss och existerar, alldeles som en av era egna poeter säger: ‘Vi är Guds barn/vi har vårt ursprung i honom.'” (APG 17.28). Citatet är från Aratus Fainomena, vers 5. See här:

    ”Let us begin with Zeus, whom we mortals never leave unspoken.
    For every street, every market-place is full of Zeus.
    Even the sea and the harbour are full of this deity.
    Everywhere everyone is indebted to Zeus.
    For we are indeed his offspring… (Phaenomena 1-5).”

    Detta applicerar alltså Paulus på Israels Gud. Även grekerna, innan de tagit emot Jesus, lever alltså i Israels Gud, rör sig i Israels Gud, och existerar i Israels Gud, eftersom Pauls säger: ”det är i honom VI lever och rör oss och existerar.”

    – att Gud är bortom vårt förstånd. Ingen kristen har någonsin menat att vårt FÖRSTÅND kan fånga allt vad Gud är. Är det någon av er som har ett sådan förstånd? Alltså borde ju Gud vara bortom vårt förstånd. Däremot fylls vi av Anden, som bor i oss och gör oss till tempel för honom själv: men detta är ju en verklighet och en erfarenhet som går bortanför förståndet, även om förståndet är inblandat när vi reflekterar över de erfarenheter av Gud vi gör.

    – allegorisk bibeltolkning. Denna används av Paulus. När han talar om ökengenerationens erfarenheter, skriver han: ”Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss.” (1 Kor 10.11). Ordet för exempel är ”typikos”–typologisk bibeltolkning, alltså. I galaterbrevet 4 berättar han om Sara och Hagars historia, och säger: ”Häri ligger en djupare innebörd”. På grekiska säger han: ”Dessa saker är en allegori” (ἀλληγορούμενα). Sen går han vidare och helt omtolkar texten så att den nu läggs ut som om den handlar om Sinai-förbundet och Kristusförbundet. Allegorisk bibeltolkning, alltså.

    Varför kan man bara inte erkänna att det finns likheter när det finns det?

    Gilla

  4. Att ställa kyrkofäderna mot biblen känns rätt kontraproduktivt.

    Kyrkan (som fäderna levde mitt i) traderade, skrev avskrev, vördade o förmedlade just det ordet innehåller; det inkarnerade Ordet. Läs mer kyrkofäder o se att den ena, heliga, kata holicos o apostoliska Kyrkan var, är o förblir ett ställe där Gud är dess mitt.

    Allt gott på ljusmässodagen.

    Gilla

    • Amen.

      Gilla

    • Man skall absolut ställa kyrkofäderna, men även påvarna mot bibeln. Kyrkokoncilierna var en uppvisning av intriger, korruption och maktlystnad. Även påvarnas liv skall synas och se vilken frukt de uppvisade. Var och en kommer att få stå till svars för sina handlingar, men de som säger sig vara andliga ledare kommer att få en strängare dom om man missbrukat sin ställning.
      ”Gå ut ifrån henne mitt folk”, är vår Mästares ord till de heliga.

      Gilla

  5. Ja SÅ har SÅ talat, causa finita est.

    Jag lovar att jag säger till, när jag anser dig vara en värdig samtalspartner igen.

    Matt 7:2 SÅm sagt…

    Gilla

    • Hmm, du lovade ju att aldrig ens svara mig. 🙂

      Jag dömde inte, jag citerade bara Skriftens ord. Vi står alla under dessa Skriftens ord.

      Gilla

  6. Läs vad jag skrev.

    Punkt. Klart. Slut.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: