Sju anledningar till varför alla kristna kan och bör evangelisera på gatan

Min husförsamling Mosaik evangeliserar

Min husförsamling Mosaik evangeliserar

Jag är glad och tacksam för att få tillhöra en församling som ser gatuevangelisation som lika självklart som att be eller läsa Bibeln inomhus. Vi har en 50/50-vision som innebär att hälften av det vi gör ska vara utåtriktat, och som jag skrivit tidigare ansåg också den bibliska, apostoliska kyrkan att gatuevangelisation skulle vara inbakat i församlingens liv. De samlades inte bara i hemmen utan på offentliga platser såsom det judiska templet, synagogor och allmänna hörsalar:

Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.
 (Apg 5:42)

Sedan gick han till synagogan och förkunnade frimodigt under tre månaders tid. Han samtalade med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike. Men några förhärdade sig och ville inte tro utan talade illa om Vägen inför hela församlingen. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig och höll sedan samtal varje dag i Tyrannus hörsal. Detta pågick under två års tid så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord.
 (Apg 19:8-10)

Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen (Apg 20:20)

I detta klipp från min Youtubekanal Holy Spirit Activism har jag sammanfattat sju anledningar till varför jag anser att alla kristna – hela församlingen – kan och bör evangelisera på offentliga platser och se gudstjänster inte bara som inomhusaktiviteter utan som en tjänst som tränar lärjungar i evangelisation. Vi blir bättre på att dela evangeliet om Jesus privat om vi får träna i grupp. På så sätt kan vi vänja oss vid evangelisation även om vi inte ser oss själva som evangelister, och forskning visar att församlingar som evangeliserar mycket riktigt växer och leder människor till tro. Let’s do it!

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Youtubing at Holy Spirit Activism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 25 mars, 2015, in Evangelisation och mission and tagged , , , . Bookmark the permalink. 9 kommentarer.

  1. Björn bloggaren

    Jo man kan tycka att man bör göra det, att evangelisera.

    Jag höll på med det, dvs var på allt och alla med evangeliet, men det gick till en punkt då Jesus talade till mig.
    Han sade, det enda jag vill, är att du tror på mig, och inte håller på med så mycket egna gärningar. På kvällen råkade jag läsa i Joh 6 och där stod det: Joh 6:28 Då sade de till honom: ”Vad skola vi göra för att utföra Guds gärningar?”
    Joh 6:29 Jesus svarade och sade till dem: ”Detta är Guds gärning, att I tron på den han har sänt.”

    Ca 30 år senare har detta ord fått verka fram, att det inte handlar om vad jag gör för Guds rike, utan vad han, ev gör genom mig.
    Jag kan slappna av, jag behöver inte vittna, men om Gud ger tillfälle så kan jag inte vara tyst.
    Skillnaden är enorm, jag behöver varken jaga Gud förtillfällen att vittna, och jag behöver inte jaga de stackars ofrälsta, vilket gör att jag kan relatera till dem utan underliggande frälsningsmotiv. Allt handlar således om Guds initiativ och inte om min drivkraft. Jag blir åtsidåsatt och Gud och hans initiativ blir i första rummet.

    Bb

    Gilla

    • Det lät som en luthersk uppenbarelse 🙂 Det är dock få kristna som ser gudstjänsten i en kyrkobyggnad med sång, bön och Bibelstudium som kravfyllt, utan det ses som en naturlig och självklar del av det kristna livet. Det jag pekar på i videon är att den nytestamentliga gudstjänsten både skedde i hemmen och ute på offentliga platser. Det är först och främst en pastoral utmaning att förändra gudstjänststrukturen, men också förstås en uppmaning till det allmänna prästerskapet att träffas offentligt likaväl som privat. Som min vän Rickard Cruz en gång poängterade: enda gången ordet predika används i Bibeln är det för att beskriva evangelisation, inte interna möten. Man kan fråga sig om dagens andliga ledarskap lever upp till det!

      Guds välsignelse!

      Gilla

  2. ”Evangelisation” låter som något bullrigt och påträngande. Fungerar det? Kanske för en del, men jag tror att ”berätta” inkl berätta vad och hur man tänkt och känt är en bättre metod för många. Vi är översköljda med högljudd och braskande reklam för allt möjligt. Och vi tvingas bli duktiga på att filtrera bort mycket. Tragiskt om Jesus-kommunikationen drunknar i detta.

    Det är väl av intresse att det fungerar som kommunikation, hoppas jag.

    Gilla

  3. Människor är olika, bl a avseende utåtriktning eller inåtvändhet. De utåtriktade gillar när det händer något, när något är häftigt och påtagligt och de tycker att de inåtvändas intresse för subtila ting är obegripligt och långtråkigt. De inåtvända däremot tenderar att tycka att de utåtriktades sätt att vara är grällt och bullrigt och i andliga sammanhang en styggelse. Deras ord är mer andakt och mysterium. De inåtvända gillar liknelser med syrat bröd och senapsfröet som växer långsamt. De utåtriktade gillar dramatik och mirakler.
    Vi gör oss lätt en Gudsbild som ”stämmer” med oss, i stor utsträckning en projektion av oss själva. Men Gud är annorlunda och inrymmer nog både-och vad gäller viskningar och rop.

    Gilla

    • Hej Klaus!

      Jag hoppas du kollade på videon 🙂 Jag visar där hur den bibliska kyrkan både var inne och ute och hur detta kompletterar varandra. Om vi bara andas ut kvävs vi, och om vi bara andas in kvävs vi. Och som jag också presenterar i videon så tränas vi i att dela med oss av de goda nyheterna om Jesus i vardagen när vi får göra det tillsammans.

      Jag var väldigt blyg och introvert för fem år sedan. Första gången jag hängde med ut min församling för att dela ut kaffe och dela evangeliet på stan så var jag väldigt rädd och orolig, och ville helst gå därifrån. Men när jag fick göra det med andra så botades min fobi efter ett tag. Jag insåg att det inte handlar om min prestation utan att församlingen kollektivet sprider budskapet om Jesus, och jag får vara en del av det.

      Idag är jag med och leder vårt evangelisationsarbete både i min församling och i Pannkakskyrkan, och när vi har ”kom in, gå ut”-möten eller ”gå ut, kom in”, så ser vi hur människor som förut varit skraja för att prata med främlingar växer och tränas i detta.

      Egentligen ska ju all församlingsverksamhet fungera så – kollektiv bibelläsning gör det lättare för oss att läsa Bibeln själva, kollektiv bön hjälper oss att be, kollektiv lovsång hjälper oss lovsjunga. Samma sak med evangelisation – det må vara läskigt för dem som saknar erfarenhet, men när man får träna tillsammans med andra så blir det mer naturligt för en även när man är själv.

      Gud välsigne dig!

      Gilla

  4. Klaus Seigel

    Tack Micael, väldigt intressant det du berättar. Jag ska titta på videon. (Jag var tyvärr ängslig för vad som skulle hända även när jag skulle samla in pengar till Amnesty när jag var 19 år..)

    Kanske en gammal tanke, men en sak de karismatiskt inriktade skulle kunna göra för att minska riskernai vissa avseenden, vore att skippa rock’n roll-stjärnan i mittenoch i stället försöka göra det hela mer kollektivt, även på scenen. man kunde ha några personer som liksom anför det hela, och man kunde turas om. Kanske har de inte samma förmåga att få upp stämningen som en inrest stjärna, men jag tror att det vore bättre i längden. Mer kollektivt, som du skriver om evangelisation. Mer som gospelsång.

    Gilla

  5. Tack Björn, Jonas och Klaus för viktiga kompletteringar här, från en rätt så introvert person som ändå ställs inför människor som söks av Gud nästan dagligen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: