Att vara som ett barn

Gästinlägg av min vän Désirée Kjellin

Den kristna tron är så enkel. Så fulländad i sin enkelhet.

Allt går ut på att vi ska var som ett barn. Ja, det är till och med en förutsättning för att komma in i Guds rike!

Att vara som ett barn!

Under många år har jag varit fånge. Fången i en hierarki byggd på mänskliga traditioner och inte på Jesus Kristus.

Jag har trott att jag inte kunde prata med Gud, att jag inte hörde hans röst, att jag inget kunde. Det var de som varit frälsta länge, helst ända från barnsben, som visste och kunde.

Jag fick veta att jag var beroende av andras böner som beskydd, annars skulle jag stå ensam, övergiven och ett lätt byte för satan. På ett visst sätt skulle jag vara. Vara inordnad.

Det var svårt för mig att få det att gå ihop. Vår store väldige, kärleksfulle Gud, universums härskare. Han som jag vet älskar mig över allt annat… Skulle han inte alltid vara vid min sida och beskydda mig, precis som jag gör med mina egna barn?

Att vara så högt älskad, som ett barn. Att få ropa Abba, Fader till honom och han lyssnar alltid.

Det kräver sin kvinna att vara som ett barn. Det innebär att släppa allt som är ens eget och gå tillbaka till sin barnatro. Men kan man ha en barnatro när man blir frälst i vuxen ålder?

Jag som var vuxen när jag mötte Herren hade lätt att lyssna till ”gamla rävar” och deras syn på hur allt ska gå till och vara för att Gud skall bli nöjd.

Ivrigt slickade jag i mig av deras ”visdom”. De hade ju varit frälsta så länge! Vad visste jag?

Men inom mig fick jag inte saker och ting att gå ihop.

När jag började växa i tron hölls jag tillbaka av ”rävarna”. Jag var för ny i tron, och handen på hjärtat i deras ögon skulle jag alltid vara ny i tron. Det i jämförelse med dem. Då skulle jag alltid stå mig slätt.

Jag styrdes in på områden där de tyckte att jag passade in. Men det var inte min plats. Jag kände mig vilsen och styrd.

En dag kom Broder Yun till vår kyrka. Han talade om hur den kristna kyrkan växer så det knakar i Kina. Men inte på västerländskt vis (inte alls alltså!) Utan exploderar! Och det trots att det är förbjudet att vara kristen i Kina.

Han talade om små församlingar, små underjordiska församlingar som träffades i smyg, med livet som insats. Men deras tro är så stark att de inte kan låta bli att träffas och att göra lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar i en aldrig sinande ström. Och trots att det är med livet som insats så ökar antalet kristna med flera tusen varje år!

Broder Yun pratade i flera timmar. Och jag grät hela tiden! För det träffade hjärtat! Denna enkelhet, denna syskonkärlek, denna längtan att få dela det glada budskapet,evangelium, med så många som det bara är möjligt. Att vara som ett barn! Lita och förtrösta helt på Gud, och inte på människor. Att lägga tid och kraft på att sprida evangelium ut till människor, få fler att lära känna Jesus, på ett enkelt och men genuint sätt. Med hjärtat. Från hjärta till hjärta.

Gud talade till mig den kvällen. Tydligt! Och ingen ”gammal räv” fick störa mig. Jag gömde det i mitt hjärta. Det var så omvälvande, så stort. Samma känsla som den dagen jag blev frälst faktiskt.

Det dröjde inte länge förrän telefonen ringde hemma och en vilt främmande människa presenterar sig där i andra änden. Han hade hört mitt vittnesbörd om hur jag blev frälst och ville bjuda in mig till en liten husförsamling för att berätta hur en sådan fungerar(!)

Snart befann jag mig på ”Katalysator” i Stockholm, tillsammans med många människor som hade fått samma uppenbarelse; att gå tillbaka till rötterna för urkyrkan, enkelheten, ta missionsbefallningen på allvar, små husförsamlingar med sann gemenskap i enkelhet utan massa lokaler, anställda och penninghets.

Det var så befriande! Här hade alla samma mål: Att ha Jesus i centrum, göra lärjungar, dela gemenskap i enkelhet utan massa mänskliga traditioner och hierarkier.

Det var då jag äntligen förstod att det var sant, det jag känt. Att Gud vill att vi ska vara som barn inför honom. Vi ska be, bryta bröd i sann gemenskap, göra lärjungar, döpa dem i Jesu namn och allt i ALL ENKELHET!

Vi ska komma inför honom som ett barn. Med barnslig förtröstan skall vi lägga ner hela vårt liv i hans händer. Som barn får vi lov att vara glada, visa glädje och det är inget svårt, för man blir ju glad över att vara befriad från ok och  mänskliga traditioner som inte bygger på Guds ord utan är till för att människor ska kunna göra sig ett namn.

Jag är nu en del i en husförsamling. Vi är del i ett nätverk tillsammans med tre andra husförsamlingar.

Vi är så nära varandra. Vi kan verkligen kalla oss syskon i Kristus. Vi lever efter enkelhet och saktmod.

Det är befriande.

Vi är som barn inför Herren.

Vi delar livet med varandra. Vi är syskon i Kristus som det var menat. Vi firar nattvard som en enkel måltid, precis som det var på Jesu tid, vi ber och sjunger, vi stöttar varandra i med och motgång och ingen är förmer en den andre, vi går ut och prata evangelium bland människor, vi ber folk till frälsning och bjuder med dem i vår gemenskap. Inga ”gamla rävar” syns till. Och det är befriande!

Vi får var som barn och möter Herren i enkelhet och tacksamhet.

Han är vårt centrum!

Vill du läsa mer av mig så har jag en blogg med adressen desireekjellin.wordpress.com.