Idag publiceras en gästkrönika av mig på Dagen Seglora om en frustration jag mött hos flera medmänniskor när det gäller att hjälpa folk som tigger: frustrationen över att de oftast fortfarande behöver hjälp efter att man har gett.
Jag beskriver hur jag tror att detta grundar sig i att vi egentligen anser oss köpa en tjänst av dem som tigger, och sedan blir besvikna på att de inte levt upp till det utlovade resultatet. Det är därför vi är så noga med vad de gör med sina pengar trots att vi vanligtvis bryr oss ganska lite med vad folk lägger sin inkomst på.
Saxat från krönikan:
I vår kultur är vi konsumenter mer än medmänniskor, och vi är vana vid att vi som kunder kan ställa krav på försäljarna genom vår konsumentmakt. Tiggaren erbjuder en väldigt bra affär – vi får betala precis vad vi vill för att döva vårt samvete – och om han eller hon sedan hade gått upp i rök hade vi inte funderat mer på det än vad vi funderar över vad expediterna på Coop eller Apple Store ägnar sig åt på fritiden. Men när de sitter kvar och fortsätter vara fattiga och kräver ännu mer pengar blir vi upprörda och kräver reklamation. Vi hade faktiskt en deal här!
Vi reflekterar aldrig över huruvida expediten på Coop eller Apple Store spenderar sina pengar på alkohol, cigg eller onödigt dyra saker – vilket är högst troligt – men när det gäller dem som tigger blir vi vansinniga om det visar sig att så är fallet. Vår gåva är egentligen inte en gåva utan en transaktion, där vi har försökt köpa bort deras fattigdom. När det inte fungerar vänder vi oss till konkurrenterna, biståndsorganisationerna, som har snyggare reklam och nöjdare kunder.
Jesus presenterar en annan väg i sin Bergspredikan som inte går ut på konsumtion utan på altruism: ”Om någon tar ifrån dig manteln, så låt honom ta tunikan också. Ge åt alla som ber dig, och om någon tar det som är ditt, så kräv det inte tillbaka.Så som ni vill att människorna ska göra mot er, så ska ni göra mot dem.” (Luk 6:29-31).
Vi bör oroa oss mindre för vad dem vi ger till gör med pengarna och oroa oss mer för vad vi själva gör med våra pengar – varför spenderar vi dem på biobesök, kostymer och Thailandsresor medan romska barn sover i bilar? Som jag skriver i krönikan: vi har inte gett klart förrän det råder ekonomisk jämlikhet.
Hela Pingsten 
Ett P1-program den 30 mars sändes från Björkvik i Sörmland. En husägare hade råkat ut för husockupanter. De hade brutit sig in, tjuvkopplat elen och självsvåldigt tagit egendomen i besittning. Sopor samlades på hög.
En granne hade fått ägaren uppdrag att spärra av tillfarten o s v. En kvinna som ”stod på ockupanternas sida” använde ockupanternas besvärliga situation som argument för att ägaren borde finna sig i intrånget. Den olagliga avledningen av el, som det heter, var en bagatell jämfört med situationen för de hemlösa.
Visst, men kvinnan i fråga har all rätt i världen att ta över renoveringshus och låna ut till kriminella. Vad skulle hindra? Det som besvärar mig är inte ockupationen. Den är som den är och i de kretsar den förekommer går sådant historiskt sett inte att förhindra. Polisen är inte särskilt imponerad. Nej, det upprörande är att det finns människor med ett mera traditionellt, välanpassat leverne som använder kriminaliteten som argument mot den rättmätige ägaren. Vart är vi på väg? var den vanliga fredagsfrågan för lite sen. Nu är det alldeles urspårat.
Fattas bara att tilltaget tillskrivs Jesus i en anakronistisk hänvisning.
GillaGilla
Det var en intelligent iakttagelse av Micael. Jo, så är det nog. Jag har själv kommit på mig med att bli överraskad på det sättet. Va, vi hade ju en deal – ungefär.
GillaGilla
Att ge för att döva det dåliga samvetet som tiggarren lyckas framkalla, är inte Guds melodi!
När Gud vill att vi skall ge och hjälpa, finns varken tvång, dåligt samvete, eller andra obehagskänslor, bara vissheten om att göra det och glädjen att få göra det.
Bb
GillaGilla
Fast där tänker jag som Stefan Einhorn, det är inte tanken utan handlingen som räknas. Tiggaren får lika mycket pengar oavsett om jag dövar mitt samvete eller har något dunkelt skäl för min handling.
GillaGilla